Vem är det meningen att ska orka?

I eftersviterna av den senaste tidens diskussioner om näthat och påhopp märker jag att jag har blivit lite ängslig.

Några exempel:

Bettinas populära talk show ska komma tillbaka men lite nya ingredienser. Men så fort saken förs på tal finns de där: neggona. "Ha haaaa, en sämre version av Skavlan, kom på något eget nån gång!"

En kollega till mig hade poserat för nya promobilder, och lade till en av dem som facebook-profilbild. Efter några likes och komplimanger dök neggon upp: "Helt fint, men dra ner på tant-faktorn". Tant-faktor? Jag jobbar med massvis av trevliga medelålders herrar som också finns på fb, men har aldrig märkt att någon skulle ha uppmanat dem att vara försiktiga med gubb-faktorn.

Amanda Schulman köper tupaner, ställer dem i en vas och lägger in bild på bloggen. På några timmar fylls kommentarsfältet med idiotförklaringar eftersom många tycker att just tulpaner inte passar i vasen. Och när vi nu håller på är du Amanda bortskämd, korkad och en dålig mamma. Bara så du vet, vill kommentatorerna tillägga.

Vem ska orka vara synlig om detta är gensvaret vare sig man gjort gott eller ont eller mittimellan?

Är det rimligt att den (här kunde man lika gärna skriva hon) som har planer på att bli kändis (vare sig det är sångerska, nyhetsankare eller invånare i BB-huset)  ska förbereda sig på laviner av skit? Hur förbereder man sig för det?

I en Thomas Harris-bok (minns inte vilken) använder Hannibal Lecter sig av en psykologisk spärrmetod som gör att han mentalt traskar runt i ett italienskt slott och mår hyvens fast han egentligen håller på att bli uppäten av en gris.

Är det det vi ska sträva efter? Finns inte risken att det börjar påverka hur vi hanterar andra problem? Mitt barn är en mobbare i skolan, vojvoj... oh mio babbino caro....

Som finlandssvensk bloggare och radiopratare har jag fått vara i fred för det mesta. Jovars, det har skrivits insändare om min fula röst och mitt dåliga språk, lyssnare har ringt in och sagt att de stänger av radion när jag hörs, men det handlar än så länge om max tjugo incidenter och varken hot eller riktigt grova förolämpningar.

Annat är det när man arbetar med TV, något jag ska göra om några veckor då vi spelar in årets De Eurovisa.

Kommer jag att orka när anonyma människor vill underrätta mig om att jag är fet och ful och korkad? Kommer jag att kunna ta det med en klackspark när någonting jag förberett i flera veckor avfärdas som tramsigt skit?

Jag har på känn att situationen blir värre och värre för varje år som går. Vem ska orka vara kändis i framtiden?

Öppet brev till Vero Moda

 Skickade nedanstående mail just, om jag får ett svar publicerar jag det också.

Hej Vero Moda!

Jag är en trogen kund i Helsingfors som varit med från första början (då ni öppnade en avlång okrafärgad affär på Centralgatan där man kunde köpa storblommiga klänningar, det var tider det). Nu kontaktar jag er gällande ett fenomen som förbryllat mig en längre tid.

Jag är numera 20 år äldre och 30 kilo tyngre, i de flesta butiker passar storlek L eller 42 mig, så även hos er. Men det blir allt svårare att hitta plagg i dessa storlekar!

Ett exempel är era ypperliga stretchjeans med hög midja och blixtlås på rumpan. Har roffat åt mig nämnda plagg i flera olika färger och har väninnor som också lovsjungit byxorna och deras effekt på putmagar. Här är det storlek L/XL som gäller för mig. De gånger jag slagit till har det varit fråga om en lottovinst, en ensam byxa i rätt storlek som gömt sig under enorma travar av samma plagg i XS/S (kan ju bero på att de som är storlek XS sällan behöver byxor som drar in magen).

Just nu tycks den här modellen vara på utgående från sortimentet, men fortfarande fanns det rikliga mängder av byxorna i de minsta storlekarna i samtliga Vero Moda-butiker i Helsingfors. L/XL fanns dock ingenstans.

