Det blev igen en kolsvart dag för finlandssvenska journalister. Nu är det Yles tur att samarbetsförhandla. På svenska sidan ska 170 fastanställda förhandla och 15 få kicken.
Hatar förresten ordet "samarbetsförhandling". Det låter så solidariskt, framåtsträvande och ömsesidigt. I princip går det ju ut på ett spel där en del vinner och andra förlorar. Människor som har familjer och bostadslån, människor som borde samla på sig lite pension ännu, människor som inte riktigt har någonstans att ta vägen om de drattar ut på arbetsmarknaden igen. Var är samarbetet i det?
Den avdelning som jag arbetar på, Fakta & Fiktion, kommer att utsättas för en ansenlig del av nedskärningarna. Det betyder att också de som får stanna har en kämpig tid framför sig. Och de stora förlorarna är ju som vanligt frilansarna och visstidarna, som antagligen kommer att få besked om sin framtid otroligt sent.
Och medan vi förhandlar och väntar är det business as usual som gäller. Inslag, intervjuer, artiklar och skojsiga snackisar ska produceras i samma takt som alltid.
Samtidigt känns det här inte som någonting nytt. Jag började på Yle 2000 och så här vi vi haft det mer eller mindre hela tiden. Under mina många år som frilans visste jag sällan mera än hur jag skulle försörja mig de närmaste två veckorna. I en annan härva slängdes alla tjänster upp i luften,vem som helst fick pröva lyckan och ansöka. Jag sökte jättemånga jobb, mest för att det var en bra chans att slingra sig in hos olika producenter och visa vad jag gick för. Fick inget av jobben den gången och undrar lite hur det skulle kännas för mig i dag om en kaxig 23-åring marcherade in hos producenten och proklamerade att hon skulle vara en mycket bättre programledare för Radiohuset än jag.
Det som gör den här omgången extra ledsam är att det nu verkligen är samarbetsförhandlingar och inte en vanlig sparomgång. Det finns inga överlopps slashasar på Svenska Yle längre, om det någonsin har funnits sådana har de fått gå i en tidigare omgång. Det finns bara envist kämpande människor som försöker anpassa sig till ett medielandskap i blixtsnabb rörelse.
Det här blir ingen rolig höst. Tror jag kommer att vara tvungen att plocka fram julljusslingorna rekordtidigt i år.
Hatar förresten ordet "samarbetsförhandling". Det låter så solidariskt, framåtsträvande och ömsesidigt. I princip går det ju ut på ett spel där en del vinner och andra förlorar. Människor som har familjer och bostadslån, människor som borde samla på sig lite pension ännu, människor som inte riktigt har någonstans att ta vägen om de drattar ut på arbetsmarknaden igen. Var är samarbetet i det?
Den avdelning som jag arbetar på, Fakta & Fiktion, kommer att utsättas för en ansenlig del av nedskärningarna. Det betyder att också de som får stanna har en kämpig tid framför sig. Och de stora förlorarna är ju som vanligt frilansarna och visstidarna, som antagligen kommer att få besked om sin framtid otroligt sent.
Och medan vi förhandlar och väntar är det business as usual som gäller. Inslag, intervjuer, artiklar och skojsiga snackisar ska produceras i samma takt som alltid.
Samtidigt känns det här inte som någonting nytt. Jag började på Yle 2000 och så här vi vi haft det mer eller mindre hela tiden. Under mina många år som frilans visste jag sällan mera än hur jag skulle försörja mig de närmaste två veckorna. I en annan härva slängdes alla tjänster upp i luften,vem som helst fick pröva lyckan och ansöka. Jag sökte jättemånga jobb, mest för att det var en bra chans att slingra sig in hos olika producenter och visa vad jag gick för. Fick inget av jobben den gången och undrar lite hur det skulle kännas för mig i dag om en kaxig 23-åring marcherade in hos producenten och proklamerade att hon skulle vara en mycket bättre programledare för Radiohuset än jag.
Det som gör den här omgången extra ledsam är att det nu verkligen är samarbetsförhandlingar och inte en vanlig sparomgång. Det finns inga överlopps slashasar på Svenska Yle längre, om det någonsin har funnits sådana har de fått gå i en tidigare omgång. Det finns bara envist kämpande människor som försöker anpassa sig till ett medielandskap i blixtsnabb rörelse.
Det här blir ingen rolig höst. Tror jag kommer att vara tvungen att plocka fram julljusslingorna rekordtidigt i år.