#evascocktailhour

Vad är väl bättre än halvdåsig tisdagsförmiddag som denna än att blogga om en trevlig drink man uptäckt på sistone? Jajamen, jag har fortsatt att ställa till med cocktail hour hemma i köket stort sett varje lördagskväll. Och inte har jag planer på att sluta heller.

Den som tycker detta verkar intressant kan gärna följa med på instagram, evafrantz heter jag där.

I ett ganska sent skede av min cocktailkarriär har jag börjat trixa med efter maten-drinkar. Den här är fullständigt lysande, dock så pass söt att den ersätter en eventuell dessert. Eller what the heck, kör både cocktail och dessert om du vill! Yolo som ungdomen säger. Diabetes happens, säger den gamle.


Toasted almonds! Lägg in några cocktailglas i frysen på förhand, för den här ska vara så kall att den nästan fastnar i läppen.

Rosta hastigt några mandelspån i en torr stekpanna.

Häll i en del bourbon och två delar Amaretto i glasen och rör om. Ha gärna i några isbitar också, för den ska som sagt vara kall.

Sedan det pillriga: häll försiktigt  ett lager lättvispad grädde över härligheten. Bäst blir det om du håller en sked över cocktailen och häller i grädden via skeden, då bromsas grädden och blir ett lager istället för att blandas ihop med vätskan. Precis som när man gör Irish Coffea alltså.

Strö försiktigt mandlarna överst.

Njut. Jag lovar, det här är så gott att det är obligatoriskt att testa.


Att inte vara programledare

Det känns lite egendomligt, måste jag medge. Imorgon är min tjänstlediga månad slut, och jag ska tillbaka på jobb. Månaden har varit suverän, jag har hunnit träna, uppleva hösten, umgås med mina barn efter skolan och framför allt skrivit en hel bok. Är oerhört tacksam för att jag fick den här möjligheten, det här var ett välkommet avbrott i tillvaron och jag är stolt både över att jag åstadkom en massa text och lät mig själv vara lite lat. (Frågan är hur jag ska palla utan min lilla 13.30-tupplur..)

Men det som gör morgondagen lite extra spännande är att jag avslutar ett kapitel på jobbet och inleder ett nytt. Min huvuduppgift kommer inte längre att vara programledarens. Jag kommer att ägna mig åt skrivande och webb. Det här är någonting jag själv har önskat, så jag är väldigt glad att få testa.

Men samtidigt, i över tio år har "programledare" varit den titel jag presenterat mig med. Och programledare var uttryckligen det jag ville bli när jag studerade journalistik. Vegalistan, Nöjesfredag, Morgonöppet, Radiohuset.  Jag älskar direktsändningar, jag älskar att veta exakt vilka knappar jag ska trycka på, jag älskar ruschen efter en sändning som blev riktigt bra. Men under den senaste våren hände någonting. Jag tappade stinget. Tyckte jag upprepade mig själv i sändning. Var ofokuserad och väldigt självkritisk, butter och gnällig mot mina superhyggliga kolleger. Mitt roliga programledarjobb började plötsligt smaka trä.

Därför är det toppen att jag nu ska få testa på någonting helt annat. Jag har så många idéer och funderingar att risken är påfallande att jag kommer att explodera som en pinjata på morgonmötet i morgon. (Kollegerna kanske kommer att titta på varandra och mumla "det var lugnare i våras när hon var sur")

Och helt slut blir det ju inte på radiojobbet, jag ska förstås rycka in som programledare för Radiohuset när det behövs. Och i anknytning till Eurovisionen blir det säkert också en del programledarjobb. Förr eller senare blir jag kanske programledare på heltid igen, inte mig emot.

Men imorgon är det i egenskap av webbredaktör jag ska traska in genom Yles portar. Om passerkortet fortfarande funkar.

Sist en glad bildbomb från september 2015. En av de bästa månaderna jag upplevt.











