Projekt: God natt

Jag har sovit erbarmligt dåligt den senaste månaden. Under julen skyllde jag på all salt mat, brist på rutiner och att det blev mera alkohol än vanligt, men det har liksom inte blivit bättre nu när vardagen har satt igång igen. Fast jag är trött som en trasa ligger jag och sprattlar om kvällarna istället för att sova. Jag tycker inte att jag är speciellt stressad heller just nu, men tankarna rusar, maken snarkar, jag fryser och svettas om vartannat och det är omöjligt att hitta en bekväm ställning.

Så nu har jag tagit itu med hårdhandskarna. Här är min checklista:

- Nya och bättre kuddar. Redan införskaffade på Hemtex, så mycket skönare än de gamla potatissäckarna jag envisats sova med i flera år.

- Vädra sovrummet. Lättare sagt än gjort eftersom J tycker det blir kallt och stänger fönstret efter 30 sekunder. Men han får väl helt enkelt sätta sig under en filt medan jag vädrar.

- Lägga bort alla skärmar senast en timme före läggdags. Sedan är bara en god bok tillåten. Jajamen. (här syndar jag varje kväll, det är en inrotad rutin att kolla mail och fb strax före jag släcker lampan)

- Öronproppar på nattduksbordet om J hinner somna före mig och inleda sitt soloframträdande av Trumpet voluntary.

- Motion. Ens en hurtig kvällspromenad ifall ingenting mera organiserat blivit av. Ikväll testade jag ChiBall för första gången. Mycket trevligt och avslappnande, ska gå tillbaka nästa vecka. Min boll luktade citrongräs (anteckna noga nu)

- Lägga mig 22.30 och släcka lampan 23. Svårt, svårt. Kommer alltid på någonting viktigt som bör göras klockan 23.15...

Om inte detta hjälper får jag väl ta in grova artilleriet. Sömn-appar, hypnosband och knockoutpiller.

Tack och godnatt!


Världens effektivaste

Jestas vilken maskin jag har varit i dag! Först ett långt och konstruktivt möte.

Sedan Podcast nummer 53. Den hittar man här.


Vi hade partyhattar på oss för att fira att det är ett år sedan vi började podda.

Sedan bokade jag några gäster för nästa vecka, skrev en artikel och en kolumn.

Tänk om man skulle vara så här produktiv varje dag! För det mesta sitter jag ju i en knut och äter jordnötter.

Vem vågar vara publicist?

Oj vad trött jag är. Svårt att anpassa sig till normal dygnsrytm efter virriga julveckor med alla pop-up-helgdagar mitt i veckan. Kämpigt med familjepussel i förorten utan bil (den blev ju en skrothög nyligen).

Men detta är ju petitesser. Småpotatis. Peanuts. För världen är grym. Inte riktigt hela, men stora delar. Sådana här dystra filosofiska insikter som skjuter fram och planterar sig under huvudsvålen på en när fasansfulla saker på något sätt tangerar ens egen värld.

Okej, jag har ganska lite gemensamt med en parisisk satirtecknare. Jag skulle aldrig våga åka till Afganistan som utrikeskorrespondent, som Nils Horner gjorde. Jag skulle aldrig komma på tanken att bege min på en reportageresa som eventuellt kunde leda till att jag hamnade i ett fängelse i Eritrea som Dawit Isaak. Jag ska liksom inte ens låtsas att jag spelar i samma liga som journalister som verkligen har modet att utsätta sig för fara.

Jag är mera en morgonmöte-skvaller vid kopieringsapparaten-ringa några samtal -luncha-journalist. Jag har kolleger som är av den där modiga sorten, men jag är mera den som glor imponerat på dem i lunchkön när de mellanlandar i Böle mellan sina uppdrag.

Men ändå.

Jag tror inte sådana som jag riktigt inser hur viktigt det är med yttrandefrihet. År 2015 är den viktigare än någonsin förr, för nu behöver man ju inte vara en ledarskribent i en tidning för att bli opinionsbildare. Det räcker egentligen med en nätuppkoppling för att du ska kunna bli publicist.

