Det finns en fråga jag får nästan varje dag. Den lyder: Ska du bli författare på heltid nu?
Jag förstår ju att det i mångas ögon borde vara ett helt rimligt alternativ för mig. Det här har varit en otrolig vår, jag har fått två fina litterära pris (Runeberg junior och Vuoden Johtolanka) och mina böcker säljer riktigt bra.
Då borde väl steget från den trygga fasta anställningen till en framgångsrik författartillvaro bara vara ett litet studs?
Men nä. Jag vågar inte. Så krasst är det.
Alla pris innebär ju inte att man får en slant (Vuoden johtolanka till exempel). Och försäljningsintäkterna blir i mitt fall några tusen per år, vilket förstås är toppen men inget jag kan försörja familjen med.
Igår var dagen då Kulturfonden meddelade alla som ansökt om huruvida de fått ett stipendium eller inte. Jag fick ett nej, som i och för sig var väntat men självklart ändå givetvis en besvikelse.
Jag hoppas så innerligt att jag ska ha möjligheten att vara hemma med bebisen länge den här gången. Ett arbetsstipendium skulle göra detta möjligt, för om jag får barnvakt ens i några timmar per dag hinner jag skriva en massa. Då kunde jag få ha vår lugna hemmatillvaro med Oskar och komma vidare med Anna Glad-serien och skriva mera skräck för barn.
Men om jag ska tillbaka på jobb igen när det är året är slut kommer det sannolikt att bli ett stopp för böckerna också.
Jag har skrivit fyra böcker mer eller mindre på fritiden och det är inte någonting jag vill fortsätta med. Det är för tungt, helt enkelt. Speciellt nu när jag har ett litet barn igen, storasystrarna har ju inget problem med att jag försvinner in i skrivbubblan ibland men Oskar har förstås helt andra behov.
Observera nu att jag inte vill skylla på Kulturfonden eller andra stipendieutdelare.
De får hiskeliga mängder med ansökningar och måste försöka dela ut sina pengar på ett någorlunda rättvist sätt. Utan fonderna skulle det ju vara totalkört för de flesta av oss som skriver i Svenskfinland
Jag blir bara lätt uppgiven av hela situationen. Att det inte ska vara möjligt att både få skriva i lugn och ro och ha en stabil ekonomi. Veta att man kan betala bort sitt banklån, ta med familjen på semester ibland och köpa en ny tvättmaskin när den gamla tackar för sig.
Kosta på sig ett dyrt serum och en Filippa K-kappa när andan faller på. Inte behöva skamma sig själv för att man satt pengar på onödigheter istället för att spara till något förståndigt.
Inte behöva oroa sig, helt enkelt.
Nej, man måste välja mellan att leva sparsamt och varje år drabbas av magkatarr i väntan på stipendiebesked och att jobba dubbelt.
Författar-Eva har blå kostym.
Eurovisions-Eva har rosa kostym.
Jag är tvungen att välja alternativ nummer 2: att jobba dubbelt. Eller tredubbelt om man räknar in att ta hand om ett litet barn.
Nu har jag ju ett himla roligt jobb på Yle så det är inte synd mig. Men visst undrar jag ju var gränsen kommer emot. När jag inte kommer att palla längre.
Då får jag helt enkelt slå dövörat till när förlaget, agenten och läsarna ivrigt undrar när nästa bok kommer. Vad man kan utlova till utlandet ifall någon skulle vilja köpa rättigheterna och översätta. Jag vet inte när jag kommer att orka och hinna!
När arbetsgivaren inte längre vill bevilja mig nedsatt arbetstid eller tjänstledigt eftersom det är ekonomiskt kärva tider och man hellre skulle anställa någon som är ivrig, energisk och till hundra procent brinner för sitt jobb. Vad gör jag då?
Det här skulle vara drömmen:
Att böckerna skulle sälja så jäkla bra att det gick att bygga upp en ordentlig buffert. Kunna plocka några roliga arbetsuppdrag om året och frilansa. Kanske få en projektpeng här och ett pris där, men inte behöva hänga upp hela sin tillvaro på dessa.
Svaret jag ger när folk undrar om jag ska bli författare på heltid?
Nä, jag är helt enkelt inte där ännu.
Men tammetusan, jag ska komma dit!!!!