Det här fenomenet gäller inte alls bara byxor utan till synes hela sortimentet. De större storlekarna är slut men de minsta finns det kvar av. Då jag bett er vänliga personal om hjälp har jag alltid fått samma lite uppgivna svar: "Nej tyvärr, storlek L har tagit slut. Du är inte den första som frågar".

Mina frågor:

- Är det så att de större kunderna är extra snabba?
- Varför ta in så få plagg i de större storlekarna.
- Varför tar ni in så många plagg i de minsta storlekarna om de inte säljer? Det kan väl inte vara lönsamt?

Tacksam för svar,

Eva Frantz
Helsingfors

Flodkräftor och förkylning

Helöö. Här knogar man på. Igår var en trevlig dag, som avslutades med kräftsallad och några slurkar vin med tjejgänget.

Sidospår: Börjar vara lite ambivalent inställd till att jag och mina fantastiska studiekompisar kallar oss just tjejgänget. Vi myntade uttrycket när vi var lite på 20 (då lät det lite lustigt rikssvenskt och käckt) men nu när vi klättrar mot 40 börjar det kännas lite... ja, medelålders kanske? Egentligen är det Henrik Schyfferts fel att jag ens funderar på saken, i en stand up på Club Viirus i tiderna hånade han "Det tokiga tjejgänget" som älskade "Itaalien Itaaaalien Itaaaalien" och då kände vi oss träffade på ett kusligt sätt. Men skit i det, varför byta namn på ett vinnande koncept? När vi är 70 kommer benämningen bara att få en hipp ironisk dimension, visst? Vi tar sikte på det.

Till saken. Instagrambild på maten. Och värdinnan.






I dag är vi krassliga, T och jag. Förskolan ringde och jag fick åka efter henne med taxi. Men sen hade vi det ganska myigt och bäddade ner oss med snorfanor, febertermometrar och vattenglas inom räckhåll. Hon spelade Angry Birds oh jag läste Riikka Pulkkinens Totta (super!). Nu mår vi redan aningen bättre, så jag ska försöka mig på att jobba imorgon om huvudet sitter kvar. Ja, T blir förstås hemma den feberfria dagen om någon var på vippen att höja ett strängt finger. 

Det är såååå synd om oss. 

 Nähä e de.

Diagnos: Söndagsdeppare

I dag har jag varit en dyster figur. Hasat omkring med stripigt hår och noppiga mjukisbyxor och suckat så djupt att dammet virvlat om jag råkat passera en hylla samtidigt.

Jag frågar: vad är det för nytta med söndagar om de i sin helhet går åt till att man grämer sig för att måndagen nalkas???

För att få utlopp för känslorna grälade jag på J en stund. "Varför är vi inte sådana som går på brunch, besöker museer eller far ut i pulkabacken med kakao i termos?" gastade jag. J log älskvärt och fortsatte spela Crisis III.  Efter tio år börjar han vara ganska härdad.

Till mitt försvar, jag har faktiskt försökt gaska upp mig. Först lagade vi god mat. Lammfärsburgare med ädelost och karamelliserad rödlök. Rätt så gott men gladare blev jag inte.


 Våfflor fungerar ju alltid! Utom i dag. Gladare blev jag inte. Bara däst.


Sen gick ja en lång rask promenad. Vitt, vackert och behagligt milt. Men gladare blev jag inte. Dummadummadumma snö.


Så jag bokade en veckoslutsresa till Tallinn i mars. Spa för mamma, cigarr-lounge för pappa, simbassäng för barnen och konditoribesök för hela familjen. Det blir säkert rysligt trevligt! Men gladare blev jag inte.

Varefter jag köpte några klänningar på nätet. Och surade över att min storlek alltid är slut medan XS-folket kunde klicka hem precis vad som helst. Så nä, gladare blev jag inte.

Hur ska man kunna carpe diem:a söndagarna? Tips? 


Tröstlöst

Nä men ååååh vad tröstlös tillvaron känns just nu. Ingenting är egentligen fel, alla är friska och krya, hemmet är städat, barnen glada och strax ska J steka våfflor. Men jag sitter bara och surar, jag. 