Friskt vågat, häften förlorat

Har en dålig vecka på gång och känner mig så där allmänt tilltufsad som man gör efter att ha fått flera nej på raken.

Jag är en sådan där hurtig person som drabbas av infall och gärna skickar iväg ansökningar, förslag och förfrågningar till höger och vänster medan jag kavat proklamerar saker som "man kan ju alltid försöka" och "det värsta som kan hända är ju att det blir ett nej". Det känns så sorglöst och problemfritt i stunden. Trallallaa, här kommer jag!


Men så inleds väntan på besked, och under tiden börjar jag alltid hoppas mera än jag tänkt mig. Och av någon anledning har nej-en en tendens att hopa sig. Ett nej lite här och där kan man ju ta med en klackspark, men när man får en hel bukett av dem på en gång är det inte kul. Fast det är fråga om små struntsaker blir man, ja, nedtryckt.

För några år sedan hade jag en likadan vecka. Jag tyckte livet och karriären stampade på stället och hade därför sökt flera jobb och skickat en ganska ambitiös ansökan till en utbildning jag ville gå. Det hade ju blivit struligt om jag hade fått ja på alla punkter, men någon av grejerna skulle ju säkert gå vägen, tänkte jag. Ödet fick liksom avgöra vart lilla Eva var på väg.

Det var bara det att ödet tyckte att Eva skulle stanna kvar exakt där hon var. Inte vara på väg någonstans. Ner på jorden med dig, tjejen. Inbilla dig ingenting. Jag vill minnas att fyra av fyra nej kom inom loppet av 48 timmar. Jag kan lugnt säga att det var en dyster vecka. Självförtroendet fick en rejäl törn, jag satt och var allmänt, misslyckad, missunsam och osympatisk i en vrå.

Men märkligt nog hände det saker efter det. Plötsligt blev de arbetsuppgifter jag redan hade väldigt roliga. Ett av jobben jag inte fått upphörde att existera och den som valts istället för mig slungades ut i osäkerheten. Och så snavade jag in på en helt annan utbildning som med facit på hand var både billigare och passligare för mig. Så ödet hade inte alls försökt trycka ner mig, bara sett till att jag skulle bromsa och vänta på att de rätta alternativen dök upp. Vi blev vänner igen, ödet och jag.

Och jag antar att det finns någon master plan för mig nu också. Så jag borde nu bara gaska upp mig, rycka på axlarna och försöka få fatt i den där käcka attityden jag hade då jag skickade iväg mina ansökningar och funderingar. "Vad tusan, det var väl värt ett försök. Det här är väl inte hela världen".

Men först måste jag helt enkelt få tjura en stund. Och äta mögelost. Och se på Paradise Hotel.

P.S. Det är inte boken som har fått ett nej, bör jag kanske tillägga, för den har jag inte vågat skicka iväg någonstans. Och efter den här veckan är ju nog frågan om det inte är klokast att låta den ligga kvar i skrivbordslådan. Eller det är kanske ett gammalmodigt uttryck, ligga kvar i molnet?

För gammal för att åka karusell

Jag har alltid gillat nöjesfält och varit lite stroppig över det faktum att jag kan åka i nästan hurdana helvetesmaskiner som helst utan att bli sjösjuk.

Hå hå, säger jag nu, men den mogna kvinnans hånfulla självinsikt. Hå håååå.

Tivoli Seiterä, ett sådant där färgglatt litet pop up-tivoli har landat i trakten. Och jag tyckte att familjen Frantz skulle skämma bort sig själv med lite family fun. Sagt och gjort, under munter sång och skratt (främst jag, de andra var för artiga för att avbryta mig) begav vi oss till Finno.


Givetvis var det i första hand barnen som skulle få åka och roa sig. Jag och J skulle stå bredvid och vinka och fotografera och se allmänt föräldra-förnumstiga ut. Så gjorde vi till en början och alla var glada. Men så började jag snegla omkring mig och tycka att nog är det ju försmädligt om jag, som betalat för alltsammans, inte ska få åka i en endaste karusell. Och om jag bara ska få åka i en ska det ju vara den roligaste.

