Navelskåderi: Jag är en all or nothing-person.
De senaste månaderna har jag varit på nothing-stadiet. Ganska trött, ganska sur. Inte tränat, ätit hafsigt, gjort det jag behövt göra men inge så mycket mera och duckat för alla utmaningar. Jobbigt ju, vem orkar med sådant?
Men med det nya året inleddes all-perioden. Med besked. "Hur svårt kan det vara?" tycker jag nu plötsligt. Jag menar, ge ut en barnbok, skriva en deckare, skriva en radioteaterserie, göra en säsong av De Eurovisa, rapportera från en Eurovision samtidigt som man lever extremt hälsosamt och har ett rikt social liv?
Jo men det ska väl gå? Visst? Våren är ju lång. Fleeera månader.
Jaa. Vi får nu se. Det förståndiga skulle ju säkert vara att det lite lugnt. Prioritera och strukturera, fokusera på ett projekt i taget och låta det egna välmåendet bestämma takten. Eftersträva en balans mellan allt och ingenting. Inte ha så bråttom utan agera med eftertanke. Vara lite mogen, helt enkelt.
Men nä. Jag får en kick av att befinna mig på den här nivån. Hör mig själv säga vansinniga och raljanta saker som "Njää, skrivandet gick inget vidare i dag, skrev bara femton sidor". Detta fast jag är helt medveten om att femton ord kändes som en omänsklig bedrift i december.
Men kanske är det inte så farligt? Jag är ändå hyfsat bra på att dra i nödbromsen strax innan jag ångar in i väggen. Kanske jag kan tillåta mig att vistas i "jajamen jag klarar minsann allt"-zonen ett slag?
Radioteaterprojektet Klassfesten känns i alla fall stabilt. Jag har ett synopsis som håller. Jag hör slutresultatet i mitt huvud och det låter bra. Fast jag börjat skriva först nu i januari har jag gått och tänkt på projektet i över ett halvår, så jag vet precis vad som ska göras och vet med mig att det blir bättre om jag tar det lite lugnt och inte försöker knattra ner hela faderullan på en eftermiddag. Har nog aldrig varit så här organiserad i ett projekt.
Barnboken Hallonbacken är mer eller mindre klar. Den behöver några genomläsningar, lite mera research och en allmän dos kärlek och omvårdnad. Jag har bara väldigt svårt att koncentrera mig på den så länge de mera stressande projektet pockar på.
Stressigast av allt är Den åttonde tärnan, alltså den andra boken om Anna Glad. Jag har i detta nu 60 sidor som fungerar. Lägg till 60 sidor som finns i datorn men inte fungerar utan borde skrivas och tänkas om. Jag vet hur storyn börjar och hur den slutar men där emellan är mycket väldigt luddigt.
Jag vill komma vidare. Jag vill ge ut Den åttonde tärnan i höst. Men tankarna far åt alla håll, jag råddar, raderar, skriver om, tappar bort mig och drabbas av dålig självkänsla.
Självklart påverkas jag av att både Sommarön och Blå villan fått ett huvudsakligen positivt bemötande. Jag vill ju inte tappa touchen, liksom. Men har gett mig in på en betydligt svårare struktur än i de två första böckerna.
Har jag tagit mig vatten över huvudet? Kommer recensenterna att skaka på huvudet och samstämmigt konstatera "jaa, hit kom hon, men inte längre". Kommer de uppmuntrande läsarna att bli gruvligt besvikna och överge mig?
Det är högst oklart hur det ska sluta. Men det viktiga är att hålla fast vid denna tanke: jorden fortsätter snurra fastän allt inte blir perfekt.