Kanske är det tröttheten som börjar hinna i kapp mig. Att varva väldigt tidiga Morgonöppet-morgnar med väldigt sena eurovisionskvällar är inte så nyttigt.

Kanske håller vintersjukan på att ta mig. Alla mina kolleger har kroknat i tur och ordning och jag har ångat på utan att våga känna efter hur jag mår.

Kanske är det bara det att solen tycks ha abdikerat den också. Eller var håller den hus?

Förra vintern svor jag att det skulle sparas semesterdagar och pengar för en vecka i solen ungefär exakt nu. Hur kunde jag glömma det?

Malmö, yeah!

Det är så mycket som har varit oklart hittills så jag har inte vågat nämna saken alls, men nu ser det verkligen ur som att vi får kommentera Eurovisionen från Malmö i år! Helt fab! Har aldrig varit med om en så stor produktion, var mammaledig när kalaset ordnades i Helsingfors.

Före det ska vi bland annat spela in en ny omgång av De eurovisa och ordna Mello-party i X3M-studion. Mycket jobb, men förbaskat roligt!

Nu börjar det räcka

Krista Siegfrids är begåvad, snygg, ung, energisk, självsäker och för det mesta på till synes strålande humör.

Jag betvivlar dock att hon är gjord av teflon.

I lördags vann hon UMK och det är jag så glad för. Hon har hävdat att detta var en dröm som gick i uppfyllelse, jag jublar för att det blir så kul att skicka ett riktigt dunderochbrak-shownummer till Eurovisionen i år. De som alltid i mitt facebookflöde ska proklamera att de är helt ointresserade av ESC kan ju titta på Netflix. De som hejade på någon annan får väl get over it.

Vi kunde väl alla vara glada?

Nej. Nu börjar det på allvar. Häxbrygds analys av Marry me var bara början (här vill jag på inga villkor kritisera Linnea, som skrev sin uppriktiga åsikt i helt sakliga ordalag och knappast kunde ana vilken kalabalik det skulle bli). Nu skrivs HS-artiklar, ordnas Tv-debatter och i Hbl får nån svensk förståsigpåare stämpla Marry me som plump bottennotering.

Samtidigt är vi väldigt upprörda över näthat. Tänka sig att folk hotar varandra med våldtäkt och andra vidrigheter på nätet. Vad är det för folk, hur ska vi ingripa?

Visst är näthat fasansfullt. Men jag tycker också det är ganska skit att ett helt mediemaskineri går in för att aktivt sabotera en ung kvinnlig artists segerfest.

Krista Siegfrids är inte den första artisten i världen som har en hitlåt med halvtramsig text. Hur tydlig hon än är med att Marry me går ut på humor och parodi vill somliga prompt göra henne till galjonsfigur för de naivt bakåtsträvande nya hemmafruarna. Antagligen samma gäng som tror att Underbara Clara är antifeminist.

Så enough already.

Jag hoppas att Krista inte läser detta inlägg, utan aktivt har klarat av att utestänga all fisig energi som kretsar kring henne just nu och fortsättningsvis befinner sig i segerrus.

(Ja just det, i journalistkretsar är det just nu mycket viktigt att redogöra för sin koppling till Krista. Annars kanske man är jävig och då ska man inte tas på allvar. Så: visst känner jag Krista Siegfrids. Jag har arbetat som musikredaktör, hon är artist. Om vi ses hojtar vi en stund, eftersom vi båda tenderar gå på rätt höga varv. Men vi smyger oss inte undan och flätar varandras hår.)

Busy dag

I dag ska jag spela in en musikvideo, ha ett kreativt möte, banda ett program med roliga gäster, åka till Barona- arenan och kolla hur glasskiosken mår, skriva manus och shoppa nånting som jag kan ha på mig i Min morgon på fredag. Tur att jag har sovit i nio timmar.

Comfort food

Nääe. Det blev inte roligare fast januari övergick i februari. Än så är det långt till vår. Jag tar sikte på pärlhyacinter och narcisser och tröstar mig med husmanskost.