Så jag grabbade tag i intet ont anande nioåring (min egen, alltså) och marcherade till snurrmaskineras snurrmaskin. Med fula spraymålningar av Michael Jackson och någonting som antingen var Axl Rose eller Hannah Montana på vagnarna. Den ville jag åka i!

Förväntansfullt satte vi oss ner i Jackson-vagnen, vinkade till make och sexåring och lutade oss tillbaka. Åka karusell och äta karamell och fröjdas hela dagen uti Finno...

Det visade sig plötsligt att vi var de enda som skulle åka med snurrmaskinen. Nåväl, man kan ju inte vara allt för petig med miljöaspekten i det läget. Så bar det iväg, wee...

Funktionärerna på maskinen tänkte vara lite bussiga och skämma bort oss solo-åkare rejält. Så inte bara fick vi åka längre än vanligt, en av gossarna stod dessutom och gav oss extra fart under hela åkturen. Det innebar att vi snurrade runt en tre-fyra olika axlar i torktumlartakt i vad som kändes som 90 minuter.


Jag tror aldrig jag kommer att bli mig lik efter den åkturen. Resten av denna vackra söndag har jag tillbringat i sus och dus inte helt olikt tillståndet efter en sitz under studietiden. Ännu när aftondaggen föll undrade jag varför horisonten vägrade sluta vicka.

Så den dagen kom alltså då jag blev för gammal för att åka karusell. Ledsamt. Lika bra att trösta sig med en sherry.

Jag har skrivit en bok, tjoho!

Detta är maffigt, ska ni veta.

Ända sedan jag var åtta år har jag varit fast besluten om att jag en vacker dag ska skriva en bok. Jag har påbörjat minst femtio stycken under årens lopp, men varje gång tappat fokus någonstans i mitten, kommit fram till att det jag så entusiastiskt knattrat ner bara är bajs och kakkalorum och kommit av mig.

Lite snopet med andra ord, men jag har ju förvisso åstadkommit andra saker på vägen. Blivit radiopratare, till exempel. Bloggat och fått pris för det. Skaffat en akademisk examen. Bildat familj. Inga dåliga grejer. Ändå har den där drömmen om Boken surrat på inombords. Borde jag inte ändå försöka?


För snart två år sedan satt jag på bussen en morgon och skummade igenom fb-flödet. Monika Fagerholm, som jag träffat i samband med De Eurovisa säsong 2, förkunnade att hon skulle kicka igång en ny omgång av sina Manus-kurser, där skribenter av olika slag (publicerade, opublicerade och sådana som inte ens har för avsikt att bli publicerade) får pepp, handledning och regelbundna deadlines. Jag anmälde mig så raskt att jag tror författarinnan blev helt överrumplad.

Så förra året har jag knogat på. Dessa deadlines var det som behövdes för att jag skulle klämma ur mig några sidor text varje månad. Till sist blev sidorna ganska många. Och de senaste veckorna har jag, tack vare ett stipendium från Svenska Folkskolans Vänner, kunnat ägna mig åt skrivande. Har flera projekt på gång, bland annat en barnbok som är kolossalt rolig att jobba med men ännu är på hälft, men nu börjar boken jag skrev på föra året vara klar. I alla fall har den en början, en mitt och ett slut och det tycker jag fyller mina kriterier. Jag är skitstolt! En bok! En hel berättelse! 135 sidor tät text som jag skrivit alldeles, alldeles själv!

Nu är det inte alls sagt att boken någonsin kommer att ges ut, eller att jag ens vågar låta någon annan än kapten Fagerholm läsa den, men det är inte den viktiga här. Det viktiga är att jag inte lämnade projektet på hälft utan skrev på ända till slutet. Det kan ingen någonsin ta ifrån mig heller. Jag är nu officiellt en person som har skrivit en bok. Tjoho!





