Där några ord som jag tycker kunde användas mera sparsamt. Inte för att orden skulle vara oviktiga, tvärtom, det gäller ju mycket allvarliga saker.
Men när de slängs omkring ungefär lika lättvindigt som gråtskratt-emojin i diverse kommentarsfält tappar de sin udd.
Den här sommaren har intensiva debatter om laddade ord blossat upp flera gånger och faktiskt tycks podcasten vara forumet där sådant här tar sin fart numera. Det var Pernilla Wahlgren och Sofia Wistam som sade n-ordet och nu senast Lillelördags Anitha och Ann som pratade om laddade ord och nämnde "indianer".
Det blev fel, det väckte reaktioner, men skiten träffade egentligen fläkten först när reaktionerna började väcka reaktioner. Det var då "drev" och "lättkränkt" började flyga av och an.
Som professionell pratkvarn kan jag i viss mån ha förståelse för att grodor slinker ut i ett lättsamt samtal.
En text hinner man ju oftast läsa och tänka igenom, men prat flödar så fort.
Jag har också trampat i klaveret otaliga gånger. I direktsänd radio måste man blixtsnabbt fatta beslutet huruvida man ska låtsas om ingenting och babbla vidare eller bromsa och genast be om ursäkt med risken att dra ännu större uppmärksamhet till det tokiga man just sade.
Och ibland händer det att någon reagerar och säger till. Det är alltid jobbigt, oavsett om man ser personens poäng eller inte.
Ett gammalt exempel är när jag sade någonting väldigt ogenomtänkt och fult om transpersoner i ett eurovisionsreferat för många år sedan.
Dana International gjorde comeback i tävlingen (och floppade men det är irrelevant här) och i ett försök att vara vitsig drog jag ett infantilt skämt som gjorde det väldigt tydligt att jag trodde att transpersoners identitet enbart handlar om vad de har mellan benen.
Jag tänker inte ens upprepa skämtet, men jag tyckte just då att det var harmlöst och skoj. Jag beundrade ju Dana storligen och satt där och var trygg i en förvissning om att jag var en oerhört icke transfob, icke-homofob, liberal och härlig person.
Efteråt fick jag mail av en mera insatt person som i vänliga ordalag förklarade varför mitt skämt varit stötande, ignorant och inte speciellt roligt alls. Hen som skrev varken anklagade eller bannade, utan förklarade sakligt och tackade vänligt för ett i övrigt underhållande referat.
där i stunden kändes det ganska hemskt.
Jag kände förstås skam, men någon slags defensmekanism slog till så att de tankar som först puttades upp i mitt medvetande var:
- Alltså får man inte skämta om någonting mera?
- Måste man vara så himla politiskt korrekt hela tiden?
- Att folk kan vara lättkränkta ...
Sociala medier var inte så stora på den här tiden, men om personen som kontaktade mig hade skrivit till mig på ett öppet forum som Instagram hade det här antagligen varit stunden då jag i affekt hade klottat ihop en klassisk ickeursäkt i stil med "Ojdå. OM någon nu mot förmodan tog illa upp ber jag så hemskt mycket om ursäkt. Noooot".
För att jag inte hunnit tänka längre. Och för att jag skämdes och det är svårt och läskigt att visa skam. Och när något är läskigt försöker man försvara sig själv. Det är helt naturligt.
Men till all lycka gick det inte till så. Istället funderade jag en stund och skrev efter en stund ett ganska neutralt och vänligt tack till hen som kontaktat mig.
Men vet ni vad? Jag lärde mig någonting.
Tillrättavisningen har följt med mig sedan dess. Jag hade fel och jag betedde mig illa, sådant händer ibland. Och nej, det där med "sånt händer" är ingen bortviftningsmanöver utan ett faktum. Men skadan kan kanske ändå lindras lite om man blir klokare på kuppen och inte gör om dumheten.
Men för att återgå till de färska svenska exemplen där mediekändisar hamnar i fokus och kvällstidningarna raskt stämplar händelseförloppet som drev eller hatstorm.
Kommer på ett tredje fall, det när Elaine Eksvärd och Amanda Schulman placerades i varsin ringhörna i somras. Det var fråga om ett utdraget och trassligt händelseförlopp som startade av att Amandas mans kompis Sigge i sin podcast uttryckt sig nonchalant om Elaine Eksvärds kamp mot pedofiler. Eftersom Instagram hade tröttnat på Sigge vs. Elaine hakade man ivrigt på när Amanda lade ut en InstaStory som kunde tolkas som raljerande om man nu var på det humöret.
Hastigt kontaktade någon Elaine -har du sett detta, vad säger du, vavava? Och hon kommenterade att hon inte tyckte det var speciellt kul.
Det räckte. Sedan var Instagram igång.
OM de här två personerna hade skickat privata e-post till varandra hade säkert den här konflikten varit över på en kvart. Hördu jag blev ledsen nu. Blev du? Varför det? Jo, därför och därför. Aija. Okej, jag förstår. Sorry, det var dumt av mig, jag menade så här och inget illa. Det är lugnt. Ha det bra. Du med.
Men så går det inte till. Hastigt och lustigt ska röda havet dela sig i två team. Det här lärde vi oss när Brad Pitt var ihop med Angelina Jolie och Jennifer Aniston samtidigt. Folk tryckte ju till och med upp t-skjortor med Team Angelina och Team Jennifer på.
Samma hände här. Är du på Elaines lag eller Amandas lag? Du måste välja. Och bästa sättet att stötta den man beundrar mera är att basha de man bestämt sig för att inte understöda.
Men newsflash: MAN BEHÖVER INTE VÄLJA SIDA!
Det går alldeles utmärkt att konstatera att nu har de där mediepersonerna som jag inte känner kommit ihop sig. Det kan vara Isabella Löwengrip och Mia Skäringer. Linda Skugge och Björn Ranelid. Katrin Zytomierska och öööh ... ska vi ta dem i alfabetisk ordning?
Bara för att det är tacksamt för kvällpressen med bloggbråk, poddbråk och kulturbråk behöver ju inte vi åskådare snällt tassa iväg till någondera ändan av jumpasalen och måla plakat. För då är det vi som skapar dreven och hatstormarna, inte kändisarna, inte massmedia.
Nu låter det som att jag ser mig som den visa och erfarna orakelkvinnan här. Det är fejk.
Jag tycker att kändisdispyter kan ha ett visst underhållningsvärde. De är den nya såpoperan, Alexis och Krystle.
Men jag brukar tröttna ganska fort. Och när dispyten tar fart i någonting som gjorde riktiga människor ledsna är det ju inte underhållande.
Där tycker jag också att vi borde bli bättre på att godta ursäkter och inte vara så snabba med föraktfullt stämpla dem som "pudlanden". Att formulera en bra ursäkt är skitsvårt. Politiker kan ha en helt stab med talskrivare som formulerar ett förlåt. Det är mycket begärt att en entreprenör, artist, bloggare eller poddkändis ska få ihop en slagkraftig ursäkt som tilfredsställer alla parter.
Man kan analysera och ifrågasätta ursäkten i det oändliga, men man kan också fundera på vad man själv tar med sig av det hela.
Och en ganska bra tumregel är ju att låta bli att skriva på Instagram när man är arg, vare sig man är kändis eller ej.