I dag skiner solen, och klyschigt nog känns mitt humör genast aningen lättsammare. Kanske jag småningom skulle börja vara mig själv igen. En glad sprall som gillar yoga, whiskey, läppstift och kakkahumor.
Inte riktigt där ännu, men arbetar på saken.
Fick ett uppiggande telefonsamtal igår också. Från polisen! Jo faktiskt.
Ända sedan jag påbörjade arbetet med Blå Villan har jag letat efter en bussig finlandssvensk polis som kunde ta sig tid att gå igenom en rad detaljer med mig. Titlar, system, tillvägagångssätt inom en brottsutredning osv.
Jag hade ju chansat mig fram, använt termer som förekommer i svenska deckare och gissat lite hur saker och ting går till. Nu är ju Blå Villan en helt fiktiv berättelse så det spelar ingen roll om inte allt är hundra procent verklighetstroget, men jag ville nu ändå att det mest uppenbara missarna skulle undvikas. Skillnaden mellan konstapel och komissarie till exempel.
Nåjo, i nästan 40 minuter svarade superhyggliga Måns på mina dumma frågor. Säkert det mest lärorika telefonsamtal jag haft i mitt liv.
Och bäst av allt, jag hade chansat ganska bra. Det räcker med små justeringar i manuset. Vilken lättnad.
Därmed börjar det småningom vara dags att ta avsked av Blå Villan. Det känns väldigt okej, arbetet har trots allt pågått lite till och från i en tre-fyra år. Att skriva klart sina andra bok är inte lika mäktigt som att skriva klart sin första, inser jag. Men ändå, tänk att det blev en bok av den idén också. Och att förlaget helst vill att det blir en serie.
Nu ska jag försöka hålla fast vid den känslan resten av dagen. Jag gjorde det. Igen.
Namasté alé på den saken.