Tanten pratar med månen

- Hi hi hiiii...
- Vem är det som fnittrar?
- Det är bara jag, hihi.
- Åh nej, inte du igen! Vad gör du där upp förresten? Klockan är 23.30 och det är den sista juli. Inte ska augustimånen vara framme ännu!
- Hi hii. Efter den här sketna sommaren tyckte jag att det var helt motiverat att dyka upp i god tid. För du minns väl vad jag står för? (Hi hi)
- Jo tack, du din runda retsticka. Du påminner om att nätterna blir allt mörkare och längre. Om att sommaren nu är inne på sista versen.
- Nåhnåh, är inte augusti en sommarmånad?
- Jo det försöker de alltid inbilla en.
- Hi hii. Där har mitt lobbande burit frukt. Jag är en förklädd höstmåne, är inte det ganska vitsigt?
- Inte det minsta, du ger min angst.
- Jag vet, hiiii hiiiii hiiiiii... och inte kommer du att kunna sova i natt heller eftersom jag ska lysa dig i ansiktet hela natten medan du ligger och har panik inför jobbstarten, alltså jag döööör hi hi hiiii
- Du är den elakaste himlakroppen i hela universum.
- Nä men lägg av, det menar du väl inte?
- Gör jag visst det. Längtar redan efter den kyliga vintermånen eller den knallgula supermånen som hälsade på i somras. Du är bara en ångestframkallande, urinfärgad, skadeglad... boll.
- Hi hi hiii.
- Jag tänker lägga mig nu.
- Gör det. Lycka till. Never mind me, fniss.

Camp snäll mamma

Hej hallå! Hälsningar från Högkopplan, Yles semesterholme. I dag har jag varit den snälla och aktiva mamman som paddlat kanot (ev kajak, lär mig aldrig skillnaden), spelat badminton, målat stenar med akrylfärg, pysslat snygga pennställ av konservburkar och washitejp, kastat pil och läst hela Gummi-Tarzan. Om inte denna dag resulterar i minst fyra soliga barndomsminnen vill jag ha pengarna tillbaka. Sådesså. Nu rödvin. 


Första semesterdagen

Kom redan igång med min lista (se förra inlägget). Har yogat, klippt gräs, snapchattat lite förvirrat (evafrantz heter jag om nån vill förbarma sig och bli min vän), kokat soppa och vilat lite grann. Mycket bra. 


Hann en sväng till den magiska rhododendronparken i Haga också. Ett märkligt ställe. En del buskar hade blommat ut, andra blommade för fullt ännu så man hinner med ett besök. 


Ho hoo?

Att vara en bloggare som aldrig bloggar är fånigt. Och ledsamt. För jag vill ju blogga men det blir liksom till ingenting.

Men nu har jag inlett årets semester och därmed kan jag knappast skylla bloggtystnaden på tidsbrist. Så detta är ett försiktigt försök att väcka Baksidan till liv igen.



Här kommer min to do-lista för sommaren:

1. upptäcka minst tre nya enkla standard-vardagsrecept. Är kolossalt trött på *korvsås - hönswok - fajitas - köttbullar - upprepa från *- levernet
2. ansa häcken. Syrenhäcken, inte buttcracken. Hm. Tror jag drog samma skämt ifjol. Ålderstecken
3. rensa ut ungarnas garderober
4. lära mig behärska Snapchat (Ålderstecken 2)
5. yoga lite grann varje dag
6. klippa gräsmattan
7. skaffa armmuskler. Fast det kanske ordnar sig automatiskt i samband med punkt 5 och 6.
8. lyssna på sjukligt många sommarprat och poddar
9. se till att ha blommor i vas så länge det bara går! För sen är det för sent och så måste jag nöja mig med fairtrade-rosor från K-butiken igen
10. försöka slappna av lite och inte låta punkterna 1-9 ta över hela min sommar

Det blir nog bra det här.




