Jag vet. Jag är en levande kliché. Jag inledde år 2018 med att
a) rensa upp i min garderob
b) inleda ett viktminskningsprojekt.
Kalla mig gärna spännande, påhittig och unik. Eller låt bli.
Nåjo, det var bra att röja upp i skrubben. Nu hänger där nästan bara grejer som jag använder. Samt en svart kavaj från Daisy Grace som inte sitter alls på mig men som jag inte kan returnera. Storleken var rätt men passformen helt fel.
Tyvärr tog min rensningsiver slut ganska raskt, hade gärna fått sitta kvar så jag kommit mig för att organisera några andra farozoner i hemmet. Men det får bli en annan gång. En annan nyårsdag, mayhaps.
Men ja. Kroppen. Kosten. Alkoholen. Rocky roaden. Vågen. Förutsägbarheten. Upprepningen.
Jag vill inte vara en av bloggarna som skryter med mirakeldieter och ökar på bantningshetsen och det kollektiva dåliga samvetet. Därför kommer jag inte att skriva ett pip om vad min målvikt är, vad jag väger nu etc. Jag kommer inte att publicera före och efter-bilder heller (oooh - från blek och dallrig till blek och dallrig fast lite mindre).
Men vad är vettigare? Att banta lite i smyg? Lägga ut bilder på frukostar med gräddig latte och smördrypande fattiga riddare fast jag egentligen äter Varma koppen, typ? Det är ju bara lögn och båg.
Att inte tangera ämnet alls utan låta det vara min ensak? Jo, det är förstås ett ganska bra alternativ. Så gör människor med integritet.
Men å andra sidan, var ska man få gnälla och åbäka sig om inte i sin egen blogg?
Så here goes: jag är huuuuungriiiiiig!!!!
Inne på dag två av kosthållning med extremt få kilokalorier. Senast i övermorgon kommer ketosen igång och då är jag inte hungrig längre. Men de här första dagarna är en kamp. Jag kunde ledigt skriva sju böcker om min kamp och inte bara sex stycken som förriga pojken.
Men nu kör jag på. Det blir ett ganska raskt program den här gången. Pulver och skit, ingen sprit, i cirka två månader. Sedan har jag förhoppningsvis landat på min trivselvikt (vilket vidrigt prutthurtigt och medelålders ord).
Det enda som är bra med att leva på 600 kilokalorier per dag är att man i princip inte får träna, mera än promenera lite försiktigt. Så slipper i alla fall ha dåligt samvete över den biten.
En annan positiv grej är att jag har gjort det här förr så jag vet vad jag har att vänta. Följde samma metod när jag arbetade bort en ansenlig del av mig själv hösten 2016. Jag har inte fått tillbaka så galet många kilon ännu, men ser en utveckling i helt fel riktning och vill bromsa den.
Och så vill jag vara snygg, förstås. Varför knussla med den biten, egentligen? Jag har en snyggvikt och befinner mig nu några kilo ifrån. Och om snyggvikt råkar sammanfalla tidsmässigt med tv-inspelning är det ju bra. (Om icke går det iofs också bra, ty Gud har skapat Spanx.)
Det mest enerverande är egentligen att det känns så passé att hålla på så här. Jag vill också vara en Stina Wollter som lärt sig älska sina dallriga bitar och vågar slow motion-hoppa trampolin på Instagram! Det är så coolt! Och hon har får slita hårt och ta mycket skit för att komma dit. Jag hyllar henne och alla andra som skiter i snyggvikt, trivselvikt, övervikt och ozonskikt och ägnar sig och roligare grejer.
Kanske jag också lyckas en dag. Men i väntan på det kör vi en mumsig påssoppa. Mmmm.
Schköll Miss Sophie!
