Ja apropo Goonies, här en bild av teamet år 2009. Härligt.
Nytt poddavsnitt!
Ja apropo Goonies, här en bild av teamet år 2009. Härligt.
Ja apropo Goonies, här en bild av teamet år 2009. Härligt.
The Podmother: 6 synpunkter om podcasts
Har insett att jag är expert. Podcast-expert. Kvinnor sägs ju vara dåliga på att kalla sig själva experter oavsett hur kunniga de är i ett ämne, så nu ska jag smälla med hängslena. Jag ägnar mig åt podcasts i uppemot tre timmar per dag eftersom det går så bra att göra annat medan man lyssnar (städa, åka buss, diskutera moralfrågor med sina barn) så visst tusan börjar jag vara expert på ämnet.
Ja och så har jag ju numera en podcast själv, så jag har börjat fundera ganska mycket på vad jag tycker att fungerar och inte fungerar i poddsammanhang. Här en lista på några käpphästar.
1. De som talar ska gilla varandra, eller i alla fall trivas i varandras sällskap. Annars är det jobbigt att lyssna. Mattsson och Helin är ju till exempel konkurrenter, men det hörs att de gillar sin pratstunder. Och avvikande åsikter är helt okej, tycker till exempel att Peppe och Magnus gnabbas på ett engagerat men ändå hjärtligt sätt medan jag ofta undrar varför paret Birro alls hänger ihop. Han lyssnar ju inte på henne alls och hon tycker sig hela tiden vara i underläge. Men hoppas att de trivs med situationen fast det inte alltid låter så i podcasten...
2. De bästa poddarna enligt mig blandar allvar med flams på ett naturligt sätt. Ett praktexempel är ju Hannah och Amanda som kan från hulkgråt till skrattanfall på några sekunder utan att det blir det minsta schizofrent. Fast Snakk-poddarna Linn och Nadia har fattat galoppen och blir bara bättre hela tiden! Gillade speciellt avsnittet om avundsjuka för någon vecka sedan.
3. Kvinnor! Reclaima flabbet! Det klagas rätt ofta på kvinnor som skrattar i radio. Kvinnor som skrattar är tydligen flamsiga och män som skrattar har humor. Så jag anser att vi kvinnor måste reclaima flabbet. Inte gnägga oss igenom hela poddavsnitt förstås, men skratta hjärtligt, ljudligt och länge när nånting är kul!
4. Inled aldrig en podcast med att förklara hur oerhört trött du är! Jag känner mig alltid lika avsnäst som lyssnare. Ja jaaa Isabel Adrian, vi fattar att du har fullt upp med photo shoots och grunkeligrejs i LA, men lyssnarna vill ju tro att du gillar att tala till oss, inte att vi kommer och stör. Varför skulle jag lyssna på någon som inte vill podda? Blev inte förvånad när Isabel och Rebecca nyligen meddelande att deras podcast läggs ner, varannan mening i deras diskussioner var "Asså guud jag orkar inte".
5. Lagom är bäst då det gäller avsnittens längd. Tycker de flesta poddar håller för en halv timme. 1 timme känns som en maxgräns. Värvet är ofta för långt numera, oavsett hur intressant Timbuktu är tror jag inte att jag orkar höra på honom i h 45 min. Saknar Hon som inte rodnar, där man fick höra intressanta personporträtt i optimal paketering.
6. Regelbundenhet är hårdvaluta. Givetvis lättare sagt än gjort för oavlönade poddare som ska försöka sammanstråla på fritiden, men om man vill ha en trogen lyssnarskara är det samma publiceringstidpunkt som gäller, vecka efter vecka. Om inte Filip och Fredrik klämmer fram nånting varje torsdag känns det bakvänt. Om Fredagspodden är försenad tappar jag sugen att åka till gymet på fredag. Jag tror att mediebrukarna just nu befinner sig i ett läge mellan a la carte och programtablå. Samtidigt som det är fantastiskt att det mesta av programutbudet är tillgängligt precis när som helst är vi vanedjur.
Mina senaste poddupptäkter:
Loppipodden. Gjordes tidigare av kvinnorna bakom bloggen Hormoner och hemorrojder, men nu har Ann Söderlund tagit över. Roligt och intressant om föräldraskap ur olika synvinklar.
Livshjulet. Som Värvet men mera lättuggat och kvällstidnings-influerat. Men skoj på sitt sätt. Och så förbenat skönt att en massa svenska kändisar slarvar med att motionera.
Ja och så har jag ju numera en podcast själv, så jag har börjat fundera ganska mycket på vad jag tycker att fungerar och inte fungerar i poddsammanhang. Här en lista på några käpphästar.
1. De som talar ska gilla varandra, eller i alla fall trivas i varandras sällskap. Annars är det jobbigt att lyssna. Mattsson och Helin är ju till exempel konkurrenter, men det hörs att de gillar sin pratstunder. Och avvikande åsikter är helt okej, tycker till exempel att Peppe och Magnus gnabbas på ett engagerat men ändå hjärtligt sätt medan jag ofta undrar varför paret Birro alls hänger ihop. Han lyssnar ju inte på henne alls och hon tycker sig hela tiden vara i underläge. Men hoppas att de trivs med situationen fast det inte alltid låter så i podcasten...
2. De bästa poddarna enligt mig blandar allvar med flams på ett naturligt sätt. Ett praktexempel är ju Hannah och Amanda som kan från hulkgråt till skrattanfall på några sekunder utan att det blir det minsta schizofrent. Fast Snakk-poddarna Linn och Nadia har fattat galoppen och blir bara bättre hela tiden! Gillade speciellt avsnittet om avundsjuka för någon vecka sedan.
3. Kvinnor! Reclaima flabbet! Det klagas rätt ofta på kvinnor som skrattar i radio. Kvinnor som skrattar är tydligen flamsiga och män som skrattar har humor. Så jag anser att vi kvinnor måste reclaima flabbet. Inte gnägga oss igenom hela poddavsnitt förstås, men skratta hjärtligt, ljudligt och länge när nånting är kul!