Hotellmys

Jag reser sällan i arbetet (eurovisionen exkluderad) och det är egentligen ganska skönt för en hustomte som mig. Men när det händer har jag mina små system som jag är ganska förtjust i.

För det första älskar jag tvättartiklar i miniformat. Höll på att drabbas av panik när jag såg den enorma hyllan med reseförpackningar på Boots på Gatwick. Planet skulle gå och de skyltade köp tre betala för två! Jag ville köpa trehundra och betala för tvåhundra, men det hann jag inte. Det här var nu vad jag fick med mig. Nästa gång jag har vägarna förbi London ska jag vara förberedd.

Egentid på hotell är ganska terapeutiskt. Går inte att städa, går inte att byka, finns ingenting jag borde fixa undan innan jag kan slappa. Har inte ens med mig datorn så det går inte att jobba. Så jag bara hänger. Det gör jag aldrig annars. Ganska vridet.

Whiskey från minibaren och X-factor på tv. Det här är toppen!

Ja just det. Jag är i Åbo om någon undrade. 


Visst gör det ont när kläder krymper

I dag har jag gjort nånting mycket moget.

Nu är det så här att jag är en frisk och sund kvinna i mina bästa år som har fött två barn och inte ska ha flera. Det innebär att den kropp jag har nu pretty much är den kropp jag kommer att ha framledes, åtminstone blir den knappast mindre. Då är det ju helt absurt att ha en garderob till hälften fylld med kläder som jag antingen inte kommer i alls eller som sitter väldigt illa. Det gör mig ju bara ledsen med toppar som stramar åt runt midjan och brallor som fastnar i höfthöjd.

Nope, nu har jag städat ut allt som är för litet, och det var faktiskt nästan hälften. Jag har pantat på en massa konstiga grejer av olika orsaker. Den där var ju för liten från början men det var ett sånt loppisfynd, den där köpte jag i någon plötslig hippieihybris på Cypern, den där hade jag sett i någon blogg om beställde på nätet och så var den inte alls "jag"....

Några partyklänningar lade jag åt sidan ifall döttrarna av någon händelse skulle tycka de är coola här om några år (min lila bloggprisblåsa, till exempel). Men resten ska nu säljas på loppis, förhoppningsvis får jag ihop en slant som jag kan köpa snygga nya kläder i rätt storlek för.

Och om jag nu mitt i allt blir flera klädstorlekar mindre vill jag ju ändå knappast ha mina gamla kläder, utan då ska jag förstås unna mig nya. Gallringen sved nog lite, men samtidigt kände jag mig mycket cool. Det här är ett projekt jag har skjutit framåt helt för länge.

I samma veva har jag bestämt att jag är för vuxen för billiga behåar. Så fort ekonomin tillåter ska jag gå till Funky lady och investera i några ordentliga doningar som garanterat är i rätt storlek.

Jag vidhåller att den bästa presenten man kan göra sig själv är att arbeta på att älska sin kropp istället för att forma sin kropp. Det är så mycket viktigare att den mår bra än att den har en specifik massa och omkrets.

Det här har jag redan blivit bättre på. Snart ska vi spela in årets omgång av De Eurovisa (fjärde säsongen, woop!) och tidigare år har tanken satt skräck i mig. Tänk om stylisten tvingas säga "vetdu det fanns inte tillräckligt stora kläder i butikerna, jag letade i flera dagar". Tänk om jag är så enorm och grotesk i rutan att alla mina instagram-följare avföljer mig av fasa! "Hennes huvud såg ju ganska smalt ut, men såg ni resten av henne på tv? Herrejösses..."

I år är det lugnt. Det är hälsosamt för alla att en snäppet större kvinna får vara tv-programvärd. Jag må vara lite vårvinterglåmig men det fixar stylisten och sminkaren. Sen är det bara att köra på, ha roligt och satsa på att vara en bra programledare. Den som tänker skriva nånting taskigt om mitt utseende i responsformulären är en liten och ledsam människa.