Och då måste vi kämpa för rätten att få fortsätta säga eller rita vad fan som helst. Skriver du lögner kan du bli fälld för förtal. Ritar du någonting rasistiskt kanske du har gjort dig skyldig till hets mot folkgrupp. Då får du stå för det. Och om du tycker det viktigaste med yttrandefriheten är att sprida rasistisk, sexistisk eller allmänt äcklig propaganda är du antagligen är praktarsle. Men också det är din rätt.

Det spelar ingen roll om du är politisk redaktör, bloggare som deltagit i Paradise Hotel, aktiv hommaforum-skribent, satirisk twittrare eller en 80-åring som skaffade sig det där facebook till sist i alla fall. Du har ett ansvar när du yttrar dig och en skyldighet att stå för eventuella juridiska konsekvenser.

Det är möjligt att du får ta en del skit om du vågar tänja på gränserna i dina yttranden. För den som vill upplysa dig om att du är en ful och fet idiot har också yttrandefrihet.

Du har rätt att skriva vad du vill. Och ingen jävel ska få skjuta dig för det.

Nyårslöfte 2: Gå till biblioteket

Jag kom på flera nyårslöften! Lite mera konkreta sådana. Här kommer nästa:

Under 2015 ska jag besöka biblioteket på regelbunden basis!

När jag var liten var mina bokslukande och studerande föräldrar rätt panka, så vi traskade (billösa var vi förstås också) till olika bibliotek titt som tätt. Gamlas bibliotek var på den tiden inrymt i en vinge av ett finskt lågstadium, hyllorna nästan bågnade och det var var smällande kartotekslådor som gällde...

(här tar alla över 30 en paus i läsingen och minns ljudet då en kartotekslåda glider fast och smäller)

...om man ville leta efter specifika verk. På barnavdelningen satt jag och läste Asterix och Tintin.

Norra Hagas bibliotek tror jag ligger kvar på samma adress, en enplanslåda i anknytning till ett 70-talshus. Här var barnavdelningen sparsammare. Långt var det att gå också, genom de ödemarker som numera fyllts med bostadshus och enorma opersonliga shoppinggallerien Kaari. Men i Norra Haga hade de en stor hylla med sagokassetter som man också fick låna! Det var kul! Jag lånade Mumin och Haffsorkestern, Bröderna Lejonhjärta och Herr Hu. Om och om igen.
(här är mamma och jag antagligen på väg till mommo som också bådde i Norra Haga, 1982 tippar jag)


Malmgårds bibliotek var inte så dumt. Hela stadsdelen var nybyggd så det var modernt och fint. Dessutom kunde man mata ankor på vägen. Och blunda när man gick förbi videouthyrningen eftersom det hängde en bild av Freddy Krueger i fönstret. Han var det hemskaste jag någonsin sett. Det fanns Toffe och Andrea-böcker i Malmgård. De var bra.

På vägen har jag av någon anledning tappat relationen till bibliotek. Under studietiden gick mina biblioteksbesök ut på glädjelöst jagande efter någon tentbok som bara fanns i få exemplar men alla 30 på kursen skulle få tag på. Den snabbaste vann. Jag var sällan snabbast.

Böcker är så pass billiga på adlibris att jag av lättja beställer hem dem istället för att tassa till biblioteket och låna, fast jag redan på förhand vet att det är osannolikt att jag kommer att vilja läsa dem flera gånger. Dessutom är jag så fruktansvärt dålig på att returnera böcker, jag förnyar och förnyar dem i det oändliga på nätet.

Ändå infinner sig fortfarande samma mysiga känsla när jag går in på ett bibliotek. Kartoteksskåpen och mikrofilmsprojektorerna är borta, istället finns det PS-konsoler och pekskärmar. Men doften är den samma. Bibliotekarierna talar med samma dämpade stämmor. I Nöykis bibliotek utgör barnavdelningen hälften av biblioteksutrymmet, det finns brädspel och filmer i mängder. Också svensk-, engelsk- och ryskspråkiga barn hittar böcker på eget språk.

Häromdagen kom vi hem med en fantastisk kasse innehållande Harry Potter, Roald Dahl, Maria Turtschaninoff, Damernas värld, Sune och Draktämjare. Barnen fick bibbakort i samma veva. Och jag undrade än en gång: varför gör jag inte det här hela tiden??? Det är ju inte som att det kostar något...