4. Inled aldrig en podcast med att förklara hur oerhört trött du är! Jag känner mig alltid lika avsnäst som lyssnare. Ja jaaa Isabel Adrian, vi fattar att du har fullt upp med photo shoots och grunkeligrejs i LA, men lyssnarna vill ju tro att du gillar att tala till oss, inte att vi kommer och stör. Varför skulle jag lyssna på någon som inte vill podda? Blev inte förvånad när Isabel och Rebecca nyligen meddelande att deras podcast läggs ner, varannan mening i deras diskussioner var "Asså guud jag orkar inte".
5. Lagom är bäst då det gäller avsnittens längd. Tycker de flesta poddar håller för en halv timme. 1 timme känns som en maxgräns. Värvet är ofta för långt numera, oavsett hur intressant Timbuktu är tror jag inte att jag orkar höra på honom i h 45 min. Saknar Hon som inte rodnar, där man fick höra intressanta personporträtt i optimal paketering.
6. Regelbundenhet är hårdvaluta. Givetvis lättare sagt än gjort för oavlönade poddare som ska försöka sammanstråla på fritiden, men om man vill ha en trogen lyssnarskara är det samma publiceringstidpunkt som gäller, vecka efter vecka. Om inte Filip och Fredrik klämmer fram nånting varje torsdag känns det bakvänt. Om Fredagspodden är försenad tappar jag sugen att åka till gymet på fredag. Jag tror att mediebrukarna just nu befinner sig i ett läge mellan a la carte och programtablå. Samtidigt som det är fantastiskt att det mesta av programutbudet är tillgängligt precis när som helst är vi vanedjur.
Mina senaste poddupptäkter:
Loppipodden. Gjordes tidigare av kvinnorna bakom bloggen Hormoner och hemorrojder, men nu har Ann Söderlund tagit över. Roligt och intressant om föräldraskap ur olika synvinklar.
Livshjulet. Som Värvet men mera lättuggat och kvällstidnings-influerat. Men skoj på sitt sätt. Och så förbenat skönt att en massa svenska kändisar slarvar med att motionera.
Mitt dietfria 2014
I januari gav jag ett ovanligt intelligent nyårslöfte: jag bestämde mig för att 2104 skulle vara ett dietfritt år. Börjar väl vara hög tid för en första kvartalsrapport.
Nu lade jag ju inte upp några desto striktare riktlinjer för det hela, men ungefär så här har jag resonerat:
- inte väga mig. Det har jag iofs inte gjort på nästan ett år, så bara att fortsätta på samma linje
- inte haka på någon specifik diet. Inte LCHF, inte 5:2
- någotsådär sunda kostvanor till vardags. Undvika sötsaker i veckorna (undantag tillåtna), kräva en ordentlig lunchpaus och inte äta triangelsmörgåsar framför datorn etc. Och äta bra och goda grejer.
- träning enligt ork och möjlighet. Målet tre motionspass av något slag per vecka, gym, simning, powerwalks, det som funkar bäst för stunden.
Inga konstigheter alltså.
Spänningen stiger. Hur har det gått?
Jag kan meddela att det har gått fantastiskt bra. Jag undrade ju i stilla sinne om jag skulle svälla upp som en varmluftsballong när jag släppte taget om sojamjölet och kvargen. Men det har jag inte gjort. Byxorna ryms på. En del dagar är de lösa, andra dagar är de trånga. Precis som när jag höll på med Viktväktarna. Och GI. Och Atkins.
Den stora vinningen är dock följande: tidigare tänkte jag dagligen på min vikt och kroppshydda. Kunde jaga upp mig på någon liten valk eller dallrighet och sitta och fundera på detta hela vägen till jobbet. "Alltså jag bara måste försöka få in ett gympass till i veckan. Kanske det där med fasta inte är så dumt? En PT kostar förvisso 90 euro i timmen men det kanske det är värt?"
Numera tänker jag ytterst sällan på min kropp. Kanske mest när jag köper kläder. Men också då tänker jag mera "Nehepp, den modellen klär mig inte alls," än "Alltså jag måste GÖRA nånting åt min mage, vilket missfoster jag är!"
Jag tror helt enkelt att avsaknaden av dietgrubblerier har gjort att jag inte kommer mig för att tänka på min kropp ens närapå lika ofta längre. Nu när jag sitter och skriver om den gör jag förstås det, och kan väl summera nuläget med att min kropp är lite dallrig här och lite sladdrig där, men i stort sett putar allt som ska puta ut ut och allt som ska bukta in in.
Så varför grunna över saken desto mer? Inte lär jag ska hamna på omslaget av Sports Illustrated i rödaste rappet, men sådana skrällar får man ta.
Den tid jag tidigare ödslade på att fundera på hur jag skulle bli smalare kan jag nu ägna åt smartare saker. Som politisk historia och klassiker ur världslitteraturen. Okejokej, det mesta av den nyvunna tiden går åt till Candy Crush Saga. Men till och med det är bättre än att kriga mot sin silhuett. I Candy Crush vinner man ens ibland.
Så här långt är det dietfria året det smartaste nyårslöfte jag någon gett.
(Är inte sponsrad av Proviva)
Nu lade jag ju inte upp några desto striktare riktlinjer för det hela, men ungefär så här har jag resonerat:
- inte väga mig. Det har jag iofs inte gjort på nästan ett år, så bara att fortsätta på samma linje
- inte haka på någon specifik diet. Inte LCHF, inte 5:2
- någotsådär sunda kostvanor till vardags. Undvika sötsaker i veckorna (undantag tillåtna), kräva en ordentlig lunchpaus och inte äta triangelsmörgåsar framför datorn etc. Och äta bra och goda grejer.
- träning enligt ork och möjlighet. Målet tre motionspass av något slag per vecka, gym, simning, powerwalks, det som funkar bäst för stunden.
Inga konstigheter alltså.
Spänningen stiger. Hur har det gått?
