Och plötsligt förvandlas jag till klassens värsting!

Det händer någonting förskräckligt med mig vid varje föräldramöte. De första femton minuterna är jag normal. Jag ler uppmuntrande mot alla i personalen när de i tur och ordning stiger upp, tveksamt grabbar mikrofonen och presenterar sig. Jag lyssnar intresserat på föreståndarens redogörelser, nickar instämmande och är på alla sätt en helt vanlig mamma.

Men efter en stund börjar metamorfosen. Jag åker ner i sätet. Min hållning blir krum som en femtonårig röksugen gosses. Min blick blir immig, min haka ramlar ner på bröstet. Mina ben åker isär och armarna släpar gorilla-aktigt i golvet.

Jag har förvandlats till klassens värsting! Från prydlig Esbo-mamma till Judd Nelson på bara några sekunder!

Det måste vara skolmiljön som gör detta, men det underliga är att jag var allt annat än en värsting när jag själv gick i skolan! Jag var väl någonting i gränslandet mellan Hermione och Tjorven.

Mötet fortsätter. Specialläraren insisterar på att hålla sitt vanliga anförande om hur viktigt det är att barnen får ett gott svenskt språk. Som vanligt kör hon tvärsäkert över allt vad mångkulturalitet heter, och predikar hurtigt om vikten av Muminböcker och finlandssvenska tv-program.

- Ööööööööh, stönar värstingen passivaggressivt längst bak i salen, himlar med ögonen och försöker få ögonkontakt med en annan värsting. Men tyvärr, de andra är fortfarande helt normala.

- Nu har vi ännu en timme och fyra minuter på oss! förkunnar föreståndaren glatt. Några frågor?

Värstingen ett ärende. Värstingen vill klaga på att det finns så knapphändigt med information på skolans webbsida. Om viktiga datum och så.

- Du var tydligen inte på mötet den 4 juni! svarar föreståndaren vänligt.

Värstingen blir frustrerad. Värstingen var visst på mötet, men hade fullt upp med att vara värsting, stånka och himla med ögonen och sånt. Värstingen skrev inte upp alla datum.

- Ja och så stod ju allt på blanketten ni fick för en tid sedan!

Värstingen minns inget sådant papper. Värstingen tappade säkert bort det. Värstingen skäms och muttrar att allting ändå borde finnas på nätet. Ingen bryr sig om värstingen längre, nu ska det göras grupparbete.

Värstingen funderar på att stiga upp på bordet och tända en joint. Men någonstans där inne hörs Hermiones stränga röst.

- Seriöst! Ska du hålla på så här också sen i den lilla gruppen med alla normala föräldrar? Skitkul för S att hennes mamma beter sig som en grobian.

Dags att skärpa sig. De-aktivera Värsting, aktivera Hermione. Grupparbetet blir dessutom riktigt trevligt.

Men eftismötet får J gå på. Han är mera sansad än jag. Förvandlas knappast till Molly Ringwald en en kvart.

Ikväll är man på tv, minsann

Ikväll börjar det! På resande not, ypperlig lördagsunderhållning för alla som gillar att sitta i tv-soffan och briljera med sina kunskaper och håna fåntrattarna i rutan som inte vet nånting. Jag är en av fåntrattarna i det första avsnittet. Till all lycka har jag med mig Sixten Lundberg som lovat ta hand om sportfrågorna, så jag får koncentrera mig på frånskilda kungligheter och andra viktiga ämnesområden.

När rastlösheten slår till

Jag har en väldigt varierande inställning till mitt jobb. De flesta dagar kan jag älska det så innerligt att jag knappt kan greppa att jag får betalt för att göra så här intressanta saker! Ibland undrar jag vad fasen jag håller på med, och om jag inte borde maka på mig och låta någon med begåvning ta över. I dag var en sådan dag.

Jag kände mig off redan på morgonmötet, då jag gäspade så mycket att jag var tvungen att förklara för mina ljuvliga arbetskamrater att det varken var de eller deras uttalanden som var tråkiga, utan att jag måste ha drabbats av någons sorts kortslutning i gomnerven (vi säger att det finns en sådan).

Sen satt jag mest och lallade framför datorn utan att lyckas slutföra någonting och när det väl var dags för sändning inleddes ett stappel- och ööööh-kalas utan like. Jag tryckte på fel knappar, klickade fram fel dokument, ställde underliga frågor till gästerna, trasslade in mig själv i de enklaste satskonstruktioner och var på det stora hela en katastrof. Som om man hade slängt in en någon med grav dyslexi, dålig syn, talfel och målbrott i studion och kastat kallt vatten på den en gång i minuten.

Helvete vad man kan skämmas. Alla måste ju ha rätt att ha sina mindre skärpta arbetsdagar, men det blir lite jobbigt när man har några tiotals tusen vittnen till sitt yrande.

