Syster Duktig fixar och städar

Har en dryg vecka semester kvar ännu, och har bestämt mig för att ägna all tid åt det jag gillar mest: hemmafix. Har en massa mer eller mindre genomtänkta projekt på gång.


För det första har jag pimpat våra rejält skamfilade trädgårdsmöbler. Inspirerades av J:s moster Mona som hade vandrat in i en måleributik med en lavendelkvist, bett dem blanda rätt nyans av lila och sedan gett trädgårdsgungan på Replot en ordentlig makeover. Supersnyggt! Stal idén rakt av.


Det behövs mera belysning i skrivhörnan om kvällarna nu när augustimörkret smyger sig på. Lampfoten till vänster köpte jag på loppis i Pojo för flera år sedan, men eftersom kontakten inte var jordad och lampskärmen var strykful har den drällt i en skrubb. Men min snälla pappa pillrade dit en ny kontakt och med en svart Ikea-skärm blev den hur fin som helst.

Så här har det som jag försökt kalla min syhörna sett ut de senaste åren.


Men nu ser den ut så här istället.



Har ju en massa vaser, kakfat och burkar som jag samlat på mig till J:s förtret. Men nu tog jag dem i användning och försökte organisera ett riktigt pysselskåp. En skattgömma för ovädersdagar, tänkte jag. J får också pyssla om han vill.

Utöver det har jag röjt som en galning i klädskåp och gömmor. En tid köpte jag snygga förvaringslådor i tid och otid och trodde på något sätt att detta var rätt metod för att få ett välorganiserat och prydigt hem. Men det funkade ju inte alls, istället gömde jag undan en massa skrot utom synhåll och hittade aldrig nånting. Så nu har både lådorna och en stor del av innehållet åkt ut.

Syster duktig är mitt mellannamn.

Semesterbildbomb

Har haft lite struligheter med mobilbloggandet och befunnit mig en del på resande fot på sistone, så det har varit väldans tyst här. Men nu så! Åkte upp till Vasa med flickorna i torsdags. Det gick hur bra som helst att åka tåg i detta eminenta sällskap. Iofs hade jag underhållning och snacks för en medelstor dagisgrupp i väskan, men det funkade.


Satsade på looken "blek men skön". Okej, men blek då.

I Vasa hann vi äta charkisar på en balkong och titta på film. Vi såg Hobbit, en storfilm om en liten man på ett stort äventyr på em pytteliten skärm (T:s välsignade portabla dvd-spelare igen. Widescreen och surround-ljud är överskattat).
Dessutom åkte jag och svägerskan Erika på loppisrace i Sundom. Mycket bra saldo för 25 euro: några deckare, vaser, bilder på Amerikakusiner (gamla ateljéfoton knäppta i Colorado), kakfat, emaljkastrull till lekstugan och en handväska. 


Dessutom hamnade vi i Vasabladet. Tänk att inte ens jag som låtsas vara mediemänniska kommer ihåg att dra in magen när en pressfotograf dyker upp. Måste öva lite. 


Det är roligt med garageloppisar, de är lite avslöjande och intima på ett hurtigt sätt. Sådan här är den moderna Sundom-kvinnan, på basis av det som såldes:

- storlek 36-38
- skostorlek 38
- läser Marian Keys och Mari Jungstedt. Men bara en gång, sen vill hon bli av med böckerna (en bokbytarhylla exempelvis där nere vid matbutiken kunde vara en idé!)
- köper Polarn o Pyret-kläder till barnen
- har i något skede vurmat starkt för shabby chic men börjar göra sig av med lite vita attiraljer (jag som är lite sen i svängarna tackar, köper och tar emot)

Dessutom var alla skamlöst fräscha och trevliga, men den observationen gjorde jag mera face-to-face. 

Nu är vi hemma igen och jag har inlett flera vimsiga inrednings- och städprojekt. Men mera om dem i ett annat inlägg. 

Strong and skinny is the new skinny

Ni har säkert lagt märke till dem. De "inspirerande" nya bilderna, artiklarna och träningsdirektiven på sociala medier och i damtidningar. Bantning är passé, nu är det styrka som gäller! Tjoho!


Jag var på vippen att köpa konceptet. Muskler är ju skitsnygga! Dessutom bra för hela kroppen att till exempel komplettera de vanliga löprundorna med lite styrketräning. Och på inga sätt omöjligt för en mat- och vinglad plufsmotionär som yours truly att bli lite mera toned. Inte sant?

