När ska man hinna med en goobeh?

Läser Hannahs inlägg om ringen i fickan-rötäggen och börjar fundera.

Den här sommaren har vi plöjt igenom hela Sopranos på dvd, J och jag. I Sopranos är det i det närmaste obligatoriskt för alla gangstergubbs att ha en s.k. goomah, alltså älskarinna. Och denna goomah har också en del rättigheter, nån sorts umgängesrätt, annars blir hon sur och måste mutas med dyra grejer. Ofta är älskarinnor betydligt stingsligare än fruarna, som glatt tassar omkring hemma i Armani Couture, lapar Valpolicella och kokar rigatoni.

Tänk om det skulle vara obligatoriskt för mig också att ha en älskare. Eller en goobeh kanske man kunde kalla det. När i friden skulle jag fixa det?

Mest dödtid har jag just nu när jag befinner mig i kollektivtrafiken, men det kunde ju vara lite störande för de andra passagerarna om jag och min goobeh tog en omgång där mellan Finno och Kägeludden.

Jag kanske skulle kunna stiga upp lite tidigare några morgnar i veckan och ägna mig åt älskaren då? Hmm. Måste medge att det inte lockar riktigt.

Hur skulle det vara där mellan S:s simskola och T:s konstklubb, där har jag ju tjugo minuter? Eller om vi snabbar oss när vi storhandlar på S-market, då kanske jag skulle hinna före föräldramötet?

Jag är iofs ganska bra på att multitaska också, så om älskaren var bastant byggd och tog ansvaret för att ingen halkar kanske jag kunde hänga tvätt samtidigt. Då skulle vi iofs vara tvungna att hålla till här hemma, men J är så uppslukad av Assassins Creed 3 just nu att han knappast skulle störas. Barnen distraheras lättare, men om man låser tvättstugedörren och spelar Sean Banan riktigt högt får de inga traumor.

Sen skulle älskaren säkert kräva presenter också. Jag kanske kunde rafsa med mig nånting på Tiger då och då. Nej inte Tiger of Sweden utan krääsä-Tiger. Ligger nära min busshållplats. Vem blir inte glad över en pennvässare och en färggrann plåtburk?

Jag vet inte jag, blir kanske detta lite för besvärligt?

Seven going on seventeen

Intressant Familjeliv denna vecka! Det handlade om någonting jag har funderat mycket på, nämigen flickor och utseende. 

Häromveckan kom sjuåriga T hem och förkunnade att hon vill ha en smalare mage. Hon och de andra flickorna hade stått i duschen efter jumpan och diskuterat att man blir smalare om man jumpar. Denna hemlighet hade någons mamma avslöjat. Jag blev förstås superupprörd men försökte dölja det. Jag har varit ganska noga med det här att inte dissa mig själv och min kropp inför flickorna och nästan kategoriskt undvikit benämningen "tjock" eller "smal" och nu kändes det som om allt detta varit förgäves. Men i alla fall bjöd den här incidenten på en bra öppning för ett samtal om det här med utseende.
Så vi pratade länge om att jag jumpar för att bli starkare, friskare och få bättre flås snarare än att bli smal. Och så försökte jag förklara att den som äter ordentligt och försöker röra på sig varje dag och äter godis och chips bara på veckoslut och kalas kommer att vara exakt det storlek den ska vara. Och att det inte på något sätt är bättre att vara smal än tjock eller mittemellan, alla är lika värda ändå. Det är inte meningen att vi alla ska vara samma storlek. 
Men det här var förstås bara början. T har också försökt tigga till sig en bh. Jo, för de sålde rosa Hello Kitty-behåar på Lindex i ett skede, de var precis lagom i omkrets för T:s lilla bröstkorg. Man kan ju inte helst klandra henne för att vilja ha en, där hängde de rakt framför oss och var så uppenbart ämnade att tilltala en liten kund som T. Här sa jag bestämt nej. Men tydligen har flera flickor i T:s klass bh-likanade toppar under tröjorna. Varför, frågar man ju sig.

T gillar att gå i butiker och prova kläder. Och det gör ju jag också, så det har lite blivit vår grej att åka och shoppa på tumanhand. Men jag funderar förstås en hel del över det här också. Uppfostrar jag härmed en utseendefixerad liten superkonsument? Usch, ingen aning. När hon sen kommer trippande ut ur provhytten och gör piruetter och åbäkar sig framför spegeln sitter jag där och försöker frenetiskt komma på andra adjektiv än "söt", "snygg" och "fin". 