I de här skedena brukar rastlösheten slå till. Rastlösheten är lite spännande, för ibland har den fört in mig på farliga vägar. Rastlösheten fick mig till exempel att börja göra morgonradio, vilket var ett eländigt beslut för en fullfjättrad kvällsmänniska, även om jag lärde mig en massa på kuppen. Men den har fått mig att göra en massa fiffigt också. Som att gå med på att inleda ett husbygge, antagligen det mest dumdristiga och briljanta beslutet jag tagit. Den driver mig att fatta de där stora, dramatiska "Nu får det bära eller brista"-besluten.

Men den här gången kommer tveksamheten emot. Jag har arbetat som programledare i så många år. Kan jag ens lära mig någonting annat längre? Tänk om jag inte kan det? Och vad är det ens jag skulle vilja göra istället, jag vet ju inte ens det! Och - det värsta - tänk om jag ångrar mig och inte kan gå tillbaka? Sedan när jag insett att livet som ormtjuserska trots allt inte var mitt kall.

Om jag var klok skulle jag helt enkelt säga att jag ska vänta och se, känna efter och ta det lugnt. Allt ordnar sig, pusselbitar faller på plats, det går som det är utsett.

Och så är man ju sjåpig och otacksam också, som har ett bra och varierande jobb med okej lön och trevliga kolleger, och ändå tror att gräset ska vara grönare på andra sidan planket (vår gräsmatta här hemma ser ut som en plätt påskgräs som såtts för sent, se metaforen känns väldigt träffande)

Men rastlösheten köper inte de där argumenten.  Så jag ska försöka lindra den med lite slösurfande på Tripadvisor och en grogg.

De bästa svenska radioprogrammen

Har suttit på en superintressant kurs i dag, vi skulle fila på våra programledarroller tillsammans med Sverker "Plus" Olofsson och Anna Ivemark från Sverige. Anna gör bland annat otroliga dokumentärprogram i SR och i mitts av dagen pep hennes telefon till, varpå damen gjorde ett kenguruskutt upp i lysrörshöjd och pep "Vi är nominerade!!!!!"

Det visade sig att svenska Radioakademins prisnomineringar hade publicerats, och Annas dokumentär Krigaren fanns med på listan! Den ska alla lyssna på genast, jag kände mig lite som gruppens Hermione som faktiskt hade råkat höra den för några månader sedan. Ganska heavy grejer. Oerhört stark story.

Nu ikväll har jag gått igenom de övriga nomineringarna och hittat en massa andra favoriter! Medierna, Sista resan, Kvinna hittad död vid badplats mf.l. Många bra tips där!

Hela listan hittas här.

Avvikelsernas afton

Egentligen hade jag tänkt testa på yoga för första gången någonsin efter jobbet. Men när jag väl hasade mig fram genom Kampen med gorillaarmarna släpade i marken och en dregglig undreläpp vajande i knähöjd bestämde jag mig för att åka hem istället.

Men en vanlig kväll blev det inte, utan en kväll ägnad åt sådant jag vanligen inte gör.

Som att dekorera min dotters naglar med klistermärken (hon har tjatat sedan hon fick dem i juni). Det blev ganska piffigt.

Köper aldrig läsk. Och om jag gör det är det alltid Pommac. Men detta var avvikelsernas afton. Pomelo-Jaffa. Vem har ens kommit på någonting sånt?

 Så pallade jag blommor på en äng där man inte får plocka blommor. Rebel rebel.

Sedan spårade det ur fullkomligt.

Den förhatliga flödesradion

Det finns två företeelser som jag är innerligt trött på då det gäller radiohantverket.

Den ena är direktivet "Var gärna personlig med inte privat". Det låter ju tydligt, visst? Det kan gärna höras att du är från södra Finland och på gott humör. Men ids nu inte berätta att du har jästsvamp i fjöselimanget. Solklart så här långt. Men sen då? En del lyssnare blir till exempel galna om du säger att du åt gröt till frukost. För privaaaaaat, vi bryyyyyr oss inte, berätta om nånting VIKTIGT! 

Den andra är den fasta övertygelsen att flödesradio är dålig radio. Billigt innehållslöst skräp som mest ska fylla ut dödtiden mellan Påkostade Dokumentären och Fördjupande Nyhetstimmen.

Det är inte riktigt så jag ser på flödesradio. Och jag anser mig ändå ha någorlunda koll på läget, efter att ha arbetat med flödesradio i nästan femton år.

Flödesradio är svårt. Man ska hålla på länge för att bli bra på det. Jag tror mig vara halvvägs någonstans, jag är hyfsat bra men jag kan bli betydligt bättre.

En reporter tilldelas vanligen ett ämne på morgonmötet. Om ämnet är främmande för reportern gäller det att raskt läsa på. En flödesprogramledare ska ofta läsa in sig på fyra-fem ämnen på någon timme.

Om programvärden har tur (och det har jag!) har hen pålitliga kolleger som får ihop sina inslag i tid, kommer på en bra vinkling och ser till att programvärden får den information hen behöver. Men också den flitigaste av reportrar kan missa en deadline eller råka sitta vid en dator som raderar inslaget istället för att spara det. Då får programvärden hitta på någonting. Det blir ibland lite torftigt, kanske en liten personlig (men inte privat!!!) iakttagelse om någonting som stod i tidningen imorse. Det kanske handlade om nya forskningsrön kring vikten av att äta frukost. Men vem bryyyyyyyr sig, berätta om nånting VIKTIGT!!!!

