Diskussionerna kring radio och grabbighet går vidare. Ni som missat Monika Fagerholms smarta krönika om ämnet hittar den
här.
I Morgonöppet är vi ofta två kvinnor i studion så grabbighet har vi i regel inte anklagats för. På sistone har vi till exempel diskuterat Tibet, hur man transporterar Michelangelo-skisser, cirkus och miljötänk i matbutiken. Inte väldigt manliga eller kvinnliga ämnen, om ni frågar mig. Gästerna försöker vi få en någorlunda jämn könsfördelning på. Vi är rätt måna om att programmets innehåll ska tilltala både män och kvinnor.
Men rätt ofta ringer lyssnare (oftast äldre kvinnor faktiskt) upp och anklagar oss för att vi fnissar och flamsar så förskräckligt. Och jovars, här måste jag ju se mig själv i spegeln. Ibland när klockan är 6.30 på morgonen och man får en sjujävla tunghäfta och säger nånting helt annat än det man planerat, då har det hänt att jag har flamsat en aning i sändning. Om en gäst eller kollega sagt nånting roligt har jag skrattat. Ja ibland har jag ju själv varit så enastårnde fyndig att jag haft svårt att dölja min munterhet över nånting jag själv sagt. Men påståendet att vi skulle flamsa bort också tunga ämnen, det stämmer inte.
Dessutom är jag inte en fnittrig människa, antingen gnäggar jag ljudligt (och ganska oattraktivt) eller så är jag allvarlig.
Sitter just och muttrar över detta då det slår mig:
varför har ja sådana aversioner mot fnitter? Om lyssnarna hävdat att jag skrattade för mycket skulle jag ta kritiken åt mig på ett helt annat sätt. Tänka att ja, det kan ju faktiskt vara så att vi borde skärpa oss lite och skratta mindre. Men fnitter? Jag fnittrar minsann aldrig!
I lågstadiet var fnitter en mäktig och otäck härskarteknik. Hur kunde de snygga och populära tjejerna signalera att man hade gjort bort sig/ luktade illa/ hade ful tröja utan att ens säga ett ord? Jo, de fnittrade när man gick förbi.
Det finns nånting lite osäkert i fnitter, man törs inte skratta rätt ut för det man fnittrar åt kanske inte ens är så kul när det kommer till kritan.
Och framför allt, fnitter är nånting som småflickor håller på med. Så när en lyssnare hävdar att Eva Frantz, 32 jordsnurr, fnittrar är det samma sak som att kalla mig "lilla gumman". Trots att jag arbetat med radio i 13 år.
Ta nu prinsessan Madeleine som ett annat exempel. Ett helt saklig och ganska stel förlovningsfilm blev sönderanalyserad och hånad för att ett småfjantigt "Tihii" bubblade ur den lyckliga prinsessan på slutet.
En del hävdade att tihi-et var ett uttryck för svenska kvinnors undergivenhet. Fnitter är kontroversiella saker.
Ingen hävdar att Stan Saanila fnittrar (det gör han iofs inte heller, han tar ju i så urberget rämnar). Ingen tycker att Radio Rocks Korporaatio fnittrar. De är två småskrattande män och en allvarlig kvinna. Är det faktiskt så enkelt att manliga radiopratare skrattar medan kvinnliga fnittrar? Killarna får vara lite så där sköna när de frustar till åt nånting som på riktigt är roligt, medan tjejerna får hålla igen och tihii:a lite bakom handen som en skolflicka med tandställning, för annars kan deras fniss irritera. Kom igen. Så enkelt är det väl inte. Väl?
Men borde jag sluta bli stött och försöka vända på steken? Är fnitter så farligt? Kan man fnittra på ett intelligent sätt? Feminina feminister finns det gott om, men vågar man fnittra flickigt som feminist?
Kan vi reclaima fnittret?
Jag vet inte, men jag ska fundera vidare. Och åtminstone sluta haka upp mig på ordet "fnittra".
Och kanske börja kommentera skojiga länkar på facebook med GOL.
