Med risk för att verka utomordentligt mossig vill jag skriva om en Sex and the City-sekvens som jag funderat på under den senaste tiden.
Säsong fem (har jag för mig). Carrie börjat dejta författaren Jack Berger. Han skriver svårt, smalt och svart. Hon skriver lätt, brett och rosa. Men det kanske ska gå i alla fall?
Jovars, det gör det. Fast när Carries skrivkarriär tar fart samtidigt som Berger refuseras blir stämningen lite konstig. Det kan jag mycket väl relatera till.
Men dödsstöten för förhållandet är när Carrie läser pojkvännens debutroman. Trots att hon tycker den är helt lysande kan hon inte låta bli att göra en liten show and dance över att han har låtit sin hjältinna ha en scrunchie i håret. Alltså en sådan där hårsnodd med tyg runt, donits kallades de på min tid. Nu är de ju trendiga igen.
När jag såg det här avsnittet i tiderna tyckte jag att Berger var en tönt som blev så stött av Carries kommentar, hon hade ju trots allt berömt resten av boken.
Nu förstås jag honom så jävla bra!
När en bok väl är färdig, tryckt och publicerad är det bara beklagligt om det finns fel i den. Det går ju inte att göra något åt saken.
Ja, om det blir flera upplagor kanske förlaget kan passa på att korrigera de där sista slarvfelen som trots flera språkgranskningar slank med. Och om man, likt Astrid Lindgren, har skrivit något ord som med tiden blir olämpligt är det ju bra att saken påtalas.
Men de små scrunchie-skitsakerna får nu bara vara där, okej? För det gå liksom inte att göra något åt dem.
Det kan gälla båtarna i Sommarön, ordval i citat, vändningar i intrigen som just den här personen (och frugan håller med) tyckte blev för långsökta. Och nu tycker de att jag, författaren, bör få veta detta.
Vad månne de här personerna tycker jag ska göra? Ringa förlaget, biblioteken och adlibris och å det snaraste kräva att boken tas tillbaka!
Kanske vi kan använda Bergerns scrunchie som ett kodnamn?
- Scrunchie!!!! ska jag skrika åt förlagschefen i telefonen.
- Åh herregud, nej! ska hon skrika tillbaka och dra i den magiska scrunchie-spaken som gör att varenda exemplar av min bok evaporerar.
Eller ska vi ha annonser i tidningen, så där som när någon leksakstillverkare tar tillbaka farliga skallror?
"Har du köpt Eva Frantz senaste bok? Sluta omedelbart att läsa den, den innehåller en #scrunchie! Du får tillbaka dina pengar och ett garanterat felfritt exemplar av Philip Teirs senaste. Kvitto behöver ej uppvisas."
Nåja, nu raljerar jag lika våldsamt som Carrie Bradshaw.
Jag förstår ju att de som kommer med de här kommentarerna knappast menar något illa. De tror väl att de är hjälpsamma och konstruktiva. Eller så gillar de att få visa att de är sluga och uppmärksamma. De tänker väl inte så här långt, det gjorde ju inte jag heller när jag såg femte säsongen av Sex and the City.
Men det enda man åstadkommer med dylikt hårklyveri är att författaren blir förlägen och kanske lite ledsen. Är det värt det?
Nu kanske någon får för sig att jag inte tål kritik. Det gör jag för det mesta. Men mest uppskattas ju kritik som jag på något sätt kan ta med mig till framtida skrivprojekt.
Och scrunchie-tillrättavisningarna gör absolut ingen nytta.
Så helt rätt, Berger. Bort med den där oförstående hopetossan Carrie.