I en direktsändning händer det ofta mycket på en gång. En gäst är på väg ut från studion (tack så mycket, jag ska se till att du får erättning för taxiresan) medan en annan är på väg in (hejhej, välkommen, får det vara ett glas vatten?) samtidigt som nyhetsuppläsaren ringer och frågar om det är okej att väderrapporten är lite lång i dag, myndigheterna skickar ut ett meddelande om trafikolycka på Åboleden och programvärden inser att den låt som ska spelas efter intervjun om eutanasi är Heaven I'm in heaven och måste hastigt byta. Melissa Horn funkar i de flesta situationer.

Direktsändningar är det mest kaotiska, virriga och roliga som finns. I nio fall av tio håller programledaren huvudet kallt och allt blir precis rätt. Men i det tionde fallet går kanske något snett. Gästen Simon presenteras som Staffan, Phil Collins trallar till fast det var Melissa Horns tur och så blir det plötsligt alldeles tyst i etern i fem evighetslånga sekunder. Sekunder är aldrig så långa och så tysta som för en radioprogramledare som inser att hen tryckt på fel knapp.

Ofta gäller det för en flödesprogramledare att ha koll på väldigt många saker samtidigt. Man ska vara rätt funtad, helt enkelt. Stresstålig, alert, kvick i formuleringarna och lite knäpp. Men inte privat, förstås.

Efter en sändning är jag vanligtvis ganska trött, men väldigt ofta också stolt. Stolt över att min redaktion rodde i land det hela igen, att våra gäster var så intressanta, att inslagen var väl researchade och snyggt klippta fast reportern bara haft några timmar på sig, att jag som programvärd lyckades hålla ihop det hela, att inga allvarliga tekniska missar hände och att det blev ett bra program helt enkelt.

Det är därför jag blir stött, irriterad och arg när någon tar sig friheten att rita upp ett näbbigt likhetstecken mellan flödesradio och dålig radio. 

De som gör detta vill ofta hylla dokumentärer och långprogram av olika slag. Det vill jag också, det finns ingenting bättre än en riktigt välgjord radiodokumentär. En sådan vill jag gärna avnjuta som en stor ask med handgjorda praliner, som bara är min.

Men jag råkar ju också veta att den som gjort dokumentären har haft flera veckor på sig att fundera, undersöka, fila och finslipa. Därför går det helt enkelt inte att jämföra just till exempel en radiodokumentär med ett flödesradioprogram. Det är som att jämföra en artikel med en bok. Innebär det att artikeln är sämre än boken? Nej, för det är ju helt olika saker.

I Hbl kunde jag i dag läsa att vi flödesvärdar i Radio Vega är dåligt bildade, pladdriga och privata. Att det vi gör är billigt skräp som saknar journalistiskt innehåll.

Skribenten har rätt till sin åsikt. Det har jag också.

Men jag skulle känna mig obekväm med att offentligt kommentera kolleger vars arbetssituation, ambitioner och bildning jag inte vet ett skrutt om.

Bojkotta kropphets!

Jag fick lön i fredags, och en av mina små rutiner är att varje månad unna mig en bukett snittblommor och ett magasin den dagen jag känner mig lite rik och lyxig. Så med blompaketet käckt gungande på handleden stegade jag fram till tidningshyllan i matbutiken.

Flera tidningar tycker att jag ska testa 5:2-dieten.
Jennie, 33, gick ner 13 kilo med basisk mat, fick jag veta.
Detox! Det bästa sättet att inleda hösten. För visst blev det lite för mycket av allt under semestern?
Fettbrännardieten! Gå ner 5 kg på två veckor.

Det blev ingen tidning.

Jag tycker egentligen rätt bra om damtidningar. Jag är inte så hängivet intresserad av mode att jag köper regelrätta modetidningar, jag läser gärna om kändisar men hellre långa intervjuer än skvaller etc. Tidningar som Amelia, Me Naiset, Elle etc brukar ofta bjuda på en skön kombo av mode, inredning, intervjuer, nöjesnytt, roliga kolumner, sminktips med mera.

Men nästan varje gång ingår också ett element som jag inte vill drabbas av i min avslappnade lässtund. Kroppshets. För det mesta kamouflerad som välvilja. Typ så här:

Tänk så tjusig Leila nu är när hon har viktväktat bort halva sig själv. (Det måste vara någon annan som ska äta wienerbröden som ligger på plåten.)

Testa LCHF, basisk mat, rawfood och gå ner i vikt. (Maten är svindyr och smakar underligt och dina pruttar kommer att få familjen att vilja bädda åt sig i trädgårdsskjulet men du kanske faktiskt är fem kilo lättare i tre månader innan du går upp allt igen)

Jag skulle också vilja se en tidning som har en större (typ storlek 38 eller mer) på omslaget utan att hennes kropp görs till ett issue. När fick till exempel Lola Wallinkoski pryda ett omslag utan att rubriken handlade om hennes "Upeat muodot"? Som att det var exotiskt och ovanligt att klara av att vara snygg och storlek 42 samtidigt.