Jag kan meddela att det har gått fantastiskt bra. Jag undrade ju i stilla sinne om jag skulle svälla upp som en varmluftsballong när jag släppte taget om sojamjölet och kvargen. Men det har jag inte gjort. Byxorna ryms på. En del dagar är de lösa, andra dagar är de trånga. Precis som när jag höll på med Viktväktarna. Och GI. Och Atkins.
Den stora vinningen är dock följande: tidigare tänkte jag dagligen på min vikt och kroppshydda. Kunde jaga upp mig på någon liten valk eller dallrighet och sitta och fundera på detta hela vägen till jobbet. "Alltså jag bara måste försöka få in ett gympass till i veckan. Kanske det där med fasta inte är så dumt? En PT kostar förvisso 90 euro i timmen men det kanske det är värt?"
Numera tänker jag ytterst sällan på min kropp. Kanske mest när jag köper kläder. Men också då tänker jag mera "Nehepp, den modellen klär mig inte alls," än "Alltså jag måste GÖRA nånting åt min mage, vilket missfoster jag är!"
Jag tror helt enkelt att avsaknaden av dietgrubblerier har gjort att jag inte kommer mig för att tänka på min kropp ens närapå lika ofta längre. Nu när jag sitter och skriver om den gör jag förstås det, och kan väl summera nuläget med att min kropp är lite dallrig här och lite sladdrig där, men i stort sett putar allt som ska puta ut ut och allt som ska bukta in in.
Så varför grunna över saken desto mer? Inte lär jag ska hamna på omslaget av Sports Illustrated i rödaste rappet, men sådana skrällar får man ta.
Den tid jag tidigare ödslade på att fundera på hur jag skulle bli smalare kan jag nu ägna åt smartare saker. Som politisk historia och klassiker ur världslitteraturen. Okejokej, det mesta av den nyvunna tiden går åt till Candy Crush Saga. Men till och med det är bättre än att kriga mot sin silhuett. I Candy Crush vinner man ens ibland.
Så här långt är det dietfria året det smartaste nyårslöfte jag någon gett.
(Är inte sponsrad av Proviva)
Ben Hur gör djur?
Sitter du sysslolös denna sömniga påskmåndag? Då kommer här två finfina tips:
Podcasten Eva&Pöll hittar du här. Jag håller ett långt föredrag om varför Ben Hur är en så bra film.
Avsnitt 2 av De Eurovisa hittar du här. Jag har fjädrar i öronen, men det var inget påskstrategi utan ett sammanträffande.
Podcasten Eva&Pöll hittar du här. Jag håller ett långt föredrag om varför Ben Hur är en så bra film.
Avsnitt 2 av De Eurovisa hittar du här. Jag har fjädrar i öronen, men det var inget påskstrategi utan ett sammanträffande.
Årets bästa helg
Alltså vilken kanonpåsk det blev! Vädret! Värmen! Maten! Midjemåttet!
Hotdoggar utomhus. Blir liksom inte lyxigare än så.
Jahapp, nu ska det ridas på ponny för 5 euro metern.
Kopeti kopeti. Vi är på Tomtbacka.
Välbekant scenario. Så här gör vi alla veckoslutmorgnar. Mämmääääääääää???
Lördagen var helt magisk, vi besökte påskbrasan på Fölisön och smög omkring på klipporna och kände oss lite trolska och vilda.
Och så mera cocktails.
Påskcocktail a la Eva
Den som följer mig på Instagram vet att jag arbetar på att bli expert på cocktails. För det mesta följer jag recept, men ibland experimenterar jag. Ikväll komponerade jag en påskdrink, här kommer receptet:
(1 mått = 2 cl)
2 mått vodka
3 mått äppeljuice
1 mått outspädd fläderblomssaft
Soda
Citron
Skala ihop vodka och saft över is, tillsätt soda och citron. Klart!
Smakar bäst utomhus, på balkong, terrass, vid öppet fönster eller köksfläkt.
Vår och hår
I dag spelade vi in de återstående avsnitten av De Eurovisa. Det var roligt som attan, skrattade så jag fick ont i magen. Eller så var det Spanxen som skavde. Men roligt var det.
Sedan jag fick mitt hår tillbaka har jag inga hämningar då det gäller frisyrer. Om stylisten får en vision och föreslår "Porno-Abba" eller "Vintage-Elvis" så är jag ba "Go for it". Så det blir fyra ganska vilda kreationer i rutan. Varför inte, liksom?
En sådan här bukett fick jag igår när jag kom hem. Jag blev så rörd att ögonen tårades och jag försökte mig på ett vårskrik a la Ronja där jag stod på verandan. Till all lycka släpptes jag ut ur fyllecellen i tid till dagens inspelning.
(tsoukki tsoukki heey...)
Palmsöndag och Eurovisdom
Det rymdes mycket på denna söndag! Först hade vi bullat upp med rejäla mängder godis till eventuella påskhäxor. Har inte ännu heller bearbetat skamkänslorna efter Halloween 2010 då vi bara hade några dammiga Ballerinakex att erbjuda Harry Potter och Scream-masken när de ringde på. Piiinsamt!
Vid 13-tiden hade en grupp raska påsktroll (av manligt kön alla fem) bestämt sig för att trotsa duggregnet och ringde på vår dörr. Den kavataste gick i främsta ledet och rabblade sin ramsa med bärande stämma. Mycket fint. Mamma Frantz formligen överöste gossebarnen med Snickers och Dumleklubbor (jag sa ju att vi hade satsat i år!). Två troll höll sig lite i bakgrunden, så jag frågade dem om de inte skulle ha något godis.
"Me olemme niinkui eri ryhmästä", förklarade trollen, inväntade att trollpatrull nummer ett snavat ner mot vägen igen, harklade sig sedan och inledde enligt det överenskomna formuläret som börjar med ett artigt "Saako virpoa?". Det var väl vid det här laget ganska uppenbart att de skulle få ett jakande svar, men man ska inte tumma på traditionerna. Mycket bra. "Otetaan muuten Oskarille kanss" resonerade trollen och tömde nästan min snickerskorg. Men det var det värt.
Sedan en sväng till kyrkan där T:s kör sjöng och delade ut palmblad Därav det ståtliga palmsöndags-arrangemanget ovan.
