Ibland händer det sig att jag får frågan "vad är ditt motto?". Det är en kvistig fråga och jag har aldrig haft något bra svar. Öhhhm, carpe diem, typ?
Men ju äldre jag blir, desto säkrare börjar jag vara på att det som i längden lönar sig här i livet är att vara snäll. Därav utropar jag härmed att mitt livsmotto ska vara följande:
Var en snällis.
I podcasten Trettio plus trevar (en favorit!) var man inne på samma linje för några avsnitt sedan. Den som vill göra karriär ska inte glömma bort att vara snäll. Har en gått över lik för att nå framgång är det inte alls lika kul på toppen.
Nu finns det ju de som misstar snällhet för tandlöshet. Att den som är snäll aldrig skulle våga ryta till och undvika konflikter in i det sista.
Det är inte det jag strävar efter. Det är skitviktigt att stå upp för sig själv och våga ta fighten när det gäller saker som är viktiga. Speciellt om någon annan hamnat i kläm och behöver uppbackning, då ska snällisen inte dra sig för att ingripa.
Det är utmanande att vara snäll. För det ju inte så att den snälla saknar förmågan att vara elak. Jag skulle också kunna skriva riktigt bitska saker på sociala medier. Det gör jag ibland, men oftast lyckas jag bromsa mig själv innan jag postat kommentaren.
För vad skulle jag vinna på att skriva någonting elakt?
Det kanske skulle kännas behagligt i några sekunder att ha fått knyckla till någon som skrivit någonting illmarigt till mig. Men sedan då? Den här andra skulle ju bara bli ännu mera irriterad på mig, alternativt ledsen. Och det vill jag inte.
Det där med att en formulerar ett motto för sig själv innebär ju inte att en klarar av att leva upp till idealet precis hela tiden. Men så här ska jag i alla fall försöka leva:
Jag ska inte vara missunnsam.
Om någon annan får jobbet jag också sökte ska jag tillåta mig att sura ett litet tag (det måste jag ju få!) men sedan gå vidare och på riktigt hoppas att det går bra för den här andra. Att gå och blänga och muttra avundsjukt kommer bara att hämma mig själv, så det är totalt poänglöst.
Jag ska minimera skitpratet.
Ingen arbetsplats eller bekantskapskrets blir bättre av att folk smyger runt och pratar illa om varandra. Ibland kan det ju vara nödvändigt att ventilera en människas beteende med någon, om till exempel en kollega betett sig osakligt (händer mig hemskt sällan, men rent hypotetiskt) och jag vill få det bekräftat att jag inte överreagerade eller misstolkade. Men en kontinuerlig skitpratsjargong är väldigt skadlig i längden så en sådan ska jag försöka undvika att initiera eller ta del i.
Jag ska vara snäll på sociala medier.
Det är svårt med korta inlägg, en kanske skriver dem med en glimt i ögat och skojfriskt sinnelag, men läsaren ser dem som regelrätt bitchiga. Ibland blir det tokigt och då är det bäst att be om ursäkt. Ser inte heller att jag skulle vinna något på att uppfostra och förlöjliga den jag diskuterar med på facebook. Och ibland är det kanske bara klokast att dra sig ur en diskussion som spårat ur. I alla fall sova på saken och inte skriva i affekt. Det är då det ofta blir galet.
Jag ska glädjas över andras framgång.
För det är aldrig bort från mig när det går bra för någon annan. Tvärtom är det ibland möjligt att vara en lyckoparasit som får en boost av den andras glädje.
Jag ska inte snåla med beröm!
Tvärtom ska jag bli bättre på att berömma mina medmänniskor. Inte utan anledning förstås för det är ju bara fjäsk, men jag har så många otroligt duktiga och proffsiga kolleger och vänner som borde överösas med komplimanger varje dag. Men så glömmer jag bort det.
Med sådana målsättningar studsar jag självbelåtet vidare i tillvaron. Men röda läppar och ännu rödare dojor.
