Jag har rätt dålig koll på finska kändisar, det måste jag medge. Kan inte ens skylla på uppväxt i Österbotten och intensivt tittande på svenska tv-kanaler, det har nu bara blivit så här.
Men några känner jag förstås till.
Musiker, skådisar, idrottare. Dokusåpadeltagare som blir nationella driftkuckun. De når till och med min finlandssvenska "jag känner till alla i Så mycket bättre men bara två i Vain elämää"- bubbla.
Det som ofta slår mig, i synnerhet så här i Eurovisionstider, är den oerhöra oginheten vi uppvisar mot våra kändisar här i landet. Speciellt de som - flämt - gör ett försök att slå igenom internationellt.
Ta nu Saara Aalto till exempel.
Hon knogar på. Sjunger, dansar, flänger runt, träffar fans, ställer upp och är trevlig, glad och fixad varje gång hon susar förbi. Men vad säger vi här i Finland? "Äh, jag visste väl att det inte skulle bli till någonting av hennes internationella karriär. Sii nu. Först var hon där i England och såsade och nu uppträder hon på sportlovskalas på Hjortlandet. Så var det med det."
Det är exakt samma tongångar som när skådisparet Irina Björklund och Peter Franzén flyttade till Los Angeles för att pröva lyckan för många år sedan. "Höhö, vad fick de ut av det där? Spela lik i CSI? Höhöhö. Kunde lika gärna ha stannat hemma". Samma saker säger man om youtubesensationen Sara Forsberg. "Vad han hon för sig där i Amirika? Man hör ju ingenting. Snart kommer hon nog tillbaka till Jeppis med svansen mellan benen."
Nästa exempel: Cheek.
Cheek har jag ingen relation till alls. Nej förresten, jag och barnen hamnade i samma hiss som Cheek en gång. Han såg snäll och ganska trött ut, hade famnen full av takeawaykassar från Subway och slängde artigt en fot mellan dörrarna när Selma (cirka fyra år) höll på att hamna i kläm. Kom inte på vem han var förrän han redan stigit ut.
När Cheek meddelade att han skulle lägga karriären på is var det många i min fb-feed som proklamerade saker i stil med "dagens bästa nyhet". Nu har man tydligen gjort en spelfilm om Cheek också, och den får riktigt usliga recensioner. Därmed är skadeglädjesrumban i full gång igen. "En 1-stjärnas film om en 1-stjärnas artist, moahaahaa."
Eftersom jag själv har dålig koll på Cheek vet jag inte riktigt i vad detta hat bottnar, men jag har inte uppfattat att han skulle ha gjort någonting riktigt hemskt heller. (rätta mig om jag har fel) Är det nu bara så att en del tycker han har en töntig stil och gör töntig musik? Men smaken är väl som baken. Lyssna på någon annan artist i så fall.
Och vad händer nu då?
Jo. Nu ska Saara Aalto, "den eviga tvåan", representera Finland i Eurovisionen. Det tycker jag är toppen, hon är en otrolig liveartist. Jag har inte hört de låtar som kandiderar ännu (den första släpps nästa vecka) men som Saara själv har antytt på sina sociala medier är det verkligen inga okända låtskrivare som velat samarbete med henne.
Varför de måntro? Jo för att hon genom enträget arbete har visat musikindustrin vad hon går för.
Jag vet inte heller vad Sara Forsberg har på gång just nu, men jag hoppas hon har svinkul! Människan är ju så vansinnigt begåvad. Hon behöver inte bevisa någonting för någon, hon har ju lyckats för länge sedan.
Jag vet inte vad Björklund och Franzén tycker om sina karriärer heller, jag har inte frågat dem (har intervjuat Björklund men vi pratade om andra saker. Franzén ser jag på bokmässor då och då men han har alltid en lång svans av kvinnliga beundrare efter sig så det är komplicerat att gå fram och chitchatta). De bor visst i Frankrike numera? Det låter skönt!
Jag klandrar nog inte Cheek heller om han sticker iväg ut i världen någonstans och aldrig går in på en finsk nyhetssajt igen.
De senaste månaderna har visat att det finns kändisar som gör verkligt vidriga saker.
Trakasserar, förnedrar, trycker ner medmänniskor för att ta sig framåt och är svinaktiga, inte sällan brottsliga. Sådant beteende ska vi kollektivt ska ta avstånd ifrån.
Men varför fortsätter vi att bestraffa den som inte gjort något märkligare än försökt lyckas?
Det räcker inte att att säga "ja men hen är ju så störande". Sluta titta på hen. Sluta lyssna på hen. Klicka inte på artikellänken om hen. Problem solved.
Ofta nämns det dåliga finska självförtroendet som en motivering till kändisdissandet.
Att vårt gemensamma lillebrorskomplex bekräftas varje gång någon känd person förväntades utföra stordåd men det sedan inte riktigt gick som på Strömsö. Att vi då som någon sorts defensmekanism tar på oss hånflinet och säger "jag visste väl det".
Kan vi inte bara sluta med dessa löjlerier?
Skadeglädje är inte klädsamt. Oginhet är töntigt. Mycket töntigare än att rappa på finska.