"Eeeeh, oj, den var ju verkligen cool.... tuff... blå..."

Men ja, sådana här små shoppingextravaganser blir för vår del av en tre-fyra gånger per år så det är åtminstone inte fråga om något frekvent skadligt beteende. 

Smink får hon inte använda, utom om hon ska klä ut sig.  Lite har vi spexat till det med rouge och läppglans på hemmaplan, men det känns nog väldigt anspråkslöst om man jämför med Miss Lisibells youtube-kanal (som jag inte tänker förevisa för T). 

I dag skulle T på kalas. Hon hoppade i sin nya H&M-klänning (som hon köpt för egna pengar) och bad mig locka hennes hår. Det gjorde jag ju gärna, ska man vara uppklädd så ska man. Men lite hajade jag till när jag såg resultatet. För när i friden blev min snoriga kanonkula till bebis en sådan här brådmogen skönhet?


Men en del grejer måste man nog acceptera som förälder i dag. För det första måste man glömma sin egen uppväxt. Det att jag som sjuåring var helt nöjd i min enda My Little Pony-collegetröja och galonbyxor med hängslen spelar absolut ingen roll. Det är T som måste tackla sjuåringens verklighet just nu, och då får jag försöka hänga med så gott jag kan och ösa på med support och kärlek i varje vändning. 

Och klichéerna hjälper inte barnen ett dugg. 

"Barn borde få vara barn!" 
"Det är insidan som räknas" (eller baksidan för all del)
"Tids nog får du använda bh/ sminka dig/ ha högklackat, vänta bara!"

Ändå hör jag mig själv i desperation dra till med dem. Svårt att komma på nånting annat, liksom. Men ett idiotiskt mönster försöker jag arbeta bort och det är de dubbla budskapen. Man kan inte varannan gång förklara för sjuåringen att hon är för liten för grejer och sen varannan gång hävda att hon är för stor för Barbapapa/ nattlampa/ stödhjul. Det kanske är viktigt att få göra sig riktigt barnslig mellan varven, som en motvikt till tillvaron som uppkäftig stilmedveten pre-tweenie. 

Vi knogar vidare. T i den kittlande men förvirrande lågstadievärlden. Jag och J spänt väntande på nästa vuxenvärldsinfall. 

Misslyckad fé

Vi försöker fortfarande hålla fast vid storyn att det är tandfén som far iväg med mjölktänder och lämnar en slant vid sängen. Vet inte riktigt varför, vi är genomskådade för länge sedan. Och när T ikväll tappade sin åttonde tand viskade S, 4 år, förtroligt till mig "Mamma i natt kan jag gå och sätta dit pengen så får du och pappa sova".

Flipp-fé eller flopp-fé?


Ibland är man förresten så förbaskat fin i håret att man skjuter upp duschandet in i det sista. Då stinker man. Men vad gör det när man är tjusig?

Ingenting konstigt alls


Så här ser vi ut på jobbet varje dag. 

Aijo, igår satt jag och förberedde intervjun med Michael Mosley. Eftersom han är engelsman gällde det att aktivera näpnaste kökköengelskan, och för säkerhets skull skrev jag ner frågorna ordagrant på förhand (det gör jag sällan när jag ska intervjua, det låter naturligare om jag formulerar frågan i stunden). Flera frågor gällde ju det här med att fasta, "fasting". Och så ögnade jag då igenom mitt manuskript och kunde läsa följande kluriga skjutjärnsfrågor

- Is it a problem that farting has become trendy?
- Is it alright to do exercise on a farting day?

Ja du Michael, vad säger du?

Mr 5:2-diet och jag

Har ju lovat mig själv att inte haka på några nya trenddieter i höst. Inte ens 5:2-dieten. Och det var bra att jag fattat det beslutet på förhand, för annars hade jag nog lätt blivit övertygad av Michael Mosley när jag intervjuade honom i dag. 


Det blidde en artikel också, den kan ni gärna läsa här. Och vill ni veta vad den alltid lika klartänkta Anne anser om dieten i fråga ska ni läsa här också. 

För en vecka sedan

För en vecka sedan var vi i Köpenhamn. Shoppade, ölade och umgicks med J:s nationskompisar som spridit ut sig i världen men nu sammanstrålade i wonderful Copenhagen.