Kvällen tillbringade jag framför tv:n. Tittandes på mig själv. Känns alltid lika kufiskt. Missade ni programmet så hittar ni det här.
Min vecka i podcasts
Lite storhetsvansinne ska man ha! Läser att Linns och Peppes podcasts (som alltså är två separata, fast en gemensam skulle vara kul att höra) har flera tusen lyssnare! Min och Pölls har umm... inte fullt så många. Men så har vi också varit väldigt blyga och knappt vågat tala om att vår podcast existerar, och då kanske man inte kan förvänta sig en klickstorm över en natt. Sånt händer bara Smoukahontas.
Men i alla fall, vår podcast existerar och florerar, 13 avsnitt har vi gjort hittills och på fredag kommer nästa. De finns på Arenan och Itunes, och vi blir så lyckliga att vi grinar en smula varje gång vi får en ny prenumerant.
Jag är ju en rutinmänniska och så här ser min vecka som podcastlyssnare ut:
Måndag - Spanarna eller Värvet
Tisdag - Livhjulet, Snakk eller Vad Peppe har lärt sig.
Onsdag - Adam & company
Torsdag - Filip och Fredrik
Fredag - poddstravaganza! Brukar först bli Fredagspodden på gymet.
Lördag - Alex & Sigge medan jag städar. Isabel och Rebecca om hjärnan behöver nånting lättsmält.
Söndag - gärna någon mastig dokumentär så jag får känna mig intelligent. Medierna i P1 när arbetsveckan börjar krypa sig på.
Sen fyller jag på med Loppipodden och Hemma hos Birro när det kniper. Försöker ibland lyssna på This American life men märker att jag lite zonar ut när man måste koncentrera sig på engelskan.
Vad gjorde man hela dagarna innan podcastarna kom???
Men i alla fall, vår podcast existerar och florerar, 13 avsnitt har vi gjort hittills och på fredag kommer nästa. De finns på Arenan och Itunes, och vi blir så lyckliga att vi grinar en smula varje gång vi får en ny prenumerant.
Jag är ju en rutinmänniska och så här ser min vecka som podcastlyssnare ut:
Måndag - Spanarna eller Värvet
Tisdag - Livhjulet, Snakk eller Vad Peppe har lärt sig.
Onsdag - Adam & company
Torsdag - Filip och Fredrik
Fredag - poddstravaganza! Brukar först bli Fredagspodden på gymet.
Lördag - Alex & Sigge medan jag städar. Isabel och Rebecca om hjärnan behöver nånting lättsmält.
Söndag - gärna någon mastig dokumentär så jag får känna mig intelligent. Medierna i P1 när arbetsveckan börjar krypa sig på.
Sen fyller jag på med Loppipodden och Hemma hos Birro när det kniper. Försöker ibland lyssna på This American life men märker att jag lite zonar ut när man måste koncentrera sig på engelskan.
Vad gjorde man hela dagarna innan podcastarna kom???
We'll always have Karis
Hej hopp från InterCity2. Visst har jag skrivit i bloggen om skrivkursen jag går? Är lite osäker, mitt bloggande har varit så skralt på sistone. Nåväl, beklagar eventuell upprepning men jag går en skrivkurs. Det är fabulösa Monika Fagerholm som leder den, och vi är ett gäng förlägna finlandssvenskar och sverigesvenskar med skrivambitioner som ses då och då och pushar varandra. I kväll träffades Finlandsgruppen i Karis. Det var supertrevligt som alltid!
Hoppas ingen får för sig att jag skriver en bok. Det är helt för läskigt att säga någonting så pompöst. Men jag har länge önskat att jag skulle komma igång med att skriva fiktion, kolumner och radiomanus skriver jag ju hela tiden. Den här kursen är exakt den spark i ändalykten jag behöver.
Jag inser ju att jag lite har tagit mig vatten över huvudet den här våren med podden, Radiohuset, Eurovisionen och så ännu en skrivkurs med textinlämning varje månad. Men jag tar det i maklig takt och försöker vara stolt över det lilla jag presterar snarare för att noja över att tiden inte räcker till. Jag är klokare än Obi-wan Kenobi.
De Eurovisa på söndag!
Häromveckan spelade vi in de två första avsnitten av årets De Eurovisa, och nu på söndag klockan 18.30 visas avsnitt ett i Yle Fem! Alla måste titta! Om det inte är dåligt. Då måste alla stänga av!
Det var första gången som jag fick vara med om att göra en "riktig" tv-produktion, de tidigare säsongerna har vi gjort som webb-tv. Det var nervöst och lite hemskt med kamerakranar och HD-smink men galet roligt.
Slänger in några av kollegan Hanna Othmans behind the scenes-bilder.
Paris, Paris
I dag bestämde jag mig för att sluta öda en massa fritid på att sitta och vara irriterad på grejer jag ser på facebook. Därmed har jag gjort slut med hela nätverket, åtminstone som privatperson. Känns som ett bra beslut. Samhällsdiskussionen finns på Twitter, glimtarna från vardagen på Instagram.
Och nu kanske jag skulle komma mig för att blogga lite flitigare istället! Jag har ju gubevars varit i Paris med mamma nyss, helt utan att göra väsen om saken här! Skandalöst. Men här kommer nu en liten efterhandsrapport istället, i form av en topp-10-lista.
1. Hotel Auberge Flora
Världens roligaste lilla hotell med bra läge mitt emellan Marais och Bastille. Rummen är pyttesmå men smart genomtänkta. Eluttag, utrymme för necessärer i badrummet, läslampa vid sängen, fönster som går att öppna och allt det där som jag ibland muttrande saknar också på bättre hotell. Dyrt var det inte heller, vi fick en bra deal via ebookers. Men om man är väldigt reslig kanske det här hobbithotellet inte riktigt är lämpligt.
'
Simpel skandinavisk elegans.