Visst är jag väldigt klok? Nu har jag förtjänat ett stort glas vin.

Vykort från London

Hälsningar från ett grådaskigt men alltid lika underbart London. Vi firar sportlov för fulla muggar. Imorgon ska vi till Harry Potter-världen! Fatta!

I dag blev det afternoon tea på Orangeriet i Kensington. Inte dabbigt alls. Fast till sist trodde vi nog att det skulle komma ut gurksmörgåsar och sponge cake genom öronen på oss...


Kalas, kalas

Nu har sexåringen S firats med muffinsparty. Eventuellt det sista kalaset som ordnas i familjen. T har redan meddelat att hon framledes vill ordna filmkväll eller ngt annat moget och S brukar raskt haka på. 

En stackare fick magknip men annars gick det bra. Men jisses så det ringer i huvudet när man har haft besök av sju vilda unga damer. Den som lever i tron att småflickor är timida små saker som sitter i en knut och väntar på att bli tilltalade skulle gärna ha fått titta in hos oss för någon timme sedan. Och vackert så! Underbara dunderochbrakflickor! 



Pladderpoddar är min livlina

Jagade upp mig lite i podden i dag, blev så irriterad på denna kolumn. Jaha ja, så herrn lider av poddallergi. Kära hjärtanes ändå. Men excellent news: poddar är en mycket enkel allergen att undvika. Du ser knappen "ladda ner"? Bra. Försök undvika att trycka på den. Klart.

Jag kan bli väldigt trött på människor som sätter prestige i att se ner på fenomen som flödesradio, sociala medier, bloggar och podcasts. Motståndet följer ofta samma mönster. Vad är detta nya för fånigt, tacka vet jag radiodokumentärer, tjocka romaner, handskriva brev och aktualitetsprogram!

Men i samma stund som man beskärmar sig över dessa mer eller mindre nya fenomens fånighet riktar man ju en spark mot smalbenet på alla dem som råkar uppskatta fenomenen i fråga.

Så här förhåller det sig med mig och "pladderpodder" (vilket enastående nedlåtande begrepp förresten, det var liksom inte aktuellt att tala om "diskussionspoddar" eller "samtalspoddar"?), och nu kan vi gärna ignorera det faktum att jag gör en egen för det hör inte hit:

Podcasts är viktiga för mig! En tradig syssla som att sortera tvätt kan få en skimmer av egentid om jag tillbringar stunden med mina fredagsvänner Hannah och Amanda. Veckostädningen blir oändligt mycket tråkigare utan Katrin och Bingos gnabb. När jag klarat av måndagens arbetsinsats belönas jag med att få tillbringa en halvtimme med världens fyndigaste kvinnor, Blankens och Swanberg heter de. När Adam och kompani brummar igång spetsar jag öronen lite extra för jag vill klura ut hur Adam Alsing gör för att få ett spontant samtal att ha sådant flyt. Det där vill jag lära mig. Och när januarimörket känns som mest kompakt trallar Anita Hegerland till för att markera att Alla mina kamrater åter har församlats för min skull. Ja, inte bara min, men ändå.

Och det pladdras, pladdras och pladdras så det står härliga till. Och jag skrattar, suckar, himlar med ögonen och överväger att skicka in en protest via något socialt medium, njuter, dåsar till och gör det jag annars också skulle ha gjort. Dvs åker buss, städar, tömmer tvättmaskin, joggar etc. Men jag har sällskap hela tiden, ett sällskap som roar, irriterar, väcker tankar. Och som gör mig till en lite gladare människa.

Och ofta vill jag inte alls höra på den här typens podcasts. Ibland suktar jag efter någonting annat, och då laddar också jag ner de där finprogrammen som Sam Sundberg hyllade. Dokumentärerna, vetenskapsprogrammen,  samhällsdebatterna.