Det hela var mycket lyckat, men jag går i smyg och hoppas att Eurovisionen inte skulle ordnas i huvudstaden utan i någon annan stad. Är lite Köpenhamns-mätt, faktiskt. Borde säker bara hitta lite egna gömställen och kvarter, men Ströget och tivoli har jag sett nog av för de närmaste åren.




Mindfulness-idioten

Håhå jaja. I dag hade vi coachning på jobbet. Stundvis riktigt bra diskussioner med de nya kollegerna, som är både smarta och trevliga. Men så skulle vi också slappna av, se in i oss själva och titta på inspirerande filmklipp.

Örn. Vattenfall. Groda. Stora ord. Sädesfält. Vallmo. Stora ord. Instrumental musik. Moln. Fjäder. Berg. Namn på amerikanen som kväkte de Stora Orden 1973.

Och så ännu flera Stora Ord på en blå bakgrund. Vad väcker det här hos dig Eva?

Vad säger man? Sanningen kanske?

Jag förstår inte! Jag skulle lika gärna kunna titta på en random sida av fysikdelen i Maols tabeller. En tvättmaskinsmanual på arabiska. Absolut ingenting tar fäste. Jag är en mindfulnessidiot. Jag fattar att jag är här och nu. Jag vill inte känna efter hur min kropp känns för då får jag säkert kisibrått.  Jag vet att bara jag kan påverka min framtid. Här är här och nu är nu och bä är bu och tudiluu. 

Men vi mindfulnessidioter gör mindfulnessfantasterna ännu ivrigare. Varför tror du att du känner att det här är svårt? Kanske det hjälper om vi tittar lite på pingvinen och fjärilen? Inte det? 

Och jag försöker, jag försöker verkligen. För jag vill ju inte göra den snälla coachen ledsen, och flera kolleger skrev genast upp De Stora Orden. Nickade eftertänksamt och lade på minnet.

Men nej. Det fungerar inte för mig. Jag vill definiera problem och lösa dem. Är jag irriterad gnäller jag tills det känns bättre. Är jag arg städar jag. Är jag glad köper jag blommor och bubbel och förkunnar att det är kalas. Om jag är till freds med tillvaron vill jag inte alls rafsa i mitt inre tills jag hittar nånting så ömt att jag behöver Stora Ord för att kunna somna.

Jag gjorde nånting hemskt under avslappningsövningen också. Jag blundade inte. Hade istället ganska roligt åt hur alla andra såg ut när de andades djupt och accepterade sina kroppar. Så får man inte göra. Men lite kul ska väl vi mindfulnessidioter ha också.

Sprudlar

Det är knappt så man täcks säga det högt men det känns som att jag har flyt just nu. Allt börjar falla på sin plats.

T gillar att vara skolflicka och blir mer kavat och självständig för var dag som går (vilket vi kompenserar genom att vara lite extra mysiga och blödiga om kvällarna).

S fortsätter stortrivas på världens bästa dagis. Dessutom är hon inne i en ganska harmonisk period, får sällan trotsutbrott och är fruktansvärt underhållande sällskap.

J gillar sitt nya jobb! Vi har dessutom kommit överens om att vi bör dejta oftare, så jag ser fram emot biobesök och gott vin i stiligt sällskap.

Jag stordiggar mitt nya jobb! Kommer på massvis med idéer varje dag och är superivrig. Börjar kl 9 varje dag så jag hinner umgås med barnen på morgnarna när de är som tassigast.

Jag har blivit tillfrågad att göra några andra roliga jobbgrejer vid sidan av Radiohuset i höst. Mera om det senare. Och jag känner att jag har energi att göra de här grejerna också, hade aldrig gått i våras!

Vårt halvfärdiga hus börjar sakteligen bli färdigt. Balkongen kaklades i veckan och förvandlades till en medelhavsterrass! Nu blir det iofs ett uppehåll över vintern, men sen ska mansionen rappas!

I dag ska jag till Köpenhamn! I oktober Oslo och i december Stockholm. Letar bara efter en anledning (och finansiering) att åka till Reykjavik också för full nordisk pott. Härligt att ha några resor inbokade som avbrott i vardagen.

Tomt på kontot men sol i sinnet!


Tjolihoo!

