Det känns numera lite underligt att återvända till Sommarön (eller Högkopplan som kobben ju egentligen heter). Det var här jag kom igång med skrivandet på allvar för några somrar sedan, så för mig är platsen för evigt laddad.
Men ön är också en fristad där jag belåtet klafsar runt sminklös och behålös i en vecka. Inte för att jag ogillar vare sig smink eller behå, tvärtom. Men det är väldigt skönt att sluska till sig som kontrast. Hoppade i havet varje dag också och orkade inte befatta mig med schampo, tänkte att jag skulle få snyggt surfarhår. Men nä, det blev snarare nödvändigt att bära mössa...
Barnen har hunnit hitta sina favoritplatser. Den här lilla bron är Selmas. Alla platser förknippas med mer eller mindre tassiga minnen. Hon drattade i från bron när hon var liten och var tvungen att vandra tillbaka till stugan iförd min scarf som sarong.
Det här var första gången vi tillbringade en augustivecka på ön och det visad sig vara ett vinnande koncept. Speciellt de utomordentligt mörka mysnätterna.
Tänd våra ljus(slingor) det är nära till natten, snart är den blommande sommarn slut...
Och som avslutning på paradisveckan hade vi ju åskstormen Kira. Den var en upplevelse. Träd vek sig dubbla, blixten slog ner i radiomasten på ön så hela marken vibrerade, elektriciteten försvann och nätförbindelserna var minst sagt svajiga. Låter lite som i en deckare någon skrev någon gång. Men så vitt jag vet hittades inga dödingar i bastun.