Det här har inte varit en speciellt lyckad månad. Inte kul alls.
För det första har jag drabbats av graviditetsdiabetes. Rätt lindrig, men i alla fall.
Fingrar ska punkteras, blod analyseras, kostråd följas.
Jag åt inte mycket socker före diagnosen heller, men nu är det nolltolerans som gäller. Inget vin (obviously), inget socker, minska på fettet, ät rågbröd och fettfri yoghurt. Ändå går jag upp i vikt med sådan fart att jag får snubbor på rådgivningen.
Det är inte kul alls.
Igår fick jag tillbringa dagen på Esbo sjukhus eftersom rådgivningen märkte att babyns hjärta slog lite oregelbundet. Jag är tacksam för att jag genast slussades vidare och fick ett sakligt och snabbt mottangde på sjukhuset. Till sist gjorde en specialläkare bedömningen att babyns hjärta på ultraljudet såg ut att fungera fint så oregelbundenheten är sannolikt av ett slag som kommer att växa bort före förlossningen.
Det var förstås en lättnad, men oron som släpptes loss i min hormonstinna kropp var inte kul alls.
I dag kom nästa dråpslag.
Jag hittade flera nya kala fläckar i hårbottnet. Min alopecia tycker det är kanon att jag går omkring och är hormon-råddig, stressad och nojig.
Ni som följt mig länge vet ju att jag tappade precis allt mitt hår år 2009. Inte ett endaste litet strå fanns kvar någonstans.
Några år senare började märkligt nog håret växa tillbaka och sedan dess har jag inte ens upplevt fläckvis håravfall utan varit hårfagrare än någonsin. Samtidigt har jag ju hela tiden varit medveten om att alopecia är en sjukdom som inte går om utan som man lever med hela livet. Ibland tar den fart, ibland har den låg profil. Många som tappar allt sitt hår är skalliga livet ut.
Att drabbas av alopecia universalis (alltså den version då man tappar allt hår på hela kroppen) var för jävligt. Samtidigt kunde jag på något sätt uppskatta tydligheten i tillståndet. Allt nollades liksom.
Jahapp Jag är totalskallig. Ingen idé att leta efter fläckar och stå med en spegel och försöka undersöka sin nacke. Skallig är skallig.
Det var i det skedet jag fick börja testa mig fram med pigmenteringar, lösögonfransar och peruker för att hitta olika metoder som funkade för mig. Det var dyrt, jobbigt och ofta smärtsamt men i alla fall var det jag som hade kontrollen. Skulle jag ha ögonbryn fick köpa mig ett par ögonbryn.
Den släng av areata (fläckvis håravfall) som jag tampas med nu är bara allmänt f*tt*g.
Varje gång jag försöker byta frisyr för att dölja en fläck någonstans dyker en ny fläck upp på ett synligt ställe.
Jag försöker undersöka de äldsta fläckarna för att se om de skulle ha börjat växa igen och får stå ut med att bli besviken varje dag.
Jag får mentalt ställa in mig på flera olika scenarier.
Kanske är jag på väg mot universalis på nytt?
Kanske det här är något som triggats igång av graviditeten, så alla fläckar växer igen om några månader?
Kanske det här är hur resten av mitt liv kommer att se ut. Ett ständigt kammande hit och dit, irritation och besvikelse.
En avgörande skillnad mellan hur jag lever i dag för åtta år sedan är att jag är mycket mer synlig numera.
Jag syns på tv ibland, jag åker omkring och uppträder i skolor, bibbor, bokmässor. Det går förstås galant att göra allt detta också utan hår, men här skapas ändå en självförtroende-tröskel som kommer att vara marig att ta sig över.
Det där tröskeln kommer jag att ta mig över om det behövs, jag är inte direkt orolig för det. Men just i dag känner jag mig väldigt, väldigt trött.
För säkerhets skull gör jag som jag brukar och tar ut hela skadan på förhand.
Jag ställer in mig på att tappa allt mitt hår igen. I så fall har jag bara en vädjan: snälla snälla, låt mig få behålla ögonfransarna. Jag klarar mig utan allt annat, men ögonfransarna vill jag ha.
Jag skulle vara vilja luta mig tillbaka, njuta av att babyn där inne bökar runt och känns stark och frisk, vara stolt över att mina böcker säljer bra och att det mesta i mitt liv faktiskt är fantastiskt.
Men den här dagen, förstår ni.
Inte. Kul. Alls.