Jag lever och har hälsan. Började på nytt jobb i måndags och har fått mjuklanda i lugn och ro. Imorgon ska jag få vara med i sändning också. Spännande. Så här långt trivs jag alldeles utmärkt, i synnerhet med arbetstiderna. Kvällarna känns oändligt mycket längre nu när det är helt okej att vara uppe och vimsa ännu vid 23-snåret. F.d. Succémorgon-Hanna har börjat på samma redaktion och vi utbyter små triumferande insikter. "Man kan träna på morgonen! Man kan ta en öl mitt i veckan! Man kan titta på tv!" Fantastiskt.


På fredag ska jag på minibreak till Köpenhamn. Det betyder att jag borde packa lite, se om nånting borde tvättas eller så. Men det är roligare att sitta här och skriva diibadaaba.

Aijo, har ni upptäckt David Sundins pappablogg Knaspalatset redan? Om inte så dit med er.

Svårflörtad

Jag är tydligen kroniskt missnöjd. I flera veckor har jag försökt få J att byta lampor i badrummet eftersom de flesta gått sönder. Här kanske någon invänder att redig kvinna väl byter lampa alldeles själv, men jag skyller i det här fallet på att J är betydligt längre än jag och därmed kan dingla över handfatet ståendes på marken. Enligt samma logik kan jag åta mig att damma golvlister, jag har ju kortade väg, liksom.

Nåväl, igår bytte han till slut lampor och nu är det så förbannat ljust i badrummet att jag får en chock varje gång. Varje cellulit ser ut som Grand Canyon, varje por som Saurons öga.

Inte är det lätt, inte.

Skolflickan

Skolstarten gick galant, T har gjort sin första matematikläxa med högtidlig uppsyn (och en nyfiken lillasyster hängande på axeln). Lärarinnan var snäll och makaronilådan till belåtenhet. Allt väl.


Jag i min tur inser att sommarens vin- och grillmatsorgie har gjort mig tjockeli-tjocktjock. Så jag gjorde det enda rationella. Köpte större kläder.


Attans vilken hot mama jag ska vara i höst.

Tre modefenomen jag är trött på

Ett. Toppar och tunikor som är längre baktill och korta framtill. Värdelöst för sådana som jag som gärna gömmer låren.

Två. Ärmlöst. Är ju fint på sommaren, men att det ska vara svårt att hitta höstblusar med ens en kort ärm! Det är svalt på jobbet, men inte så svalt att
jag vill gå i kofta i augusti!

Tre. Det svart-grå-vinröda höstmodet. Måste man klä sig som dåligt väder bara för att vintern nalkas? Är det inte nu de starka färgerna skulle behövas?

Blyerts 2H och Borgåkritor

Imorgon börjar T skolan! Olidligt spännande. Och här sitter jag i ett kardemummadoftande moln av självbelåtenhet och konstaterar att jag i år är mamman som har märkt alla kläder OCH sytt nya gummiband på galonbyxorna. Ni vet de där som ska vara under stöveln och som alltid går av. Jajamen, sån är jag. Jag byter minsann gummiband om de gamla går sönder. Mmm-hm.

Någon desto mer information om hur man ska bete sig vid skolstart har vi dock inte fått, så vi improviserar lite. Tycks redan nu ha gjort bort mig och köpt inneskor av läder till T, fast alla andra ju faktiskt kommer att ha crocs. Aj då.

När jag började skolan fick vi alla en blå blyertspenna 2H, ett riktigt tråkigt men effektivt vitt suddgummi (på tvåan vågade jag ta med ett med Sovjetunionens flagga, tyckte den var röd och snärtig), en arkitektfärgpenna som var röd i ena änden och blå i andra och en ask kritor med Borgå domkyrka på. Häftena hade dubbla rader så man skulle lära sig skriva lika stora bokstäver. Och så den första skolboken med Isa och Ole och den där märklige getingvarelsen Pi som skulle lära oss alfabetet.

Min skolväska var röd och rosa med My little Pony. Mamma stod längst bak i klassen med de andra föräldrarna. De såg alla enormt stora och malplacerade ut bland de små pulpeterna och flinade fåraktigt. Just så tänker jag flina imorgon.

Nangijaaaaahaahaaala

T tyckte att det var dags att börja läsa "den där sorgliga boken med den hemska Draken". Dvs Bröderna Lejonhjärta. Och hon blir ju trots allt skolflicka på tisdag, så jag gav med mig och började läsa.