Eftersom bantning börjar vara ett avskräckande ord försöker man ofta släta över det där med viktnedgång med "jag blev så pigg/ fick så bra hy/ fick sådan sexlust att min partner nästan svimmade".  Mitt mål är inte att bli smal, utan att bli STARK!

Jag köper inte detta. Ingen som anammar en livsstil där man fastar två dagar i veckan gör det för att få bättre hy. Alla gör det för att bli smalare. Sluta bullshitta.

Nu vill jag vara tydlig med en sak: det är viktigt för var och en att försöka må så bra som möjligt. En del kanske faktiskt blir lyckligare genom att äta raw food, köra detox eller fasta, och då är det inte min sak att dissa deras val. Tvärtom, jag vill gratulera dem! Finns ju inget bättre än att hitta någonting som får en att må bra!

Men de här valen ska vi alla få göra själva. Vi ska inte behöva överösas med skickligt krumbuktade "Du duger inte, du borde vara smalare"-budskap varje gång vi ska köpa (soja/mandel/ko)mjölk.

Ja men, skriker alla i magasinsvärlden, de tidningar där en kändis står på pärmen med ett måttband om magen och ler så visdomständerna skymtar, de säljer allra bäst! Vi gör bara det som våra läsare vill ha!!!

Ja men tänk om vi läsare säger nej?

Jag föreslår följande: nästa gång du vill köpa en tidning, se till att du köper en som inte har kroppshets på omslaget! Det är mest praktiskt att begränsa detta till omslaget, för man kan ju inte läsa hela tidningen i kassakön.

Om du prenumererar på en tidning och inser att den ofta har kroppshets på omslaget, avsluta prenumerationen och meddela kundtjänsten att du hädanefter ämnar köpa lösnummer. Men bara då det inte förekommer kroppshets på omslaget.

På damtidningarna jobbar duktiga journalister. Jag är helt säker på att de kommer att hitta annat att fylla omslagen med. Sådant som lockar till läsning och får oss att vilja köpa blaskan utan att vi får en hälso-käftsmäll på köpet. Och om inte, tja, då kanske det är lika bra att vi slutar läsa damtidningar.

Money talks, det är vi som köper tidningarna eller låter bli som bestämmer.

Vilken skitdag!

När man läste nyhetsrubrikerna imorse ville man ju helst bara lägga sig igen. Under sängen. Längst in vid väggen.

Halshuggningar i Mellanöstern, nya dödsskjutningar i USA, igen fullt krig i Gaza, vulkanutbrott, ebola.  Fy fan.

Illustreras med en bild på en liten i-landskatastrof på hemmaplan.

Och så förstås nya sparbesked på Yle. 10 miljoner ska sparas så alla frilansare åker ut i höst. Det är inte min mening att hötta med näven åt min arbetsgivare här, det är trots allt fråga om komplicerade politiska beslut om indexhöjningar som satt oss i den här knipan. Men det är så hemskt när fina kolleger och goda vänner är ledsna och besvikna.

Och så är det ju lite oklart hur vi fastanställda ska fixa arbetsbördan utan frilansarnas insats. Men det är inte mest synd om oss utan om dem.

Jag = Finlandssvensk kändis

I frågesporten "På resande not" tävlar finlandssvenska kändisar mot varandra i Europakunskap. 

Det innebär att eftersom jag är med och tävlar i programmet måste jag vara en finlandssvensk kändis! Tänka sig!!! Jag rodnar från vad till pannlugg! Nje, jag gör mig inte till nu. Jga har bara aldrig tänkt på mig själv på det sättet och blev vansinnigt smickrad av att inkluderas i denna kollektiva beskrivning. Men de kunde väl inte helst skriva "finlandssvenska kändisar (och Eva Frantz)"

Det här är nu i alla fall det superhemliga tv-projekt som vi har tisslat och tasslat om. En frågesport lite i stil med På spåret, premiär i Yle Fem nästa vecka. Jag bildar ett lag med Sixten Lundberg, som jag bara träffat i förbifarten tidigare. Ja, och så var han min idol när jag var liten, för han spelade Emil i Lönneberga på Svenska teatern. Det var före han blev Grottmannen och jag... ja vad jag nu har blivit. Utöver finlandssvensk kändis. (Kan man trycka upp visitkort med den titeln på? Ändra namnet på sin instagramprofil till "Eva Frantz Official"?)

Sixten och jag! Som två körsbär på samma kvist!