Mitt hemliga vapen mot fylle-insomnia

Jahapp jahapp. Så var det 2015. Det blir säkert ett bra år. Vi hasar omkring i pyjamas fortfarande, åt frukost klockan 12 (!) och har legat i soffan och tittat på Lego-filmen (sjukt mycket roligare än väntat). Jag är rätt förkyld så det känns helt motiverat med en dekadent slappar-dag.

Men tant har dragit på sig ett bekymmer med åren, ska ni veta. Vi var hemma hos bekanta på middag igår och det var trevligt och slappt och jag pimplade en massa rödvin och bubbel och tycker allt var tippetoppen. Vi kom hem strax efter tolvslaget och slötittade lite på Loa Falkman och gick och lade oss.

Men så fort jag dricker lite flera enheter alkohol än typ tre drabbas jag numera av fylle-insomnia. Jag somnar så fint, sussar lugnt i tre timmar och vaknar sedan med ett ryck och kan omöjligt somna om. Istället ligger jag där i någon sorts ångestladdad, uttorkad, självrannsakande mittimellandvala. Pinsamma minnen dyker upp som genom en slags sadistisk shuffle-funktion och jag blir rasande på J som ligger bredvid mig och  tryggt sover bort rödvinsruset och kommer att vara fräsch som en nyponros (okej, en liten överdrift där) när har vaknar.

Känner någon igen det här fenomenet? Jag är så djävulskt avundsjuk på människor som kan sova då de druckit. Jag dricker sällan så mycket att jag skulle ha egentlig baksmälla, men sömnlösheten är fruktansvärt frustrerande.

Jag vaknade 5.30 imorse och låg och yrade till klockan 9 då jag gav upp och tog till mitt hemliga vargtimme-vapen: Podcasts. Bäst funkar Katrin och Bingos Relationspodd. De skvattrar familjärt på och det har lite samma effekt som när man var liten och låg och hörde de vuxna prata i köket efter att man gått och lagt sig. Och så länge Katrin och Bingo gläfser på varandra och serverar tidvis ganska absurda lösningar på lyssnarnas problem hålls mina egna grubblerier borta. Och så slumrar jag till. När jag vaknade hade jag sussat igenom tre avsnitt, hajade lätt till varje gång den karibiska signaturmelodin klingade igång, men annars sov jag som en stinkande Törnrosa. Skönt.

Och imorgon är det en historisk dag! Vi ska spela in det 52:a avsnittet av Eva och Pöll podcast. I ett helt år har vi hållit på utan att  missa en enda fredag eller fuska ihop best bits-avsnitt! Ajaj så vi har pladdrat.

Jag tror den podden också kan fungera utmärkt som vargtimme-sällskap. Testa vetja.

Nyårslöfte: Bye bye martyr-mode

Jag gillar nyårslöften. I ärlighetens namn tar jag dem inte på desto större allvar, men jag känner mig ofta lite extra taggad just inför det nya året och då passar det ju finfint att slå fast några trevliga målsättningar för sig själv. Mera motion, bättre mat, färre men hållbarare kläder och sånt.

Men i år är jag inte alls speciellt taggad. Det var en kämpig höst. Massvis med jobb, rätt stressiga dagar, samarbetsförhandlingar som gjorde att det vanligtvis muntra stämningen på redaktionen var dämpad och insikten att min fritid inte alls räcker till för det jag vill göra. Jag slutade motionera, vilket ledde till att nacken började krångla och byxorna spänna. Min anfäkta anamma tog slut där någonstans i oktober och jag gick in i min ganska osympatiska "nå int då"-martyr-mode då jag är mera intresserad av att sitta i en knut med armarna i kors och rikta anklagande blickar mot chefer, barn och make än att faktiskt försöka åtgärda problemen.

Så mitt nyårslöfte får bli åt det filosofiska hållet:

I år ska jag se till att vara min egen lyckas smed.

Det är ju inte hundra procent hållbart, om man till exempel blir sjuk eller arbetslös är det inte helt enkelt att bara rycka upp sig och trippa vidare på livets stig. Men alla de där små skitsakerna ska jag försöka se till att åtgärda istället för att sitta och muttra över dem. Jag ska be om hjälp och inte tycka att jag måste klara av allt själv. Lära mig att ganska bra är tillräckligt bra ibland.

