Och så var det över.
Och jag är hemma igen fast hemresan var så snurrig att jag knappt märkte att jag förflyttade mig från Kiev till Esbo. Inser att jag fortfarande har det smink jag kletade på mig för 30 timmar sedan i ansiktet! Fräscht!
Jag sov i sammanlagt fem timmar de sista 48 timmarna av eurovisionsäventyret. Natten till lördag var jag så uppe i varv att jag inte klarade av att sova, och när finalen väl var avgjord, vinnarens presskonferens över och delagationsbussen anlände till hotellet var det bara två timmar kvar tills vi skulle åka till flygfältet.
Inte hade jag kommit mig för att äta något heller mitt i ståhejet så jag var rätt skakig.
Nä, jag har verkligen inte tagit hand om mig själv den här veckan! Jag har bara mig själv att skylla på, tidtabellen tillät nog både mat och vila men jag råddade till allt, försökte överprestera, fila lite extra på mina artiklar och vara duktig.
I dag är jag mest irriterad.
Irriterad på ESC-dissiga kommentarer på sociala medier. Speciellt de som klagar högljutt och till sist stolt proklamerar att de inte ens tittade.
Irriterad på att Italien inte vann. Försökte vara en good sport och glädja mig för de länder som fick bättre placeringar. Men jävlar anamma, kära Francesco, du blev rånad. Okejokej, jag ska försöka komma över det här. Min favorit var inte de andras favorit, fine.
Irriterad på att Finland var så jäkla nära en finalplats men verkar ha fälts av jurygrupper som taktik- och kompisröstar. Ooo. Rätt. Vist.
Och faktiskt, hemska saker, jag är irriterad på Salvador Sobral. Den gulliga, "genuina" vinnaren av tävlingen.
Visst. Sången var magisk. Jag tycker Luisa Sobral är ett geni, och det var helt rätt att hon fick kompositörspriset. Hon har dessutom jobbat hårt i Kiev i flera veckor eftersom hon skötte de första repetitionerna då brorsans hälsotillstånd inte tillät honom att resa till Kiev förrän strax innan semifinalen. Hon är min nya idol. Vilken kvinna!
Men Salvador. Genuin my ass.
Det vi såg på scenen var skicklig teater. När han rörde sig backstage mellan tävlingarna var han sportigt klädd (ofta i sin tröja med refugee-budskap - tusen poäng för det), nyduschad och skärpt.
Men väl uppe på scenen var han med ens lite sjaskig, klädd i skrynklig kostym och med fett hår och sitt smått förvirrigade uttryck. Det funkade! Det var smart som attan! Men genuint och äkta? Nope.
Köpte nu inte helt hans lilla predikan om äkta musik och bladibla heller. Precis som nästan alla artister i dag har Salvador Sobral inlett karriären i "fast food-musiken". Portugisiska Idols närmare bestämt.
Det är helt okej, för någonstans måste ju alla börja, jag får bara lite dålig smak i munnen när en sådan kille belåtet sätter sig på höga konstnärshästar och bitchslappar sina medtävlanden på prispallen. Där torkade mina "hurra äntligen vinner underdogen Portugal"-glädjetårar bort på momangen. Många tokhyllar honom för detta, jag tyckte det var fult.
Men nu har jag knarrat klart. En fin låt vann. Portugal 2018 låter inte helt fel. Och Francesco finns ju kvar på youtube. (Och som bakgrundsbild på min telefon)
Packa upp? Imorgon.