I början av året kom jag väldigt bra igång med träningen. Det var inte alls ovanligt att jag på en och samma vecka lyckades klämma in två yogapass och tre löprundor.
Och jajamen, en mår ju toppen av en sådan livvstil. Sover gott, vaknar pigg, nacken krampar inte, om en tvingas rusa till bussen avlider en inte mitt i språngmarschen etc. Vi är säkert alla överens: det är sjuuukt bra att motionera.
Men en del veckor blir det nu bara inte av.
Det kan handla om kvällsprogram som krockar med yogatimmarna. Eller en resa som rubbar rutinerna. Jag kanske har lite ont i halsen. Jag fastnar framför datorn och plötsligt är klockan 23.15 och jag har inte joggat en meter ens.
Och jo - hemska saker - ibland ids jag bara inte. Det är mänskligt att vara en slöfock ens ibland.
Nu det störiga.
Jag har ju gått ner en hel del i vikt det senaste halvåret och är just nu helt till freds med min kroppshydda. Förra veckan struntade jag i allt vad träning hette och var oerhört bjussig mot mig själv. Det är okej Eva, sade jag farbroderligt (oklart varför jag förvandlades till farbror i samma veva), du har jobbat hårt med inspelningarna och allt det där. Det blev en mellanvecka med träningen, men det är inga problem alls, stumpan (usch, jag är visst en farbror som kör härskarteknik). Det är okej, spelar ingen roll i det långa loppet. Bra att du inte överansträngde dig.
Men så här resonerade jag ALDRIG när jag var större!
Om jag tappade bort mina träningsrutiner var jag otroligt hård mot mig själv. Det spelade ingen roll vad orsaken till min träningspaus var, den kunde vara hur legitim som helst. Barn med vattkoppor, övertidsjobb eller andra faktorer jag inte kunnat påverka, jag klådde upp mig själv ändå. Du borde ha hunnit, skrek en sträng röst inom mig (Anna Skipper? Är det du?). Men du tog dig inte tid! För du är lat! Och plösö! Se nu på de där magkorvarna, de försvinner ingenstans för du är misslyckad och slö! Jag ville knappt sova på mage för jag tyckte magen kändes så massiv (det var den inte).
Kort sagt: jag utsatte mig själv för första klassens fettskammande.
Så här i efterhand kan jag bli riktigt ledsen på mig själv. För tio kilo hit eller dit ger ingen rätten att vara så där sträng och oförstående, inte ens mig själv.
Och visst, ibland kan det vara nödvändigt att ge sig själv en spark i aktern för saker och ting ska bli av. Men om de inte blir det - varför klå upp sig? Att var och varannan människa plötsligt springer maratonlopp (framför allt chefer av någon anledning) innebär inte automatiskt att jag också borde. Att gymen är fulla med crossfit-are som flänger runt som orangutanger betyder inte att mitt försiktiga hantelviftande är värdelöst.
Det vet jag nu. Sitter som bäst här ny-yogad och belåten. Men fasen så sorgligt att jag skulle behöva gå ner i vikt för att bli snäll mot mig själv. Eva våren 2016 skulle ha förtjänat samma respekt fast hon var snäppet större. Så det så.