Jag vet ju faktiskt precis vad som gör mig lycklig.
- Många tomma kvällar och veckoslut i kalendern, då jag får tassa omkring här hemma och göra ingenting särskilt med familjen.
- Att ständigt ha en resa eller två att se fram emot.
- Möjligheten att röra på mig regelbundet, simning, löpning, sköskottning, anything goes. Inte alltid så kul i stunden men alltid värt det efteråt.
- God mat och gott vin. Balanserat i veckorna och unna sig på veckosluten.
- Varierande arbetsuppgifter och roliga kolleger.


Yup. Det här kommer att bli kanon.

Mediejobb på distans

Här sitter jag och arbetar för fullt, förstår ni. Vid köksbordet. Till tonerna av Oggy och kackerlackorna-signaturen (världens jobbigaste serie). Julgranen barrar och barnen häller yoghurt i soffan. Det är måhända inte den mest optimala av arbetssituationer men en helt okej lösning, som programledare händer det rätt sällan att jag kan jobba hemifrån så jag får passa på nu när Radiohuset har sändningspaus.

Julen gick bra, tackar som frågar! Det var nu cocktails, julgodis, pynt, presenter och näpna barn i en salig röra. Ingen slog sig, ingen spydde. That's a first.











Men ja, jobba skulle jag ju. Hörs!

Juldramatik och bloggcomeback

Har gått och planerat att återuppliva bloggen under mellandagarna, och då vill man ju komma tillbaka med en skräll. Men det var inte riktigt en sådan här skräll jag tänkt mig.

Jorå, på väg hem från släktumgänge i Vasa bumpade vi in i en lyktstolpe nära Tammerfors Ikea. Det var halt som tusan, men vi klarade oss mirakulöst bra alla fyra.J körde så långsamt i kurvan att vi alla hann spjärna emot inför smällen. Och stolpen trillade till all lycka inte över bilen utan åt andra hållet. Annars kunde det ha gått betydligt värre.

Tio minuter senare kom ambulans, brandbil och polis till platsen och det kändes som ett grymt hallå för ingenting. Tror inte att jag just då insåg vilken tur vi haft. Och alla var jättesnälla och proffsiga. Lite konfunderad blev jag dock över att typ varannan människa som körde förbi oss knäppte en bild. Kanske de hoppades att vi var kändisar så att bilden kunde säljas till Seiska. Titta så trind och sliten Martina Aitolehti har blivit under helgen, och in i en stolpe har hon kört också. Nej det var tydligen nån annan kärring...


Pannlugg, kultur, luciajury och annat klämmigt

Jestas. Hur gick detta till? Vart tog tiden vägen? Och var ska jag börja om jag vill rapportera om det jag ägnat mig åt på sistone? Det är lite av varje. Gott och blandat. Som en förpackning svenska nubbar minus beska droppar.

Var med i På resande not igen. Det gick hujsigt bra! Är mest chockad över att jag kunde identifiera diverse träslag. Jag som knappt ser skillnad på julgran och yuccapalm.


Och så ska jag sitta med i Luciajuryn i år! Det närmaste jag någonsin kommer att få klä mig i ljuskrona och skrud. Om jag inte fifflar lite med kandidaterna och utropar mig själv till segrare... kanske int.

Radiohuset är numera tre timmar långt istället för två så mina arbetsdagar är rätt kämpiga. Men vi får snacka kultur också, och det är ju kanon! Köpte en grön kappa och klippte pannlugg, visst ser jag genast mera kulturell ut?

På fritiden gör jag inte så mycket. Surar över att jag aldrig orkar masa mig till gymet, glädjer mig åt härliga nya podcasten Hemma hos Gry och dricker Jägermeister.

Ett intensivt år på gång, känns det som. Känns lite märkligt att mitt i den journalistiska krisen i Svenskfinland surrar jag framåt som en Zhu zhu pet med nya batterier. Har nog aldrig tidigare fått göra så mycket roligt på arbetstid som i år. Jag ska försöka glädjas åt allt det roliga, för tiderna blir allt bistrare och samarbetsförhandlingarna på Yle  puttrar vidare.