Mujkor baby! Riktig budgetmat, 4 euro kostade två rejäla portioner (barnen föredrog fiskpinnar, same same but different). Det är förresten väldigt tråkigt att J sällan går med på att äta potatis för han råkar tillreda världens godaste potatismos!




Ibland undrar jag varför vi alls bemödar oss att göra nån annan dessert är bärpaj, eftersom det här ändå är det godaste och enklaste som finns. Minns inte om jag lagt ut receptet tidigare, men här kommer:

Supersimpel bärpaj a la Baksidan

1 l bär (igår blidde det blåbär, lingon och hallon, och diverse andra arkeologiska frysfynd)
1 dl socker (jag använde muscovado för att göra mig märkvärdig)
2 msk mjöl (jag snvände dinkel av samma anleding som ovan)
Rör ihop. Lägg i en form

100 g smör (inte margarin. Margarin är av ondo)
0,5 dl socker (muscovado går bra)
2 dl mjöl (dinkel fungerar förträffligt)

Smält smöret,  rör i socker och mjöl så det blir en trevlig gegga. Klicka och bred ut geggan över bärblandningen och grädda i 225 rader i ca 20 minuter. Pajen är alltid tokrinnig när den är nygräddad, så förvänta er inga näpna trekantsbitar. 

Servera rykande het på vaniljglass. 

Fruktallmänbildning

Jag har insett att det finns en rejäl lucka i min bildning. I fruktdisken i våra vanliga matbutiker ligger en massa frukter som jag aldrig har smakat på. Ja, de flesta vet jag inte ens namnet på. Så vi har ett litet projekt på gång nu, vi försöker undan för undan äta oss igenom fruktdisken.

Igår blev det vattenmelon (det har jag förstås ätit men S påstod att hon aldrig smakat) och patahaya (som ser ut som ett fuchsia-färgat rymdmonster på utsidan och är vit och pripplig inuti). Jag diggade patahayan, T gav en etta av fem och S knep ihop både ögon och mun och vägrade befatta sig med saken. Melonen gillade samtliga. Lika bra, patahayan var svindyr. Skulle bli kostsamt i längden och den var enda frukten som kvalade för mullematlådan.

I dag var det rambutans tur. Mycket god! Fulla poäng av de familjemedlemmar som vågade smaka. Mycket arbete för några små fruktslimsor dock.

Känner mig som en innovativ och förträfflig mor på alla sätt och vis. Borde få ett diplom av Folkhälsan eller någå.

Fäsönreporter Frantz


 Det är rätt lustigt, fast jag har arbetat som journalist i nästan 14 år har jag aldrig varit på en presskonferens! Har inte arbetat med nyheter utan livsstils- och underhållningsjournalistik, och då blir det oftast så att man egenhändigt stämmer träff med intervjuobjekten eller lurar ut dem till studion i Böle.

Nåjo, bättre sent än aldrig. Imorgon öppnar Ivana Helsinkis 15-årsjubileumsutställning på Designmuseet och i dag fick pressen tjuvkika. En jättefin utställning, tror jag ska besöka den ett varv till för jag hann inte riktigt ta del av den med eftertanke.

Paola Suhonen är väl något av en idol, och det är alltid lite läskigt att intervjua sådana. Man är ju rädd för att bli besviken när det visar sig att hen är ett rötägg. Men ingen fara, Paola var rysligt trevlig. Ödmjuk men självsäker och genuint pirrig över att stå och se alla sina trettio (!) kollektioner på rad. Intervjun kan ni läsa här.

Sen fick man mousserande vin och kanapéer. I say! Kanske man borde ha satsat på en karriär som modereporter trots allt? Men rätt många på presskonferensen tycktes inte ha en tanke på att vare sig skriva artikel eller göra inslag. De tittade snorkigt på mig när jag kutade runt och gjorde mellanspeakar och bandade miljöljud. Jag ba: Ursäkta, inte stör väl mitt arbete ert lilla fäsönmingel?

Arga tanter är det bästa jag vet! Näst rabarberkräm.

