De Eurovisa fick ett pris!

Det är ju inte som att jag får pris varje dag, men då det sker brukar jag befinna mig på fel ställe. Så också nu.

Här satt vi igår på Biskops Arnö och lapade öl i sommarkvällen när min telefon började pipa. Samtidigt pågick nämligen Svenska Yles sommarfest, och på den delas ett antal programpris ut. Jag har för länge sedan gett upp hoppet om att få ett sådant, men nu gick det plötsligt vägen. Hoppsansa.

Och jo, jag är extremt stolt över att just konceptet De Eurovisa fick ett pris och uppskattning. Det är ju vårt jobbmässiga skötebarn. I år refererade jag och Pöll Eurovisionen för sjunde gången, och det är först nu det börjar kännas som att vi har någon sorts rutin. Dessutom har vi lärt oss så otroligt mycket under dessa år.

Jag tror vi försöker spela in en trailer här. Det gick inget vidare.

Våren 2012 kom vi på den vilda idén att göra ett tv-program där vi kommenterade årets Eurovisionsvideor. Budgeten var minimal och programledarna (vi var tre stycken: Tobias Larsson, Pöll och jag samt en gäst i varje avsnitt) aningen vimsiga, men ett riktigt sympatiskt program blev det. Och oväntat nog fick vi en del tittare i Norge och en del vänner i eurovisionsvärlden som tyckte vår ruffiga lilla produktion var ett kul alternativ till SVT:s glassiga Inför Eurovision.

Krista Siegfrids var med nästan från början. Märk väl att det här var för  Marry Me-året. — Krista Siegfrids var med nästan från början. Märk väl att det här var för Marry Me-året.

De Eurovisa har blivit större, snyggare och bättre för varje år, vi har kunnat gallra bort sådant som inte fungerade (förvirrande poängskalor till exempel) men hållit fast vid vissa grundpremisser: inga Eurovisionsdissare får vara med! Man får kritisera såvida man kan motivera sin kritik, att bara sitta och knarra att allting är skit fungerar inte.

Och så har vi poddat, skrivit artiklar, gjort musikvideor, skuttat omkring på kullarna i Böle i tyroler-kläder, chattat, haft vodka-picknick på hotellrumsgolv, hamnat på obskyra euovisionsfester, haft förskräckligt roligt men också arbetat väldigt, väldigt hårt. Jag överdriver inte om jag säger att eurovisionsveckan innebär en räcka 18 timmars arbetsdagar.

Jag tar programpriset som en bekräftelse. Det lönar sig att knoga på och låta koncept utvecklas med tiden. Det är värt att stå på sig fast både kolleger och bekanta fnyser "Usch Eurovision, vem tittar ens på sådant?"

I år tittade många, både på De Eurovisa och Eurovisionen. Vi fick extra creds för att vi råkat locka in också yngre tittre till ett Yle-program. Det är förfärligt roligt, även om det ju inte är åldern som avgör.

Vi hoppas på att få fortsätta i några år till. I väntan på besked om den saken kör jag en glad liten tur down memory lane.