7. Musée de Montmartre
Också den museitrötta kan bra sticka in sig i detta lilla museum i ett av de fina gamla husen på bakgatorna i Montmartre. Man måste bara fäkta sig igenom turisthorderna vid Sacre Coeur först. På museet kan man leka med Renoirs gunga (han målade tavlan just i den här trädgården), titta på jättegrodor i en damm i trädgården och se fina bilder av tidiga cancandansöser. Här var det minsann fysik och teknik som var viktigast, inte sex appeal. Heja!
8. Söndagspromenad i Bastille och Marais
Först hamnade vi på en gigantisk matmarknad strax utanför hotellet. Hela grannskapet var på plats och plockade åt sig råvaror för söndagsmiddagen. Det mesta är stängt i Paris på söndagar, men i Marais var det hålligång. Speciellt i kvarteren runt synagogan, köerna ringlade sig till de olika kosher-snabbmatställena. Och så stötte vi på denna glada lilla orkester med världens tuffaste gogo-dansös. Hon måste ha varit en bra bit på 70.
9. Restaurang Marguerite
Vegetarianer gören sig icke besvär, men den som vill ha en rejäl biff tillredd enligt konstens alla regler till ett helt rimligt pris ska absolut styra kosan till denna lilla restaurang i den mindre bildsköna delen av Montmartre. Bustrevlig personal och en creme brulee som nästan fick mig att slira av stolen i extas.
10. Våren, våren, våren!
Och nu kanske jag skulle komma mig för att blogga lite flitigare istället! Jag har ju gubevars varit i Paris med mamma nyss, helt utan att göra väsen om saken här! Skandalöst. Men här kommer nu en liten efterhandsrapport istället, i form av en topp-10-lista.
1. Hotel Auberge Flora
Världens roligaste lilla hotell med bra läge mitt emellan Marais och Bastille. Rummen är pyttesmå men smart genomtänkta. Eluttag, utrymme för necessärer i badrummet, läslampa vid sängen, fönster som går att öppna och allt det där som jag ibland muttrande saknar också på bättre hotell. Dyrt var det inte heller, vi fick en bra deal via ebookers. Men om man är väldigt reslig kanske det här hobbithotellet inte riktigt är lämpligt.
2. De stora varuhusen
Lafayette och Printemps, både lyx och saker som vanliga dödliga har råd med. Men det bästa är kanske arkitekturen. Kolla nu Lafayettes kupoltak....
Tips: turister brukar ju köa länge för att få klättra upp på ursiktsplattsformer som Norte Dames torn eller Triumfbågen. Vi tog bara rulltrappan upp till Printemps takterrass! Otrolig utsikt alldeles gratis! Då kan man lika gärna ta en quiche och lite vin!
3. Matpalatsen
Hediard, Ladurée och Fauchon. Jestas vilka delikatess-displays. Fungerar nästan som konstgallerier. Men jo, några makroner måste man ju fräsa i sig.
4. La Palette
Fick tips om detta klassiska Paris-hak av en kompis vars bror har bott i Paris. Väldigt icke-turistigt och mysigt. Här gällde det att ta till charm och högstadiefranska för att beställa mat och vin, men så fick vi också detta:
5. Nå det där tornet
Det går inte att komma ifrån att Eiffeltornet är häftigt. Speciellt på kvällen när det lyser. Vid varje jämnt klockslag efter solnedgången crazyblinkar hela tornet i några minuter (tydligen en kul grej som man skulle köra vid millenieskiftet men så blev det så populärt att man fortsatte). Vi hoppade på en av de mindre lyxiga flodturerna och puttade omkring med varsin miniflaska bordeaux. Turistigt och skoj!
'
6. Operan
Jag var besatt av myten om Fantomen på Operan när jag var tonåring. Inte bara musikalen, utan främst Gaston Leroux' roman som jag läst ett tjugotal gånger. Tågade förstås raskt fram till loge 5 som är Fantomens loge, och noterade nöjt att han har fått en liten plakett. Tyvärr var logen låst, annars hade jag tittat in och sagt tjena.
7. Musée de Montmartre
Också den museitrötta kan bra sticka in sig i detta lilla museum i ett av de fina gamla husen på bakgatorna i Montmartre. Man måste bara fäkta sig igenom turisthorderna vid Sacre Coeur först. På museet kan man leka med Renoirs gunga (han målade tavlan just i den här trädgården), titta på jättegrodor i en damm i trädgården och se fina bilder av tidiga cancandansöser. Här var det minsann fysik och teknik som var viktigast, inte sex appeal. Heja!
Först hamnade vi på en gigantisk matmarknad strax utanför hotellet. Hela grannskapet var på plats och plockade åt sig råvaror för söndagsmiddagen. Det mesta är stängt i Paris på söndagar, men i Marais var det hålligång. Speciellt i kvarteren runt synagogan, köerna ringlade sig till de olika kosher-snabbmatställena. Och så stötte vi på denna glada lilla orkester med världens tuffaste gogo-dansös. Hon måste ha varit en bra bit på 70.
9. Restaurang Marguerite
Vegetarianer gören sig icke besvär, men den som vill ha en rejäl biff tillredd enligt konstens alla regler till ett helt rimligt pris ska absolut styra kosan till denna lilla restaurang i den mindre bildsköna delen av Montmartre. Bustrevlig personal och en creme brulee som nästan fick mig att slira av stolen i extas.
10. Våren, våren, våren!
Kokosbolls-experimentet
Det finns mycket läckert i matväg här i världen, men frågan är om någonting kan klå vanliga hemmagjorda kokosbollar? Nehej, tänkte väl det.
Flickorna vill gärna hjälpa till i köket men jag brukar vara för otålig och stressad för att ge dem uppgifter. En assistent kunde man ju sysselsätta, men när man har två som börjar kivas om huruvida skalning av morot eller vikning av serviett är det bättre uppdraget blir jag matt och slänger ut dem ur köket. Moget och pedagogiskt. Not.
Nåväl, i dag bestämde jag mig för att låta assistenterna härja fritt i köket. Jag lade fram ingredienser, recept och bunke och så fick de skälva tillreda kokosbolls utan att någon vuxen ingrep. Och det gick faktiskt hur bra som helst! T dechiffrerade recept (mammaaaaaa är msk eller tsk den stora skeden???) medan S rörde om i baljan.