Det var fasansfullt roligt allt vara med om detta! Thomas Lundin är programledare, och det är inspirerande att se ett sådant proffs in action. Stjärnor som Sarah Dawn Finer och Anne-Lie Rydé släntrade runt i korridorerna och vi nervösa deltagare (Fredrik Furu, Monika Fagerholm, Alfons Röblom, Heidi Finnilä med flera) tuggade stressat på de framställda smörgåsarna och drog dåliga skämt. Ami Aspelund fällde mikrofonen i toabyttan. Ljudkillen fastnade i Sanna Tahvanainens behå. Christoffer Strandberg hade så snygga skor att alla började röra sig i slow motion när han kom in i rummet. 

Två skådespelare och två före detta skalliga kvinnor

Wikileaks hade inspelning i studion intill så vi fick samsas om en loge. Thomas loge, de facto. Det gick bra. 

Jag tror slutresultatet blev svinbra! Roliga och kluriga frågor, fantastisk musik, tassiga arkivklipp och någonstans mitt i allt en  hysteriskt grinande Eva. Kommer inte att våga titta själv, men alla andra kan ju göra det. Och heja på Sixten och mig, förstås.

Tillbaka till jobb-panik

Jag har haft en suverän semester. Resor, god mat, gott vin, sovmorgnar, sol och bad, umgänge med mina tokiga nära och kära osv. Men jag är helt redo för höst nu, och tycker det ska bli ganska trevligt att åka på jobb imorgon.

Men samtidigt är jag lite skraj som vanligt.

Tänk om jag inte kommer att kunna anpassa mig till uppstigning kl 6.30 och morgonruljansen!

Tänk om jag inte har koll på någonting och förväntas göra samhällsjournalistik fast jag blandar ihop Ukraina med Uruguay!

Tänk om lyssnarna blir rasande när jag piper till i etern igen och ordnar en namninsamling för att få behålla sommarvikarierna istället!

Tänk om jag blir stressad!

Tänk om jag tappar sugen och blir deppad och glömmer att vattna de 82 aronior som vi planterade igår!

Tänk om häcken torkar bort! (Aroniorna, inte min. Eller inte den heller, helst)

Nästan lite första skoldagen-panik på gång. Men det kanske hjälper om jag försöker göra mig lite vacker. Kanske ingen märker att jag är totalt utblåst i skallen om mina porer är i skick?

Dagens hetaste bild

Enda sättet att tackla hettan för den som inte välsignats med gasellben. Man tillverkar ett par cykelbyxor av gamla strumpbyxor. Råkade dessutom välja ett par gamla gravidstrumpisar så det var bara att buffa in grillmatsrumpan där gravidmagen satt en gång. Bekvämt, för att inte tala om sexigt!

Tack Fager Dam för tipset. Ser fram emot friktionsfria sommardagar i klänning.

Min ironi-strategi

En tanke har puttrat på inom mig det senaste året. Ironi har blivit skitfarligt. Så farligt att allt flera väljer att undvika ironi. För ironi, i synnerhet i text, kan lätt missförstås och tolkas bokstavligt, och då skiter det sig.

I allra värsta fall kanske man sårar någon, fast man bara försökte vara lite vitsig. Och då måste man börja förklara hur man menade och att man inte ville någon illa, och då hör man sig själv dra till med den där förvirrade icke-ursäkten "jag ber så mycket om ursäkt ifall någon blev sårad" som många irriterar sig på.

Jag är en i grunden ganska snäll människa så kan jag undvika att såra någon annan gör jag ju det. Därmed har jag bestämt mig för att minska på ironin. Men det är lättare sagt än gjort. Min humor är helt enkelt ironisk i grunden. Min uppväxt under 90-talet präglades av ironisk humor, klart att jag sög åt mig av alla lysande oneliners i Friends och Seinfeld och de vitsiga formuleringarna i FRIDA. Min pappa, som är en av de roligaste människorna på planeten, är väldigt ironisk. Jag har blivit en väldigt ironisk figur. Och så invanda mönster är svåra att nöta bort.

Dessutom är ju ironi så himla kul! När man är införstådd med den, vill säga. Det är rätt sällan jag tycker sannfinländar-ironi är speciellt skojig, till exempel.

Peppe har ett bra förslag på tumregel: ironi funkar bättre nerifrån upp. Ironi riktad mot minoriteter är därför ett farligt grepp om man vill undvika att såra. Ironi inom en minoritet kan däremot fungera fint, fast också där kan man hamna på hal is. När österbottniska KAJ gör sig lustiga över österbottningar var det raskt någon äldre person som blev stött och ansåg att "Jåo nåo e ja jåo yolo ja nåo" kränkte äldre människor.

Kommer också att tänka på Gina Dirawi som slog igenom med sina videobloggar som fick många araber i Sverige att vråla av skratt, men en del uppfattade henne som rasist. Helsnurrig situation, med andra ord.

Fast redan Sokrates använde ironi (läste jag på wikipedia) har ironi blivit för laddat för de sociala medierna och 2010-talet. Definitionen av ironi är att alla de som tar del av den ska vara införstådda med att den som uttalar sig är ironisk. Och det kan man aldrig garantera på sociala medier.

Så det gäller att ta det varligt med ironi när man uttrycker sig inför större skaror. Inom familjen och bland nära vänner är det förstås bara att tuta och köra.

