Den här våren alltså. Vad har liksom inte hänt de senaste månaderna?
Jag har skrivit en radioteater-mockumentär som spelas in som bäst.
Jag har skrivit två böcker, som båda ska gå i tryck till midsommar.
Jag har spelat in den sjunde säsongen av De eurovisa. Det gick bra!
Jag har rapporterat från Eurovisionen för sjätte gången! Det gick också bra.
Jag har besökt Gran Canaria, Milano, Tallinn, Vörå, Vasa och Lissabon och knappt haft ett enda vanligt ledigt hemmaveckoslut.
Det var ju driftigt av mig, inte sant? Tillräckligt, liksom. Eller borde vi klämma in något projekt till?
Jo för fan, det gör vi. Vad sägs om en totalt oplanerad och omtumlande graviditet? En yllätysvauva som de säger i Seiska..
Jag är i vecka 13, i slutet av november kommer en unge! Det var inte alls meningen, men nu blev det så här. Och sedan första chocken lagt sig har jag börjat se otroligt mycket fram emot saken. I dag var vi på ultraljud, en fin liten krumbuktare vinkade där inne och såg livskraftig och välmående ut.
Vi var helt överens om att vi var färdiga med barntillverkandet. T och S är ju stora, det blir ett glapp på tio år till lillsyskonet. Och vi har njutit av att definitivt ha småbarnsåren bakom oss, kunna resa, jobba oregelbundna tider och ta långa sovmorgnar. Vi har gjort oss av med precis alla babygrejer, möbler vagnar, bilstolar etc.
Men nu ville ödet göra så här istället, och när jag tänkt på saken verkar ju ödet veta vad det gör. Min spontana tanke var "men herregud jag är ju för gammal", men det är jag ju inte. Jag är 37. Det är det faktum att storasyrrorna är så stora som förvirrar mig.
Dessutom har min karriär gjort en vändning på sistone, så att vara hemma med bebis och skriva lite ifall tillfälle ges är ju optimalt! För fem år sedan, när jag kämpade på som programledare, hade det inte alls känts lika rätt.
Härmed blir nu Baksidan än en gång en gravid- och mammablogg. Ja, inte enbart, förstås. Hoppas ni vill hänga med.