Det står pampiga blombuketter lite varstans i hemmet, dem har vi fått av mitt förlag, mina arbetskamrater och olika släktingar. Blommorna blir intressanta stilleben med harsodukarna jag tycks slänga omkring mig som konfetti. Tvättmaskinen brummar på konstant och själv vandrar jag omkring med boobs som är så stora och hårda att de borde sitta på någon av deltagarna i RuPaul’s drag race.
Familjemedlemmarna vimsar omkring och försöker bete sig normalt. Det är svårt, helst vill vi bara sitta och stirra på en som mest sover. Men vi vill ju inte traumatisera stackaren, vad läskigt att ständigt ha ett fånigt flinande fejs framför sig när man öppnar ett öga.
Känslorna är ständigt på ytan, emellanåt gråter jag en liten skvätt utan att riktigt veta varför. Men det rinner nu vätskor ur diverse andra kroppsdelar också så lika bra att let it go.
Inget är sig likt samtidigt som allting är sig likt. Det är precis så det ska vara.
För han är här nu. Oskar.