Frågan är hur vi ska ta oss igenom denna bok eftersom jag började hulka på sidan fem. "Gråt inte Skorpan vi ses i Nangi-jaa-haaaa-haaaa-la" grymtade jag med värkande hals medan stackars T iakttog mig med blandad sympati, fascination och fasa. 

Tror jag kommer att fixa Tengil och Katla galant, men Mattias och Nangilima blir en prövning. 


Villinge, gourmetmat och spökhus



Besökte Villinge i dag. Hann inte med mycket mera än ett besök på trevliga Villa Villingenäs. Delikat mat, inte helt billigt förvisso men miljön gjorde det hela prisvärt i alla fall.

Jag var scout (okej, vargunge) i några år som barn och har ibland undrat vart vi egentligen åkte då vi var på läger och förläggningar. För en åttaåring var det ganska egalt om man var i Nordsjö eller Norra Österbotten, bussresan tog sowieso sjuuukt länge och karkkina var slut före Ring 1 korsades.

Men jag har i alla fall kommit fram till att ett av lägren ordnades på Villinge. Och ett starkt och småruggigt barndomsminne är då vi hela patrullen bröt oss in i ett ödehus en kväll. Vi inkräktade inte egentligen, för huset hade testamenterats till Finland scouter, och så länge vi var försiktiga och inte hade sönder någonting var det ju helt okej att vi smög runt och snokade. Men huuu så kusligt det var, möbler stod kvar, sängar var obäddade och det kändes som om invånarna bara hade gått ut en sväng. Har ofta drömt om huset, speciellt tornrummet...

 Och så när vi åker ut till Villinge ikväll ser jag plötligt huset där uppe på en klippa. Tornet, stenräcket, balkongen där vi klättrade in! Fortafarde lika öde, fanérskivor för fönstren. Kan tala om att det gick flera varv av rysningar genom kroppen på mig när vi passerade...


Höstpepp

Kom an bara hösten! I'm ready for you.

Hannah och Amanda (jag refererar bara till poddmänniskor, det blir så när man är sommar-eremit) tycker att augusti är deras egentliga nyår. Det är då allting börjar om och man låter ett nytt arbetsår dra igång. Och då är det på sin plats att tänka igenom hur man vill ha det, vem ska jag vara på jobbet i höst? Hur ska jag se ut, vad ska jag göra annorlunda än tidigare, vad ska vara mina mål?

Själv känner jag mig snudd på pånyttfödd nu när jag vet att jag inte kommer att arbeta tidiga morgnar. Med ens har jag både familjemorgnar och egentidskvällar till mitt förfogade, det har jag inte haft på länge!

Så om det nu är Hannah&Amanda-nyår kan man ju lika gärna passa på att ge några löften. Det här ska jag göra i höst:

- Ha klänning. Kändes aldrig rätt att hoppa i en klänning kl 04.30 på morgonen, men det kanske det gör om man stiger upp vid 07-snåret.

- Ta hand om min kropp invändigt och utvändigt. Unna mig lite dyrare, helst ekologiska, produkter än det som finns på Siwa. Åtminstone då och då.

- Träna tre gånger i veckan (lite simning, lite löpning och lite promenader duger bra, varvat med lite styrka här hemma).

- Äta mellanmål. Hade för några år sedan bra system med nyttiga mellanmål men kom av mig. Ska ladda upp med bär, nötter och annat finfint på jobbet.

- Bli en mästare på nyttiga gratänger. Jag kommer att komma hem ganska sent på vardagarna och då blir det för jobbigt om J måste fixa middag varje dag. Men gratänger är the shit, om jag typ fixar en sådan på tisdag kväll kan vi äta den onsdag och torsdag, J flänger bara in den i ugnen när jag är på hemväg. De är ändå godare när de stått i kylskåp något dygn.

- Absolut inte ge mig in på nån ny mirakeldiet, speciellt inte 5:2.

- På jobbet är mitt främsta motto att ha kul. Glada redaktörer gör bra radio. Ja, jag ska alltså inte stå och kackla skojfriskt om programmet handlar om folkmord och misshandel, men drajven ska alltid finnas där. Tappar jag den ska jag be kolleger och chefer om hjälp.

- Sända i klackar och läppstift. Det kändes bara fel i morgonradio. Men eftermiddagen är en helt annan sak.

- Ha tända ljus och snittblommor hemma. Varje kväll.

- Gå på dejt med J minst en gång i månaden.

Jaa! Grymt peppad! Blir en kanonhöst, detta!