Men som Scarlett skulle säga, "I won't think of it now, I will think of it later when I can stand it".


De tjocka barnen förpassas till webbutikens skamvrå

Jag slösurfar runt bland de stora klädkedjornas barnsortiment på nätet. Det börjar vara dags att skaffa lite nya höstkläder till ungarna, leggings som inte har hål på knäna och långärmade tröjor och sånt.

På H&M:s sida hittar jag en kategori som jag inte lagt märkte till förr, inte på barnavdelningen i alla fall. Generous Fit heter den. Jag klickar.

Det här är sortimentet H&M erbjuder flickor med så kallade generösa kroppar. Alltså knubbiga flickor. Jag tar mig friheten att vara lite mer plump med begreppen här eftersom jag var en sådan flicka själv. Tjock. Mullig. Trind. Fet. 

Den som är bekant med butikskedjans barnsortiment i övrigt ser ju nog kontrasten. Var är färgerna? Mönstren? Det roliga? Vad är det man försöker säga med de här plaggen, att de knubbiga barnen ska klä sig för att smälta in i väggen?

Barn i västvärlden blir allt fetare, och det är givetvis ett problem som vi bör ta itu med å det snaraste. Men att läxa upp de ungar som redan är knubbiga är inte rätt sätt enligt mig. Lär dem istället att älska och vara stolta över sig själva och sina kroppar. När barnen väl gör det är det en helt annan sak att börja diskutera kost och motion.

När jag var tolv var jag trind och glad. Att köpa kläder var en pärs, för jag rymdes inte i någonting på OneWay eller de några andra barnklädbutiker som fanns på den tiden (H&M, Lindex etc kom till Finland först några år senare). Jag fick helt enkelt gå till damavdelningen. Och det var ju lite pinsamt. 

Jag välkomnar alltså att kedjor som H&M erbjuder kläder också för de barn som inte kan slingra in i de stuprörsjeans och tighta toppar som omvärlden anser att barn av i dag ska bära. Men att enbart erbjuda kläder i murriga färger, undangömda i webbutikens skamvrå är inte heller rätt. 

H&M själva försöker förklara att Generous fit ingalunda är ett sortiment för tjocka barn, utan helt enkelt  en kategori kläder med lite vidare passform och möjlighet att till exempel justera midjemåttet på byxor. Det köper jag inte. I så fall skulle ju de flesta plagg i storlek 50 - 116 vara Genrerous fit. Och borde inte alla kläder för växande barn vara generöst tilltagna och möjliga att justera? Varför utgår man ifrån att de barn som kommer upp i typ storlek 128 som genom ett trollslag blir långa och smala? 

De stora kedjorna har ett enormt sortiment för barn, så varför inte inkludera variationen i basutbudet? En spinkig flicka och en knubbig flicka kommer knappast att kunna köpa samma topp i vuxen ålder heller. Låt alla pröva sig fram och hitta plaggen som passar på samma villkor. 

På damavdelningen heter motsvarande utbud alltid någonting prutthurtigt som XLNT och Generous. Ofta klämmer man in just de exellenta klädstängerna under en rulltrappa eller i en knut bortom underkläderna.  Skamvråtänket slår igenom också i affärerna. (Här ska dock till exempel Gina Tricot och brittiska M&S ha en eloge, för att de erbjuder så gott som hela sortimentet också i större storlekar och har plaggen i butik och inte bara på nätet.)

När man nu äntligen tack vare Lady Dahmer och andra träffsäkra debattörer börjar få upp ögonen för fat shaming borde de som säljer kläder för barn vara de första att ta sitt ansvar. 



Dagens tråkigaste blogginlägg

Sluta läsa, det är inte värt det. Iväg. Sjas. 

Jag har ögoninflammation och är ungefär lika skarpsynt som en fladdermus i Sahara. Irrar omkring här hemma och drämmer tån i olika föremål. Skriver detta med näsan cirka tre centimeter från skärmen. Den blir så immig av min snuviga andedräkt (kan bara andas genom munnen, se) så jag måste ta pauser och torka av den. Skärmen alltså. Och näsan. 

Torkpaus. 

