Det här lär ska bli den mest i-landsproblematiska rant du hittar på interwebben i dag. Men det här är vad jag grunnar på just nu, och det här är min blogg, så here goes.
Det blir samma sak varje år när jag kommer hem från Eurovisionen. Kontrasten gör mig melankolisk.
Efter att ha levt, andats och svettats Eurovision i 1,5 vecka känns hemmatillvaron med ens så främmande. Obs, inte familjen, men dem hade jag på sätt och vis med mig i Kiev också. Via Facetime och WhatsApp.
Nej, men hemmet känns med ens främmande. Identiteten. Landet.
Är det här jag ska vara?
Är det det här jag ska vara?
Jag vet inte riktigt.
Nejnej, jag skulle inte vilja leva i en Eurovisionsbubbla året om, det skulle ju bli min död! Det här har inte med Eurovisionen att göra, det är miljöombytet som gör mig fundersam.
Jag har ganska lätt för att göra mig hemmastadd på nya platser. När jag går omkring i andra städer tänker jag titt som tätt saker som "på det där cafét skulle jag säkert dricka kaffe hela tiden om jag bodde i det där huset".
Jag går in i nätbanken och får en chock.
I Ukraina uppmanas man vara väldigt noggrann med var och hur man använder sitt kreditkort, och fastän jag försökte vara väldigt noggrann var jag lite ängslig och halvt förberedd på att mötas av ett tömt kreditkonto.
Istället har jag fått pengar! Av kulturministeriet! Ett arbetsstipendium, de vill understöda deckare numer tre! Jovisst, jag hade skickat in en ansökan, men detta skedde i ett allmänskeptiskt tillstånd någon gång i januari så jag hade förträngt alltsammans.
Jag blir förstås hysteriskt glad (och lite skräckslagen innan jag lyckas räkna ut vad det är för pengar) men samtidigt gör stipendiet mig bara ännu virrigare. Som om universum försöker viska "komsi komsi, ta din dator och bli skribent på heltid". Och som skribent kunde man ju kanske bo någon helt annanstans än i Esbo. Eller ens i Finland.
Det skulle kunna gå att ordna.
Men aldrig i livet att jag skulle få med mig familjen på sådana utsvävningar. Barnen med sina tydliga och trygga system och mommo och mofa på cykelavstånd. Maken som älskar vårt hus och vår trädgård och helst inte åker ens på kortare resor.
Jag åkte aldrig på det där utbytesåret i gymnasiet. Studerade aldrig i utlandet, det blev nu bara inte av. Jag reser mycket och det hjälper förstås. Men som jag lockas av tanken att få vistas någon annanstans en längre tid.
I Kiev skapade jag några egna rutiner för att hålla tankarna i styr i kaoset.
Jag gick till katedralen ett kvarter från hotellet och tände ett ljus nästan varje dag. Hittade en bänk i botaniska trädgården som jag bestämde var "min bänk". Jag började veta vad som fanns på vilken hylla i den stora mataffären. Nu bodde jag ju på ett ganska lyxigt hotell med frukostbuffet och spa så tillvaron var nu inte direkt den som en vanlig Kievbo har. Men ändå eggades fantasin. Hur skulle mina dagar se ut om jag bodde i Kiev?
Jag skulle vilja göra det här under en längre tid. Testa på ett annat liv. Ett annat sätt att tillbringa dagarna. Ett annat grannskap. Oklart var. Knappast i Kiev. Men någonstans.
Men har jag modet?
Orken? Har jag ens drivkraften för att inleda en övertalningsprocess här hemma?
Äääh jag vet varken ut eller in. Bara att jag befinner mig i någon slags limbo, som om jag var i otakt med mig själv just nu.
Nästa vecka kanske allt har fallit på plats igen. Då kanske jag igen kliver ut på verandan en morgon och tänker "hur kan jag vara så lyckligt lottad? Att jag får bo precis här, alltså! Wow!" För det gör jag titt som tätt i vanliga fall, då jag inte är ett melankoliskt vrak.
Men just i dag längtar jag efter någonting som jag inte riktigt kan sätta fingret på.