Seminarieveckan här på Biskops Arnö lider mot sitt slut och redan nu ger sig Det Stora Vemodet till känna.
Så många nya bekantskaper, så många tankar, så många berättelser. Medeltida valv, storslagen natur, lådvin, högläsning. Alla mina fördomar om det här stället har bekräftats.
Samtidigt känner jag mig lite som en bluff. Det är länge sedan jag studerade litteratur, jag kan inte formulera mina tankar om texter på det där intellektuella sättet längre. Det känns som att alla här är så otroligt begåvade! Jag känner mig begränsad, banal, trött och rätt gammal.
Men skulle inte vilja byta bort den hör erfarenheten! Det har varit unikt. Bara en sådan grej att få delta i ett evenemang som ordnats utan paus i 54 år!
Knausgårds ande svävar över stället dessutom. Han hör väl till skolans mest kända elever. Och det var ju just på ett sådant här debutantseminarium som han blev hysteriskt kär, hysteriskt full och ställde sig vid tvättstället och skar sig i ansiktet. Riktigt så crazy har nog inte årets debutanter varit. Fast vi har ju för all del sista kvällen kvar..
Så nu ska jag ganska upp mig, skölja ner vemodet i Knausgård-vasken, smeta på lite läppstift och njuta av de sista timmarna på denna magiska ö.
Eventuellt Knausgård-vasken. Ingen verkar minnas vilket rum hsn bodde i. Men kanske mitt.