Nu fortsätter vi. Fast varför du fortfarande läser är ett mysterium. Sluta. Ingenting att hämta här. 

Jag åt just världens tråkigaste lunch. Jag hittade den i frysen och tror att det var en makaronilåda. Sen försökte jag titta på Lyxfällan men var geoblockad.

Torkpaus. 

Nu ska jag kissa. Sedan ska jag sova. Sen ska jag vakna och fortsätta drämma tån i saker. 

Jag sa ju att du borde ha slutat läsa redan på första raden. Ingen tar mig på allvar. Snörvel. 

Höstkoma

Ont i halsen, ont i nacken, ont i själen.

Orkar inte träna, orkar inte städa, men inget tålamod för att vila heller.

Snäser åt barn, väser åt man, gömmer sig i tvättstuga och skäms.

Degig kropp, glåmig hy, geggigt sinnelag.

Vitaminbrist, energibrist, inspirationsbrist.

Höst. Det går trögt just nu.


Så vacker att jag knappt står ut med mig själv!

Jajamen. Om kvällarna brukar jag läsa ett Harry Potter-kapitel för T. Under tiden brukar hon göra frisyrer på mig. Ikväll var det rysligt spännande, med Quidditch-final och grejer. Så spännande, de facto, att hon flätade hårdare och hårdare, det blev rätt smärtsamt mot slutet. Men resultatet går inte av för hackor. Mycket klädsamt. Jag känner mig 30 år yngre.

En svart dag

Det blev igen en kolsvart dag för finlandssvenska journalister. Nu är det Yles tur att samarbetsförhandla. På svenska sidan ska 170 fastanställda förhandla och 15 få kicken.

Hatar förresten ordet "samarbetsförhandling". Det låter så solidariskt, framåtsträvande och ömsesidigt. I princip går det ju ut på ett spel där en del vinner och andra förlorar. Människor som har familjer och bostadslån, människor som borde samla på sig lite pension ännu, människor som inte riktigt har någonstans att ta vägen om de drattar ut på arbetsmarknaden igen. Var är samarbetet i det?

Den avdelning som jag arbetar på, Fakta & Fiktion, kommer att utsättas för en ansenlig del av nedskärningarna. Det betyder att också de som får stanna har en kämpig tid framför sig. Och de stora förlorarna är ju som vanligt frilansarna och visstidarna, som antagligen kommer att få besked om sin framtid otroligt sent.

Och medan vi förhandlar och väntar är det business as usual som gäller. Inslag, intervjuer, artiklar och skojsiga snackisar ska produceras i samma takt som alltid.

Samtidigt känns det här inte som någonting nytt. Jag började på Yle 2000 och så här vi vi haft det mer eller mindre hela tiden. Under mina många år som frilans visste jag sällan mera än hur jag skulle försörja mig de närmaste två veckorna. I en annan härva slängdes alla tjänster upp i luften,vem som helst fick pröva lyckan och ansöka. Jag sökte jättemånga jobb, mest för att det var en bra chans att slingra sig in hos olika producenter och visa vad jag gick för. Fick inget av jobben den gången och undrar lite hur det skulle kännas för mig i dag om en kaxig 23-åring marcherade in hos producenten och proklamerade att hon skulle vara en mycket bättre programledare för Radiohuset än jag.

Det som gör den här omgången extra ledsam är att det nu verkligen är samarbetsförhandlingar och inte en vanlig sparomgång. Det finns inga överlopps slashasar på Svenska Yle längre, om det någonsin har funnits sådana har de fått gå i en tidigare omgång. Det finns bara envist kämpande människor som försöker anpassa sig till ett medielandskap i blixtsnabb rörelse.

Det här blir ingen rolig höst. Tror jag kommer att vara tvungen att plocka fram julljusslingorna rekordtidigt i år.

52 veckor av cocktails

Den som följer mig på instagram har kanske märkt att jag bullar upp med cocktails varje lördag. Det här var en fix idé som jag fick för något år sedan då jag tyckte det var lite skämmigt att ha så usel koll på klassiska drinkar. Samtidigt tycker jag det är någonting oerhört elegant och tidlöst att världsvant sitta och smutta på en Old Fashioned eller Gimlet.