Så här:

Så nedrans snygg i håret!

Har inte klippt mig på evigheter och skämdes lite för mitt torra burr till kalufs när jag smög in på Naps på Georgsgatan. Men en timme senare känner jag mig som en frigging filmstjärna! Jaa! 

Ska glädja mig riktigt innerligt åt mitt tjusiga huvud för att dämpa tjockångesten som alltid smyger fram när jag ska vara med på tv. Fast jag är hundra procent till freds med min storlek i vanliga fall gäller helt andra regler när man ska spanxsas, sminkas, mickas och fixas och ändå känner sig som en strandad val med rouge.

Exakt vad det är fråga om får jag avslöja först om några veckor. Nånting väldigt kul kan jag i alla fall lova!

Död, krig och proffsflams - Sommarens poddhöjdare (och några andra)

Jestas så många poddar jag har lyssnat på den här sommaren! Måste vara något nytt rekord. Men man måste ju hålla takten när det sprutar ut flera sommarprat per dag vid sidan av de vanliga veckopoddarna.

Den veckopodd jag numera ser mest fram emot är Blankens Swanberg. Den hör ju till podcastkategorin som som somliga kallar "bara löst prat", men se, ibland är det just löst prat jag vill höra. Dessutom är de här två sanslöst roliga på ett helt oplanerat sätt. De får vara substitut för mitt egna kompisgäng, som spridits ut i världen under sommaren...

Bästa dokumentären jag hört i sommar var Sista resan, två avsnitt som handlar om assisterat självmord. Låter ju så lagom upplyftande, men programmen var så jäkla livsbejakande och fina att jag var tvungen att gömma mig för familjen och hulkgråta en stund. Det är alltid omvälvande när man tvingas revidera sina egna åsikter om någonting. Har inte haft någon stark övertygelse åt någondera hållet då det gäller eutanasi, men efter dokumentären är jag nu helt övertygad om att det är det absolut rätta valet för en del människor. Starkt!

Ungarna älskar Barnens Pod med Farzad, och jag har hört en del av avsnitten flera gånger utan att få minsta migränanfall. Bara en sådan grej!

Bland de svenska sommarpraten kryllar det ju av pärlor. Mest omtvistat är förstås Athena Farrokhzads, och jag sällar mig till hyllningskören. Att kunna paketera ett brandtal i poesi och få mig att ena sekunden tänka "jag måste nog aktivera mig för miljön" för att i nästa stund tycka "men när gjorde jag någonting för EU flyktingpolitik?" är ingenting annat än mästerligt.

Jag gillade faktiskt Marianne Bernadotte också! En sådan där tjusig åldrande kvinna som syns i Svensk Damtidning ibland, men hade både ett och annat att säga när hon får chansen. Ett fascinerande och ofta tragiskt liv hon har levt!

Sen var det ju väldigt omtumlande att lyssna på Christian Falk, som avled i cancer några dagar före programmet sändes. Ingen väger väl sina ord så noga som den som verkligen vet att detta är sista chansen att få saker sagda. Blev hulkgråt här också... Då blev det ett rejält antiklimax när jag genast efteråt tog itu med äventyraren Oskar Kihlborgs redogörelser från Mount Everests topp och någå vattenfyllda grottor på Nya Zeeland som var så farliga att besöka att till och med lokala guiden mesade ur. Fucking hell. Liv är någonting värdefullt och Kihlborgs adrenalinstinna ävetyrslust kändes så barnslig i jämförelse med de andra pratarnas erfarenheter.

Här är länken till alla Sommar i P1. 

De finlandssvenska sommarpraten har också varit bra, även om några av pratarna fallit för frestelsen att göra oblyg reklam för sina egna verk, föreställningar, böcker etc. Men det beror kanske mest på att jag lyssbat på svenska och finlandssvenska sommarprat omlott och att det skulle vara otänkbart att göra på så sätt i SR.

Marcus Birro blev jag riktigt besviken på. Det hela urtartade i en överlång aftonandakt där någonstans i mitten. Birro är ju en kille som upplevt mycket, synd att han valde att övergå i preikantrollen utan förvarning. Fast många verkar ha storgillat pratet, och det är ju bra. Det är inte meningen att man ska älska alla utan hitta just sina egna favoriter.

Kjell Westö däremot, wow! Roligt, ödmjukt och nästan lite generat. Tycker han borde skaffa sig en pladderpartner och börja podda genast.

Kerstin Kronvall ska jag också tjoa om! Hennes reportage från Ryssland och Ukraina är alltid fängslande, men det jag blev mest inspirerad av i sommarpratet var det faktum att hon tog ett stort skutt i karriären som 40-åring, lärde sig ryska flytande och blev korrespondent i Moskva. Det är så jäkla skönt att få det bekräftat att man hinner med en massa nytt och spännande (och eventuellt skrämmande) efter småbarnsåren bara man ger sig själv en spark där bak.