Och koksbollar blev det faktiskt! Mycket goda! Ganska få dock. Märkligt att så mycket smet försvann på vägen...*
Sen tvingade jag kokosbollsmakarna att städa efter sig också. Antar att tidningen Mama hör av sig vilken dag som helst. Jag har priset för Årets huslighetsMama som i en liten ask.
*) om minnet inte sviker mig så kom vi i min barndom aldrig ens så långt som att göra bollar. Det var ju lika gott att slafsa i sig smeten direkt ur bunken. Slurp.
Flickorna vill gärna hjälpa till i köket men jag brukar vara för otålig och stressad för att ge dem uppgifter. En assistent kunde man ju sysselsätta, men när man har två som börjar kivas om huruvida skalning av morot eller vikning av serviett är det bättre uppdraget blir jag matt och slänger ut dem ur köket. Moget och pedagogiskt. Not.
Nåväl, i dag bestämde jag mig för att låta assistenterna härja fritt i köket. Jag lade fram ingredienser, recept och bunke och så fick de skälva tillreda kokosbolls utan att någon vuxen ingrep. Och det gick faktiskt hur bra som helst! T dechiffrerade recept (mammaaaaaa är msk eller tsk den stora skeden???) medan S rörde om i baljan.
Receptet är följande:
3 dl havregryn
1 dl kokosflingor
1,5 dl florsocker
2 msk kakao
1 tsk vaniljsocker
100 g smör
1 msk kallt vatten
*) om minnet inte sviker mig så kom vi i min barndom aldrig ens så långt som att göra bollar. Det var ju lika gott att slafsa i sig smeten direkt ur bunken. Slurp.
Diggiley!
Intensiv men livad dag igår när vi bevakade Melodifestivalen! Fick testa på att göra webb-tv live för första gången. Pirrigt men lärorikt. Åter en gång påminns jag om hur mycket jag beundrar människor som klarar av att göra tv regebundet. Så förbaskat mycket att tänka på hela tiden.
Så här såg vårt glada pre-party team ut. Den alltid lika coola Catta Oras, hejdlöst roliga Tage Rönnqvist, en hysteriskt snuvig Pöll och jag i en svart jumpsuit. Succé! Tyvärr går det inte att se sändningen i efterskott av upphovsrättsliga skäl. Vi sände en del material från SVT som vi fick använda inför Melodifestivalen, men som inte får ligga kvar på Arenan efteråt.
Sminkaren visade sig vara Mello-fan hon också, så hon tog ut svängarna en aning när jag hasade in i sminklogen. "Porno-ABBA!" summerade hon belåtet när hon fluffade till min kalufs ett sista varv strax före sändning. Det var ju inte exakt den look jag föreställt mig, men visst.
Vid midnatt sopade vi upp chipssmulorna (jo, på svenska Yle är man både stjärna och städare, men det tycker jag är sympatiskt) men ballongerna kunde jag inte förmå mig att panga. Fina ju!
Och ja, rätt låt vann tycker jag. När man har tippat rätt ska man ju skryta tills åhörarna börjar kasta tomater (eller hellre någon säsongsgrönsak) på en så nu sätter jag näsan i vädret och länkar till denna artikel (det är Evas tippning där på slutet som ni ska läsa noga). Jag är Eurovisionsvärldens svar på Saida siar och skådar!
Så här såg vårt glada pre-party team ut. Den alltid lika coola Catta Oras, hejdlöst roliga Tage Rönnqvist, en hysteriskt snuvig Pöll och jag i en svart jumpsuit. Succé! Tyvärr går det inte att se sändningen i efterskott av upphovsrättsliga skäl. Vi sände en del material från SVT som vi fick använda inför Melodifestivalen, men som inte får ligga kvar på Arenan efteråt.
Vulevuu? Aha.
Och ja, rätt låt vann tycker jag. När man har tippat rätt ska man ju skryta tills åhörarna börjar kasta tomater (eller hellre någon säsongsgrönsak) på en så nu sätter jag näsan i vädret och länkar till denna artikel (det är Evas tippning där på slutet som ni ska läsa noga). Jag är Eurovisionsvärldens svar på Saida siar och skådar!
Kläderna ska passa mig, inte tvärtom!
Förr i världen älskade jag att shoppa. En topp här, ett par jeans där, skojskoj! Mitt enda bekymmer var egentligen att jag var så mittimellanstor att mina storlekar ofta var slut i butiken. Dvs 38-40:orna. Kvar hängde 44:or och 32:or, vem behöver nu ens sådana undrade jag.
Numera shoppar jag rätt sällan, vilket har både med tidsbrist och ekonomi att göra. Tillbringade förstås mycket mera tid i klädbutiker när jag bodde i stan och var barnlös, numera är en shoppingrunda någonting som måste tajmas och planeras. Dessutom försöker jag utvecklas till en förnuftig shoppare, skulle gärna vilja vara den där kvinnan som har tjugo basplagg av god kvalitet i garderoben och alltid ser piffig och fräsch ut med hjälp av assessoarer. 10-euros toppar som förlorar formen efter en tvätt är ju inte alls billiga i längden.
Men i lördags begav jag mig i alla fall modigt till ett shoppingcenter för att uppdatera min vårgarderob.
Problemet är bara det att jag inte ryms i kläderna längre! Jag har ju slutat väga mig så jag har faktiskt ingen aning om hur det står till med mitt BMI och sådant. En aning större har jag blivit under de senaste åren, men jag kommer ju ändå i flera år gamla kläder så någon dramatisk förändring kan det inte vara fråga om.
Och själv tycker jag faktiskt att jag är alldeles lagom stor! Rätt snygg, om man nu får säga det högt. Jag tränar regelbundet, försöker äta bra och undviker sötsaker och alkohol på vardagar så jag med gott samvete ska kunna unna mig några glas vin och en bit blåbärspaj på veckoslutet. Jag tycker det ska räcka. Jag är frisk och pigg och alla mina blodvärden är bra.