Så det vara bara att sätta igång då. På ett år har vi hunnit testa cirka 40 olika cocktails. Jag har fått många frågor om det hela, bland annat "blir det inte sjukt dyrt att ha alla möjliga ingredienser där hemma?" Svaret är nej, inte egentligen. Jag började med att skaffa en flaska gin, och den klarade vi oss med i flera veckor. Sedan har jag plockat med mig vodka, rom och tequila i taxfreebutiker på resor. Resten kan man köpa i vanliga matbutiker. Klart att det kostar lite, men hemma-cocktails är ju oerhört mycket förmånligare än bar-cocktails så det här känns som en ganska prisvärd fritidssysselsättning.


Det här är det man behöver för att komma igång:

- En shaker. Finns i alla prisklasser, jag har svårt att tro att drinkarna skulle bli märkbart godare i en 200  euros shaker än i en 12-euros.

- Ett drinkmått. Mitt är timglasformat så man kan mäta 2 cl på ena sidan och 4 cl på andra. Behändigt.

- Glas. De spröda glas jag ärvde av min mormor har varit i hårdanvändning detta år. Det passar bra, för min mommo skulle ha rådiggat cocktail hour-konceptet. De enda nya glas jag skaffat är martiniglas. En bra investering för de kan extraknäcka som dessertskålar om man vill vara lite posh.

- Starksprit. Jag rekommenderar att man börjar med att skaffa Gin eller Vodka. De är basen i oändligt många cocktails.

- Mixers. Ginger Ale, Ginger Beer, Sodavatten, Lemonad, Coca Cola. Schweppes varianter kan man ju köpa så gott som överallt, men glädjande nog har man börjat sälja lite andra versioner också, Barr's och Fentiman's bland annat. Ginger Beer har blivit min favorit, den har en rivighet i smaken som blir en fräsch kontrast mot sötman.

- Is. Jag brukar vara oekologisk och använda plastpåsvarianten istället för isformar. Det är behändigt att frysa ner mini-isbitar som fungerar lika bra som krossad is.

- Citrusfrukter, oliver, kocktailkörsbär, mynta. 

 Nästa steg är att skaffa

- Sockerlag och smaksättare. På Alko kan man köpa rubinröd Grenadine och klarblå Curacao. Båda är alkoholfria och kostar ungefär en femma. I övrigt är smaksirapsutbudet ganska klent i Finland, åtminstone för privatpersoner. Men jag brukar tillreda egen sockerlag genom att låta 1 dl vatten och 1 dl sjuda på spisen till sockret smultit. Det jag inte använder genast brukar jag ha i en liten flaska i kylen. Den håller i upp till två veckor, sedan möglar den.

- Citruspress. Gör ju det hela lite prydligare, men det går faktiskt rätt bra att skära frukterna i klyftor och pressa saften ur den för hand.

- Likörer. Cointreau är kanske den jag använder mest.

- Iskross. Vi köpte vår på Lagerhaus för länge sedan.

Eftersom det var ettårsjubileum igår ville jag tillreda de drinkar som blivit våra favoriter under året. Vi var inte överens alls, så det blev till att blanda fyra olika (hick!)

 Dirty Martini, J:s favorit

 Du behöver London Dry Gin, Torr Vermouth (Martini) och en burk oliver.

Skaka 6 cl gin, 2 cl vermouth och 1 cl saltlake från olivburken över is. Sila ner i ett martiniglas (gärna kylt, några minuter i frysen räcker) och garnera med oliver.


Det här blir en väldigt torr och saltig cocktail. Men den är lysande som aptitretare när man är hungrig och inte vill ha en söt drink.


Salty Dog, gemensam favorit

Du behöver strösocker, salt, en limeklyfta, vodka och grapefruktjuice.

Lägg 1 tsk salt och 1 tsk socker på en tallrik. Gnid in glasets kant med limeklyftan och vrid sedan om glaskanten i salt/socker-blandningen. Fyll glaset med krossad is och häll över 4 cl vodka. Fyll sedan glaset med grapefruktjuice. 

Vi hade inget strösocker så jag använde råsocker. Ingen större skillnad i smak, men tanken är ju att glaskanten ska vara kritvitt frostig, nu blev den brun istället. 