För det är så många människor funkar, tror jag. Ibland vill man läsa Dostojevski, ibland Sköna hem. Ibland vill man se på Tv-nytt, ibland på Top Model. Ibland vill man lyssna på Elgar, ibland Isac Elliot.

Det fina är att man får välja själv. Att dagens enorma utbud gör att vi kan välja och vraka, ofta mer eller mindre gratis. Och att man kan undvika sådant man inte uppskattar. Och så kan man visa prov på lite allmänt hyfs och låta bli att lite belåtet utropa sig allergisk för någonting som ger andra glädje och sällskap.

Senaste avsnitt av min pladderpodd hittar ni förresten här. 

Som en blandning av Hyacint Bucket och Filifjonkan

Den här vintern har jag varit med om två trafikolyckor. Änglavakten har haft jour bägge gångerna, varken då vi sladdade in i en stolpe i Tammerfors eller då en annan buss rammade 150:an häromveckan kom någon till skada. Gudskelov för det.

Men nu har jag blivit ängslig. Jag har inte körkort själv så jag är alltid passagerare, men det innebär ju också att jag förlitar mig helt på andras omdömen i trafiken. J är en skicklig chaufför, ändå vill jag ständigt pipa "akta tanten där!" och "usch måste vi köra om dem här bussen?" Vilket ju irriterar och distraherar snarare än hjälper. Jag är som en blandning av Hyacint Bucket och Filifjonkan.

 I bussen sitter jag och vakar, redo att spjärna emot sedan när smällen kommer. Det hjälper ju inte att de morgonstressade busschaufförerna ofta kör som dårar och nämnda dejourerande skyddsängel redan har fullt upp. 

Rädd. Hoppas våren eller Västmetron kommer snart...



Världens stelaste yogi

Så här ligger det till: jag är inte vig. Jag är inte smidig. Jag är inte stark. Jag är allergisk för avslappningsövningar och blir otroligt rastlös när saker och ting sker i långsam takt.

Så varför i all sin dar jag har slagit mig i backen på att börja med just yoga den här våren är ett stort mysterium. Det finns absolut ingenting i mitt väsen som tyder på att yoga skulle vara min grej.

Men sagt är sagt, kursavgifter är betalda och timmar inplitade i gemensamma familjekalendern. Den är ungefär lika helig och oomkullrunkelig (jo, det är visst ett ord) som Mose stenplattor, så nu finnes ingen återvändo. Här ska yogas för guru och fosterland!

På torsdagar går jag på ashtanga. Jag har hunnit med en timme hittills och det var gruvligt. Jag marcherade modigt in i det dunkla rummet och insåg att alla de andra åtta kursdeltagarna har hållit på med ashtanga i flera år. Jag var den enda nybörjaren och antagligen den mest patetiska yogi instruktören mött på fem kontinenter. Så medan de andra gjorde snygga och smidiga vinyasa-grejs med njutningsfulla miner försökte den snälla instruktören få mig att komma ens i någorlunda rätt positioner. Måste ha varit lite som att försöka få in ett studsslott i en spårvagn. Men skam den som ger sig, på torsdag ska jag tillbaka! Bara muskelvärken från förra torsdagen skulle gå om...

På måndagar går jag på Chiball och det är helt ljuvligt. Mitt i Stensviks dystra industriområde har man byggt upp världens mysigaste yogastudio, det är tända ljus, plingeliplongmusik, jasmin-te i termos, alla är snälla och det luktar gott. Har dragits med en stel nacke hela hösten men efter några Chiball-pass känns det som om någon skulle ha monterat om mitt huvud med rätt sorts skruvar. Dessutom somnar jag alltid sött under avslappningen.

Så jo. Man vet ju aldrig. Kanske jag lagom till sommaren är en sådan där som kan klia sig i örat med stortån.

Och jo, jag har sovit mycket bättre den senaste veckan! Kanske jag hittar min inre frid på kuppen! Oummmm....