Äääh. Den här veckan kommer nog inte att kunna gå till historien som en av Evas paradveckor precis.
Jag är så vanvettigt melankolisk och låg. Känner inte igen mig själv överhuvudtaget. Det här skulle vara veckan då jag återhämtade mig efter en hektisk vår, gick härliga långa promenader, fixade lite med manuset och fyllde på energireserverna.
Istället sitter jag här och suckar som en annan Greta Garbo.
Ja men vad felas mig då? Det är just det som är grejen: absolut ingenting! Snarast är det väl så att jag aldrig har haft det så bra som just nu. Jobbet är okej, skrivandet går bra, privatlivet rullar på utan någon större dramatik, alla är friska osv. Och ändå går jag här och hänger läpp, vilket dessutom ger mig dåligt samvete för att jag är så otacksam och så jag blir ännu sorgsnare. Det är inte klokt.
Men ja. Visst har jag ju mina teorier om vad det hela kan bero på. En sannolik orsak är hormoner. Började med Natural Cycles för några månader sedan och det har fungerat alldeles utmärkt. Dock innebar detta ju att jag slutade med hormonella preventivmedel efter sjutton år (två graviditeter borträknade). Min kropp tycks inte riktigt veta hur den ska bete sig utan extra hormoner.
Den första månaden blev jag finnig som Skam-statist. Den andra månaden hade jag så våldsam mens att jag blev direkt skranglig. Sedan kom en massa helt oväntade känslor såsom osäkerhet, knäsvaghet och osund självmedvetenhet, vilka har gjort mig fnittrig och fjantig i sociala situationer där jag inte brukar ha några problem att play it cool. Skärpning nu!
Och härefter följer nu avgrunden. Som också känns bekant från tonåren.
Kort sagt: jag är femton igen. Helvete.
Så finns en annan ganska uppenbar anledning också. Det har varit en otroligt fullspäckad vår. Författargigs, tv-inspelningar, resor, pris, poddar, bokkatalog-kontrovers, radiosändningar om vartannat. Mestadels roliga grejer, men enuff är enuff. I något skede tar krafterna slut, hur roligt en än har det.
Ganska mycket tror jag att nedstämdheten är någon sorts reaktion på allt det fina.
Jag kan inte riktigt greppa att så mycket häftigt har hänt mig de senaste åren. Lite grann känner jag mig som en bluff som kommer att avslöjas när som helst.
Hur kunde vi ta så fel? Hon kan ju varken skriva eller prata. Besynnerlig ser hon ut också. Vet nu inte just nånting om någå. Där lurade hon oss allt. Fyfan.
Då känns det liksom tryggare att gå in i I-or-mode och ta ut skrällen i förväg.
Men att bara ge upp går ju inte. Därför försöker jag se till att äta fast maten inte riktigt smakar. Sova så mycket det går. Tvinga mig ut på de där promenaderna fast vädret är lika grådaskigt som mitt humör. För det måste ju vända snart.
Senast nästa vecka kanske Hudson-filtertillvaron byts ut Lo-Fi igen. Hoppas det.