Det här är en otroligt fräsh och enkel drink. Det är egentligen sockret och saltet som är hela poängen, så det går bra att göra en svagare variant också. Bra alternativ till bål på fester, eftersom det går snabbt att fixa flera drinkar på en gång.

 Moskow Mule, min favorit 

Du behöver Vodka, Ginger Beer och lime.

Skaka 4 cl vodka och 2 cl pressad lime över is. Fyll glaset till hälften med is och häll blandningen över. Fyll sedan glaset med ingefärsöl. Garnera med en limeskiva.

Också en superfräsh och läskande drink. Jag föredrar Ginger Beer framom Ginger Ale eftersom jag tycker ale blir för sött. Byter du ut vodkan mot gin heter drinken Delft Donkey, nästan lika god.

Daisy, min favorit

Du behöver: Gin, grenadine, citron, sockerlag, sodavatten.
Skaka 6 cl gin, 1 cl pressad citron, 1 tsk sockerlag och ett stänk grenadine över is. Sila ner i ett glas och fyll på med soda (eller mineralvatten). Garnera med en apelsinskiva (jag hade inga apelsiner så det fick bli citron)

En lite sötare cocktail. Passar bäst på sommaren. Den här går också bra att göra svagare, mera soda och mindre vodka.


Detta var favoriterna år 2013/2014. Har blivit en del floppar också förstås. Bland annat har jag insett att chmpagnecocktails inte alls blir lika goda som bara champagne. Creme de menthe är en förfärlig likör som smakar munskölj, men den är fräckt illgrön så den får agera prydnad.

Men vi fortsätter, nästa lördag blir det väl aktuellt att testa någonting helt nytt igen.

Älska din kropp-medleyn som slog slint

När jag hörde Meghan Trainors All about that bass första gången blev jag blixtförälskad. Vilken röst, vilket roligt sound, vilket toppenbudskap. Snappade ju i all hast bara upp valda delar, bland annat "I'm bringing booty back" och "Every inch of you is perfect from the bottom to the top". Jee!

Nästa gång snappade jag upp grejer som gjorde mig mer tveksam. Främst:

Yeah my mama she told me don't worry about your size
She says "Boys like a little more booty to hold at night"

Gee, tack mamma. Nu känns det bättre! Nu vet jag att det liksom finns en mening med min booty. Låter  i och för sig ganska obekvämt att ha en karl som ligger och håller i bootyn om nätterna, men jag får väl anpassa mig. 

En annan rad:

I got that boom boom that all the boys chase

Jag vet inte riktigt vad boom boom är för någonting, men jag är glad att jag tycks sakna det för jag vill inte alls bli jagad av alla pojkar. Låter besvärligt och lite skrämmande. 

I got all the right junk in all the right places

Det var knepigt. För jag har på känn att till exempel magkorvar inte är junk på rätt ställe. Inte gäddhäng heller. Eller dubbelhaka. Det finns tydligen rätt sätt att vara mullig på och fel sätt att vara mullig på. Rätt sätt är att ha boobs och booty men ändå en tydlig midja. Nu tror jag förresten jag kom på vad Boom boom är!



Kollade härefter upp videon och blev paff av flera orsaker. För det första hade jag ju fått för mig att Meghan var en ganska stor kvinna, på basis av texten. Men det är hon inte. Hon är mittimellanstor.  Och det är väl en lika ypperlig kroppsvariant som alla andra, men ska hon nu verkligen, likt Molly Sandén, utropas till språkrör för alla mulliga utan att vara nämnvärt mullig själv? 

I videon figurerar också en "skinny bitch" som ska personifiera de vridna skönhetsidealen. Så det gick inte att jubla över att mulliga kroppar är härliga utan att trampa ner de benigare systrarna.

Det finns bara en överviktig person i videon och han är man. En härlig sprattelgubbe till man, som dansar loss för fulla muggar och skakar på fläsket. Tänk vad kul om en kvinna hade fått göra det samma. 

Jag länner mig lurad. Det här var ett fult trick. Här släpper man ut en rolig och medryckande hitlåt med en spännande ny artist, och så var det egentligen kroppshets i pastellförpackning.

Skriv om texten Meghan och kör hårt! För din röst förblir det coolaste jag hört i år.