Men i klädbutiken hänger bevisen på att jag de facto är lite tjock. 44:orna går inte på mig. Byxorna får jag inte ens över låren. Blusarna är så spända om magen att de åker upp. Till och med över brösten spänner det, fast jag har en ganska blygsam kupstorlek. Vad är det som händer?
Det här innebär att jag förpassas till avdelningarna längst inne i knuten, som heter saker i stil med Generous och XLNT. Det som hänger där faller mig sällan i smaken. "Smälta in i väggen- kläder" som min mamma brukar säga. Never mind me, här står jag och leker att jag är ett tält. Får det vara ett pinnbröd?
Nehepp, jag kom hem tomhänt från min shoppingrunda. Med en gnagande känsla av "borde jag kanske försöka banta lite..."
Men icke. Den som hört vår podcast vet att jag som bäst har ett dietfritt år på gång. Ingen LCHF, inget GI och absolut inget 5:2. Regelbunden träning och mat med eftertanke, visst, men inga mirakelmetoder.
Så ingen bantning. Det är kläderna som ska passa mig, inte jag som ska passa kläderna. Och finns det ingenting passligt i affärerna nu får det väl vara.
Det här betyder dessvärre att jag inte kommer att kunna ha kläder på mig när vi spelar in De Eurovisa om några veckor och så blir det svårt att fästa mikrofondosan. Men jag kanske kan knipa fast den mellan skinkorna? Det borde funka.
Numera shoppar jag rätt sällan, vilket har både med tidsbrist och ekonomi att göra. Tillbringade förstås mycket mera tid i klädbutiker när jag bodde i stan och var barnlös, numera är en shoppingrunda någonting som måste tajmas och planeras. Dessutom försöker jag utvecklas till en förnuftig shoppare, skulle gärna vilja vara den där kvinnan som har tjugo basplagg av god kvalitet i garderoben och alltid ser piffig och fräsch ut med hjälp av assessoarer. 10-euros toppar som förlorar formen efter en tvätt är ju inte alls billiga i längden.
Men i lördags begav jag mig i alla fall modigt till ett shoppingcenter för att uppdatera min vårgarderob.
Problemet är bara det att jag inte ryms i kläderna längre! Jag har ju slutat väga mig så jag har faktiskt ingen aning om hur det står till med mitt BMI och sådant. En aning större har jag blivit under de senaste åren, men jag kommer ju ändå i flera år gamla kläder så någon dramatisk förändring kan det inte vara fråga om.
Och själv tycker jag faktiskt att jag är alldeles lagom stor! Rätt snygg, om man nu får säga det högt. Jag tränar regelbundet, försöker äta bra och undviker sötsaker och alkohol på vardagar så jag med gott samvete ska kunna unna mig några glas vin och en bit blåbärspaj på veckoslutet. Jag tycker det ska räcka. Jag är frisk och pigg och alla mina blodvärden är bra.
Men i klädbutiken hänger bevisen på att jag de facto är lite tjock. 44:orna går inte på mig. Byxorna får jag inte ens över låren. Blusarna är så spända om magen att de åker upp. Till och med över brösten spänner det, fast jag har en ganska blygsam kupstorlek. Vad är det som händer?
Det här innebär att jag förpassas till avdelningarna längst inne i knuten, som heter saker i stil med Generous och XLNT. Det som hänger där faller mig sällan i smaken. "Smälta in i väggen- kläder" som min mamma brukar säga. Never mind me, här står jag och leker att jag är ett tält. Får det vara ett pinnbröd?
Nehepp, jag kom hem tomhänt från min shoppingrunda. Med en gnagande känsla av "borde jag kanske försöka banta lite..."
Men icke. Den som hört vår podcast vet att jag som bäst har ett dietfritt år på gång. Ingen LCHF, inget GI och absolut inget 5:2. Regelbunden träning och mat med eftertanke, visst, men inga mirakelmetoder.
Så ingen bantning. Det är kläderna som ska passa mig, inte jag som ska passa kläderna. Och finns det ingenting passligt i affärerna nu får det väl vara.
Det här betyder dessvärre att jag inte kommer att kunna ha kläder på mig när vi spelar in De Eurovisa om några veckor och så blir det svårt att fästa mikrofondosan. Men jag kanske kan knipa fast den mellan skinkorna? Det borde funka.
Vattkopp och Hoplop
Nu har äntligen samtliga familjemedlemmar klarat av vattkopporna, jaaa. Det firade vi på HopLop, denna bakteriehärdarnas högborg. T:s första sportlov blev ju inte så himla kul, men vi får väl ta igen det.
Vår i luften! Passade på att inleda skinnjacks-säsongen.
Podcasten är ute
Mycket nöjd med att vi redan har lyckats pladdra ihop sex (6) podavsnitt. Själv tycker jag att vi blivit bättre hela tiden. Snart är vi nästan bra.
Veckans avsnitt hittar du här och på iTunes. Vi pratar bland annat om att lågstadiediscon har blivit nördigare och att förnedrings-tv är sunkigt.
Vackraste bilden på Pöll&moi. Så här pigga och förväntansfulla såg vi ut när vi tog bussen till kommentators-konferensen på Malmö-Arenan ifol.
Veckans avsnitt hittar du här och på iTunes. Vi pratar bland annat om att lågstadiediscon har blivit nördigare och att förnedrings-tv är sunkigt.
Hur mycket teater ska vi spela för våra barn?
Har en fundering som surrar i mitt tisdagssömniga huvud. Funderingen är av den varianten som på jobbet antagligen skulle stämplas som "personlig men för privat" till skillnad från idealet "personligt men inte privat" som varenda chef och mediekonsult tycks ha tvångsmatats med (antagligen under Clockwork Orange-liknande omständigheter, ögondroppspipett och allt).
Alltså tar jag min för privata fundering här på min högst privata blogg istället.
Skrev en kolumn om skridskor häromdagen. Den hittar ni här, men om ni inte orkar läsa kan jag väl sammanfatta den med att jag ifrågasatte att skolbarn förutsätts äga skridskor och skidor, trots att grundskolan ska vara gratis.
