Om det är någonting som gör mig trött som bloggläsare är när skribenter skriver om hur oerhört trötta de är för att de har så fullt upp. Ofta känns de här skriverierna som illa maskerat humble brag. Ojojoj, SÅ många events, och SÅ många deadlines på mitt glossiga jobb, oy vey. Buu-fucking-huu tänker jag elakt och klickar mig vidare.
Det hemska med att sitta i TV-klippet är att en blir medveten om alla underliga miner en gör. Så här ser ju alla andra mig hela tiden, själv tror jag att jag ser ut som jag gör i spegeln...
Men ja. Ibland är ju jag också ganska mör fast jag bara gjort roliga saker veckan lång. Det är läget just nu.
Och när jag börjar lista vad jag har på gång som bäst ser det ju ut som värsta skytlistan. Men det är också sanningen.
Jag har spelat in några tv-program där jag är programledare.
Jag filar på min andra roman, samtidigt marknadsför jag ännu den första romanen för fullt.
Jag förbereder mig för en arbetsresa till Ukraina.
Jag funderar på en arbetsförfrågan jag fick i veckan (inom Yle) som skulle innebära ett stort skrivprojekt i ett spännande format.
Eftersom Blå villan ska ges ut på finska får jag förfrågningar om intervjuer i damtidningar, sådana finns ju liksom inte i Svenskfinland.
Och så fick jag ett stipendium av Kulturfonden som grädde på moset!
Ni ser? Skryt! Eller snarare en rad bevis på att det går ganska bra för mig just nu. Och det ska jag väl inte skämmas för? Jag har ju trots allt tragglat på i rätt många år, karriären har oftast stampat på stället och inspirationen lyst med sin frånvaro.
Jag har sökt förbaskat många jobb som jag inte fått. Gjort korkade val, tvingats retirera och inse att min kompetens inte räckte till. Tassat hem med svansen mellan benen, brölat, druckit för mycket vin, sovit på saken och rest mig igen.
Kanske jag har gjort mig förtjänt av lite flow?
Flowet i fråga kan ju få ett tvärt slut precis när som helst, så kanske jag borde njuta och vara stolt så länge det varar? Jag kan ju trots allt vara arbetslös till sommaren (samarbetsförhandlingar, you know), Blå villan kan totalfloppa, De Eurovisa läggas ner etc.
Så varför kan jag då inte kosta på mig lite hybris? Lite "boogiewoogie, vad bra jag är" just i denna stund?
Svårt att säga. Kanske jag rädd för att jinxa någonting om jag smäller allt för ljudligt med hängslena? Rädd för att bli uppblåst och odräglig? Rädd för att fallet ska bli ännu mera smärtsamt om jag flugit upp på en mental prispall?
Kanske. Men just i dag ska jag vara uppblåst ett slag. Det går bra nu. Bravo jag.