Hurra, vilken fin insändare i dagens Hbl! "Dåliga programledare" var den rafflande rubriken, och det handlade om mig, lilla mig!


Fast tanten har rätt. Om jag fick lite högre lön kanske jag skulle bemöda mig att tala korrekt med riktigt vacker röst och slå upp i Bra Böckers lexikon varje gång jag börjar prata om nånting som jag inte kan bedöma.Hörde i Värvet att Adam Alsing får 1,8 miljoner kronor om året. Nånting i den kalibern skulle vara riktigt passligt, tack.

Ironi och musik

Har av förekommen anledning det senaste dygnet gått och funderat en del på det riskabla med ironi i popmusik. Det är inget nytt fenomen precis. Men det är ju oerhört subjektivt vad var och en av oss uppfattar som uppenbar ironi. På samma sätt som vi alla tycker vi har ypperlig smak och fantastisk humor. 

Madonna behärskade musik-ironi redan 1984. Tycker jag. Det var säkert någon som tolkade henne ordagrant, herregud vilken prylgalen människa!


 50 cent är inte så värst bra på ironi. Till hans försvar kan man ju säga att han knappast ens försöker. Man behöver inte ha särdeles ful fantasi för att klura ut vad det är för lollipop han mumlar om. Tycker jag. (och kisibrått tycks han ha också, stakin)


The Baseballs försöker däremot vara ironiska - och misslyckas. Deras prutthurtiga cover av Candy Shop hör till musikhistoriens slibbigaste låtar. Det blir bara fel och ännu värre än i 50 cents tappning. Tycker jag.


Vilka låtar tycker ni att är uppenbart ironiska? Vilka låtar hoppas ni är ironiska för annars är det tragiskt? Och vilka försöker vara ironiska men misslyckas? Låt höra!

Ding dong and carry on

Linnea med bloggen Häxbrygd har gjort en intressant analys av texten i Krista Siegfrids UMK-låt Marry me. Och Linnea har ju rätt, om man analyserar texten som en dikt är det ju ryslig läsning. Jaget vill bli gift till varje pris, och är beredd att uppoffra sig hur långt som helst för saken. Känns inte som ett fräscht kvinnoporträtt a la 2013, precis

Det här har dock inte besvärat mig, eftersom jag tycker hela Kristas show pyr av ironi och självironi. Jag har tolkat den som en glad parodi på nån sorts bridezilla-stereotyp, sådana har det ju vimlat av både i långfilmer och dokusåpor de senaste åren. Föreligger det verkligen nån risk för att unga kvinnor ska ta texten  bokstavligt och tro att det där med slave och master och walk of shame är ett ideal? I dunno.

Men började fundera lite på vad vinnarlåtarna i Eurovisionen har handlat om de senaste åren.

Ifjol var det ju då Loreen som var euforisk fast hon snarare såg miserabel ut. Hon och hennes älskade skulle vara euforiska intill tidens slut och så skulle de upp upp upp upp. Visst? Min analys: det handlar om hederligt fyllesex och ingendera vågar somna för då blir det morgon och båda har huvudvärk och dålig andedräkt.

Ell och Nikki med Running scared var så betuttade av varandra av de sprang och var rädda. Det var ju lite skumt. Vad är de rädda för? Nikis rika make som hittat en babyface-toyboy i garderoben?

Lenas Satellite var ju lite som en förstadium till Marry me. Här hade vi en böna som lackade tånaglar och köpte blå underkläder och ansträngde sig alldeles rysligt fastän föremålet för de stora känslorna ibland var riktigt elak. Äsch. Lena borde ju ha gjort allt detta för sin egen skull och varit fab och självständig! Eller var det kanske så att hon hade samma ironi-kort i ärmen som Krista?

Och Alexander Rybak hade satt sin barndomskärlek på en piedestal så hög att hon blev en sagofigur. Inte heller det en stabil bas för ett långvarigt förhållande.

Summamsummarum. Besynnerliga förhållanden och självuppffring går hem i Eurovisionen. Den som använder ESC-lyrik som relationshandledning är antagligen ganska ensam i nuläget.

Ding dong and carry on.