Sen kan jag på förhand utlova ett härligt sommarprat på måndag, då Axel Åhman (A:et i KAJ) sommarpratar. Råkar veta att detta är ett härligt program för jag klippte det. Obs, trimmade är kanske mera beskrivande, dvs såg till att musikskarvarna blev okej och så. Ska inte ta åt mig äran för innehåller på något sätt, men skrattade under klippandet så hejdlöst att kollegerna sneglade på varandra och sa "tur att hon får semester snart, för nu börjar det slira..."

Jag har dock inte hört alla Vegas sommarprat ännu, så jag får säkert anledning att fylla på listan.

Och jo, jag har ju glömt att trumpeta för den finlandssvenska poddportalen som Pöll har knåpat ihop! Så jäkla roligt att de finlandssvenska podcastarna blir flera.

Vår egen podcast har varit lite överhettad nu under sommaren, men snart är semestern slut och då blir vi skärpta, välartikulerade och smarta igen.

A ha haa. As if.

Hangö - sol och alg och böljedans

I går packade ju iväg oss på mini break till Hangö. Mamma fyllde 60 år och det hela var förstås inget impulsbeslut utan bokat typ i mars och topphemligt. 

Väldigt lyckad exkursion! Läcker lunch på Fyra vindars hus, övernattning på mysiga Villa Maija, lite turistande. Enda smolket i bägaren var de vidriga algerna. Ingen simtur i dag.

En mirakelsöndag

Jag har ju gett mig själv den kökspsykologiska diagnosen "kronisk over-achiever", ett syndrom som kan vara lite knepigt så här i semestertider när det är meningen att man ska vila och ladda batterier. Jag blir så otroligt rastlös av att ta igen mig och så dyker jag in i någon skrubb och börjar röja upp och har det varken skönt eller trevligt.

Men i dag blev det en sådan där mirakulös söndag då jag både kopplat av och åstadkommit, i en perfekt balans.

Först planerade jag en hurtig hälsomeny för veckan. Har blivit ack så mycket korv och pizza på sistone.  Hamnade i en butikskö bakom en tjusig kvinna (ja men ni vet, blankt hår, avslappanade med snygga semesterkläder, hållning som en dansös) häromdagen och iakttog avundsjukt det hon radade upp på bandet. Edamamebönor, quinoa, fiskpinnar med fullkornspanering, sockerärter... Jag blängde kritiskt på bbq-såsen och frys-franskisarna i min egen korg och i dag radade jag istället upp så nyttiga grejer själv på bandet att min stackars make såg lite bekymrad ut.

Nåjo, mina hälsoryck brukar vara i någon vecka innan fantasin och lusten tar slut och så åker franskisarna fram igen. Men i dag har vi ätit quinoasallad med babyspenat, avocado, kyckling och pinjefrön och hälsokokosbollar till efterrätt.

Bollarna blev helt otroliga! Dadlar, cashewnötter, mandelmjöl, kokosolja, eko-kakao och kokosflingor. Bara att kleta ihop och rulla i kokosflingor.

Därefter städade jag piggt i några timmar tills J undrade om jag skulle med till gymet. Givetvis skulle wonder woman det. Och när jag någon timme senare hasade hem igen efter ett förfärligt body pump-pass (wonder woman har förivrat sig lite med pulled porken, verkar det som) hade barnet passat på att städa och dammsuga sina rum och stod på verandan och flinade upp sig. Man blir ju bara så rörd.

Men mellan varven har jag också hängt på balkongen med candy crush och Marianne Bernadottes sommarprat. Skarp och finurlig 90-åring.

Och nu tänker jag inte göra nånting mera. Kanske slänga mig på soffan framför Breaking bad. Jojomen.

En mirakelsöndag, med andra ord.

Längtan efter piff

Det är väldigt tillfredsställande att vistas på landet klädd i shorts med målfärgsfläckar och formlösa linnen. Håret har jag haft i en käck burrelitofs mitt på huvudet tills jag såg en vacker femtonåring bära upp samma frisyr kombinerad med amerikansk flagga-bikini och insåg att det var SÅ man skulle se ut. Nu har jag knuten i nacken istället, a la siciliansk änka. Känns lämpligare så.

Men samtidigt som jag njuter av slashas-stilen har jag börjat längta innerligt efter fotraspen, ögonbrynspincetten, lermasken, hårinpackningen och peelingen. Ser riktigt fram emot att få grooma till mig lite. Kanske till och med lacka min stubbiga naglar, fulare än nånsin tack vare allt idogt handdiskande på verandan.

Och kläder! Har börjat fantisera ihop en höstgarderob med enkla svarta basplagg med intressant skärning kombinerat med superhäftiga bruna stövlar och murriga stickade assessoarer. Så att sånt sitter jag tänker på i solskenet. Kära Bullen, är jag normal?

Livet på The Summer Isles

Här hänger vi med grodan Gun-Britt och musen Mufasa.

S är så myggbiten att hon ser ut som en alien, men bekymrar sig inte så mycket för saken själv.