Ja, och förstås bredde jag på några lager extra i hopp om att väcka lite diskussion. Det vill man ju gärna som kolumnist och radiopratare. Effektsökeri, kanske man kan kalla det. Och visst, det lyckades. Många hade synpunkter kring det här med skridskor och skola, men debatten hölls på en ganska saklig och konstruktiv nivå den här gången. Utmärkt!
Dock har jag från ganska många håll fått kommentarer i stil med "det är din negativa attityd som smittar av sig på barnen, därför gillar de inte att åka skridsko. Skärp dig!".
Det här gör mig konfunderad. Jag har ju inte på något sätt hindrat mina barn från att skrinna och uppmuntrat dem att testa på alla de aktiviteter som skola och dagis anordnar. Men räcker inte det? Borde jag alltså låtsas att jag är en person som älskar att åka skridsko, fast det inte är sant? Observera nu gärna att jag inte på något sätt är anti-skridsko, det skulle bara aldrig falla mig in att skrinna själv.
Gäller det här också andra saker? Måste jag låtsas älska banan för att det skulle vara bra om mina barn åt banan? Hur är det med Sean Banan?
Måste jag försöka bygga upp en entusiasm för tovning eftersom T:s klass ska testa på det i morgon? För tänk om hon inte tycker det är kul annars och blir avogt inställd från början. På grund av mammas kassa attityd.
Och hur är det tvärtom då? Borde jag dölja min positiva attityd till champagne för att det skulle vara bäst om mina barn aldrig lockades till sprit? Okej dåligt exempel, barn och sprit hör ju ändå inte ihop. Men chips då? Kanske jag borde låtsas att jag avskyr chips så barnen smittas och blir ens lite hälsosammare? Om nu de är så lättpåverkade, liksom.
Och hur håller logiken om man går in på alla de miljontals grejer mina ungar tycker är toppen men som jag inte vet nånting om alls. Hama-pärlor, till exempel. Hade jag aldrig hört om innan jag insåg att jag hade två Hama-mästare här hemma. För att inte ens tala om alla de mobil-spel som jag knappt kommer ihåg att jag laddat ner men barnen tycker är suveräna.
Och när uppstår tvärtom-effekten? Kan vi räkna med att mitt ointresse för vintersport resulterar i att jag har två bistra rebell-tweenies på medar om några år?
Nej vetni, jag tror jag sammanfattar detta virriga resonemang i en och samma tes:
Spela aldrig teater inför dina barn (om du inte råkar vara typ BUU-klubbsledare).
De kommer att genomskåda dig på två röda sekunder.
Alltså tar jag min för privata fundering här på min högst privata blogg istället.
Skrev en kolumn om skridskor häromdagen. Den hittar ni här, men om ni inte orkar läsa kan jag väl sammanfatta den med att jag ifrågasatte att skolbarn förutsätts äga skridskor och skidor, trots att grundskolan ska vara gratis.
Ja, och förstås bredde jag på några lager extra i hopp om att väcka lite diskussion. Det vill man ju gärna som kolumnist och radiopratare. Effektsökeri, kanske man kan kalla det. Och visst, det lyckades. Många hade synpunkter kring det här med skridskor och skola, men debatten hölls på en ganska saklig och konstruktiv nivå den här gången. Utmärkt!
Dock har jag från ganska många håll fått kommentarer i stil med "det är din negativa attityd som smittar av sig på barnen, därför gillar de inte att åka skridsko. Skärp dig!".
Det här gör mig konfunderad. Jag har ju inte på något sätt hindrat mina barn från att skrinna och uppmuntrat dem att testa på alla de aktiviteter som skola och dagis anordnar. Men räcker inte det? Borde jag alltså låtsas att jag är en person som älskar att åka skridsko, fast det inte är sant? Observera nu gärna att jag inte på något sätt är anti-skridsko, det skulle bara aldrig falla mig in att skrinna själv.
Gäller det här också andra saker? Måste jag låtsas älska banan för att det skulle vara bra om mina barn åt banan? Hur är det med Sean Banan?
Måste jag försöka bygga upp en entusiasm för tovning eftersom T:s klass ska testa på det i morgon? För tänk om hon inte tycker det är kul annars och blir avogt inställd från början. På grund av mammas kassa attityd.
Och hur är det tvärtom då? Borde jag dölja min positiva attityd till champagne för att det skulle vara bäst om mina barn aldrig lockades till sprit? Okej dåligt exempel, barn och sprit hör ju ändå inte ihop. Men chips då? Kanske jag borde låtsas att jag avskyr chips så barnen smittas och blir ens lite hälsosammare? Om nu de är så lättpåverkade, liksom.
Och hur håller logiken om man går in på alla de miljontals grejer mina ungar tycker är toppen men som jag inte vet nånting om alls. Hama-pärlor, till exempel. Hade jag aldrig hört om innan jag insåg att jag hade två Hama-mästare här hemma. För att inte ens tala om alla de mobil-spel som jag knappt kommer ihåg att jag laddat ner men barnen tycker är suveräna.
Och när uppstår tvärtom-effekten? Kan vi räkna med att mitt ointresse för vintersport resulterar i att jag har två bistra rebell-tweenies på medar om några år?
Nej vetni, jag tror jag sammanfattar detta virriga resonemang i en och samma tes:
Spela aldrig teater inför dina barn (om du inte råkar vara typ BUU-klubbsledare).
De kommer att genomskåda dig på två röda sekunder.
Familjeporträttet
Röjde upp hos farmor som har flyttat in på servicehus. Hittade denna fina tavla. Visst är vi oss lika?
Perfekt söndag
Vet inte hur det gick till men i dag har jag lyckats klämma in
- sovmorgon
- lunch på Eerikin Pippuri (det var inte igår!)
- besök på Amos Anderssons konstmuseum
- inköp av mat för hela veckan
- besök på gym
- tupplur
- städning av hem
- wokmiddag
Och klockan är inte ens nio! Amazing! Ger mig själv prestationsångest av att läsa igenom detta!