Hurtighet är bara dumt

Spring tio varv runt ön, sa mitt samvete. Det blir en bra motionsrunda. För att inte tala om en behövlig motpol till alla chokokex och vittvinglas.

Ja men jag skulle hellre vilja hasa till restaurangen och dricka Hoegaarden och titta på när barnen hoppar trampolin, försökte jag säga.

Men samvetet vann. Det kommer att vara så skönt sen efteråt, tjatade det.

Det är inte skönt alls. Jag är ju helt klibbig. Och damernas bastutur börjar först om en timme.

Dumt.

Alltså det här med PMS

Det här blir ett inlägg som säkert gränsar till "för mycket information, tack så mycket" men ni är varnade.

Jag måste skriva lite om PMS.

Men det har jag. Big-time PMS. Inte just nu förvisso, men förra veckan.

Jag har förstås haft mina månatliga svängar av PMS sedan 1991 då min mens satte igång. Jag var elva år och inte alls beredd, dock hade jag läst Kropp och knopp i Kamratposten så jag hade hyfsad koll på vad det hela gick ut på. Mamma gav mig en binda och så gick vi på bio (Beethoven. Alltså den med hunden. Jag upprepar: jag var elva år)

I tonåren var man ju messed up på så många sätt att PMSen liksom flöt ihop med resten av angstandet, jag minns mera att jag hade faslig mensvärk och att inte ens de halvmeterlånga lila Always-nattbindorna klarade av mitt ymniga flöde under dubbellektioner i högstadiet.

Sedan blev det ju preventivmedel, paus med preventivmedel, barnafödande, amning, nya preventivmedel, paus igen, nytt barn, amning men de senaste fyra åren tycker jag ju själv att allting borde ha rullat på utan större förändringar. Har upptäckt menskopp och P-ring och tycks att själva mensen är en ganska odramatisk företeelse i min vardag.

Men nu har jag börjat ha alldeles sinnessjuk PMS istället. Jag blir verkligen ett monster. Häromdagen vaknade jag och var så rasande på T som ingenting illa gjort att det var alldeles hemskt. Hon flaxade nu bara omkring där hemma och var en knasig åttaåring med väldigt långa armar och ben och ett spralligt sinnelag, men jag bemötte henne som om snattat, pallat äpplen och druckit likör hela natten.

Så hade J glömt en tekopp på vardagsrumsbordet. Min reaktion var i storleksklassen "jag har hört att du spelat bort våra pensionspengar på enarmad bandit och haft umgänge med tvivelaktiga fruntimmer".

Det känns ibland som att jag sitter på en pall vid sidan av det som händer och iakttar PMS-utbrotten utan att kunna styra det som sker. Att den vanliga jag är närvarande men inte nåbar. Kontakt med den normala personen du försöker nå fås ej. Och mest synd är det ju inte om mig, utan om mina nära och kära som utsätts för de här utbrotten.

Lyssnade på ypperliga dokumentären PMS-monstret och insåg att det är vanligt bland kvinnor att lida av PMS-symptom två veckor per månad. Halva livet som troll, halva livet som vanlig människa med andra ord.

Men varför talas det inte mera om PMS? Jo, för att det är så lätt att placera PMS-kvinnorna i ragata-facket.

Redan i högstadiet lärde killarna sig att driva med mens och PMS. "Har du mens eller" var en kulig fråga att ställa en flicka som visade känslor av något slag. "Återkom om tjugo år så får du se" borde jag ha svarat. 

Det här kan ju inte vara något nytt! Varför har man inte för länge sedan utarbetat mediciner som hjälper? Det vanliga verkar vara att man motarbetar PMS med olika P-piller men annars tycks det inte vara ovanligt med anti-depressiva mediciner. Nu har jag dålig koll på antidepressiva, men känns det inte lite som att ta i? Om personen är hur välmående och nöjd som helst resten av månaden, liksom.

En annan strategi är att rekommendera bättre kost och mera motion. Vilket jag i PMS-ruset tolkar som "Du är arg, du är elak och dessutom tjock och ohälsosam". Nåh, kost och motion är ju nyttigt för precis vem som helst att se över, men då det gäller mig personligen lever jag redan så pass nyttigt att det inte finns så mycket att ändra på.

Har snackat PMS med mina vänner som är i samma ålder som jag och konstaterat att flera av oss har liknande erfarenheter: PMSen har accelererat de senaste åren, sedan vi passerade 30-årsstrecket. Ohc vi blir alla lika överrumplade varje månad när det hela sätter igång, för man förtränger ju monstret mellan varven.

Men varför är PMS så tabubelagt?

Varför väller det inte in forskningspengar till detta område, som berör en så stor del av världens befolkning?

Om alla de som petat ihop skojiga skämtbilder om PMS och lagt ut på nätet (bildgoogla "PMS" så får ni se vad jag menar) hade gett en euro till forskningen skulle finansieringen av projektet varit säkrad de närmaste 320 åren.

Nu är ju inte PMS någonting som man dör av. Själv. Men inga garantier för dem i näromgivningen.

Efterlyser mera diskussion och mindre skämt!