Sen funderade jag lite till. Och blev purken.

Strong is the new skinny tutas det ur varje strut. Och bilderna ser i 99 % av fallen ut så här.




Ursäkta nu, men försökte ni inte hävda att styrkan på något sätt skulle ersätta smalheten? Varför är modellerna fortfarande supersmala? Skinn och ben har ersatts av skinn, muskler och ben. Strong and skinny is the new skinny skulle väl vara en ärligare slogan.

Eller den här skrämmande bilden som sprids på facebook som nån sorts nytt ideal.

Jag vill helst inte dissa andra människors kroppar här i bloggen men jag hoppas att den här kvinnan är fotoshoppad.

Det som irriterar mig är att det här nya idealet försöker ge skenet av att vara ett hälsosammare och mer skoningsamt alternativ än den gamla smalhetsen. I själva verket är ju styrkeidealet ännu vansinnigare. Man ska alltså både svälta och späka sig, och inte bara svälta som tidigare. Humbug och hyckleri med andra ord.


Hollywoodkvinnorna blir allt muskulösare, de nya idealkropparna tillhör personer som Biggest Loser-Jillian. Gott och väl, stiliga och säkert sunda kvinnor. Men vi vanliga dödliga har sällan möjlighet att tillbringa så mycket tid i gymet som idealkvinnorna gör.


När jag var en nojig tonåring med noll självförtroende räckte det att deppa över att brösten var så små och baken så bred. I dagens värld skulle jag också bekymra mig över slappa överarmar och  rund mage utan en endaste tvättbräderuta.

Jag känner på mig att det nu börjar klia i invändarfingrarna på mången läsare, så jag måste summera mina tankar lite tydligare.

Så här tycker jag:

- Muskler är super! Alla borde styrketräna ens lite grann. Bästa presenten man kan ge den egna kroppen är en stark inramning.
- Smalhets suger. Hets mot naturligt smala suger också.
- Den som äter rimliga mängder rimligt nyttig mat, rör på sig regelbundet och sover gott väger det den ska väga. BMI är fjantigt.
- Jag inser att punkterna ovan kan te sig både naiva och onödigt svartvita. Voj voj.
- Jag är helt säker på att ni som läser är toksnygga från topp till tå.

Livet på landet

Oj så jag våndades när vi flyttade ut i förorten. I sanning ett i-landsproblem, ett stort nybyggt hus 25 minuter från centrum, bu friggin' huu. Men jag hävdar fortfarande bestämt att jag nog ska bo i stan igen. Kanske när barnen är utflugna och vi klarar oss med mindre yta.

Eller sen inte. Den här sommaren har jag börjat ändra åsikt. Beror kanske på att barnen nu är så pass stora att man kan göra mera grejer med dem, också improviserat.

Det är rätt mysigt att hamna i tidernas hallonsnår bara 200 meter från vår ytterdörr.

Eller att träffa på rådjur på joggingturen. Hade lite en Prins Eugen möter Walt Disney-moment där.

Iofs, så som det byggs i Esbo som bäst kommer den lantliga känslan inte att stå sig tills jag är pensionär. Får väl se var jag hamnar då.




Sommardag på Kalvholmen

Vi är urusla på att komma iväg i vår familj. Oftast måste vi ha med mina föräldrar eller vara bjudna nånstans för att få vårt pick och pack organiserat. Men i dag flög jag upp ur bädden (lite lådvinsbakis men mycket målmedveten) och beordrade likt en general min familj att klä på sig och göra sig redo för en utfärd. Kalvholmen kändes lagom ambitiöst.

En mycket lyckad outing. Fast den blåste så att vår fina Ikea-paviljong försökte gå till väders.

På kvällen krävde jag att få reda ut döttrarnas semesterburr. Det var inte så populärt.



Härligt slappt veckoslut

Hallonplockning, hamburgarkalas, podcaststädning (ser fram emot att städa numera eftersom jag har sparar Hannah&Amanda för ändamålet), kladdkaka och nya blommor till verandan.

Och det var pretty much allt jag gjort det här veckoslutet.

Imorgon är min sista dag på Morgonöppet! Sedan blir det semester i fem fabulösa veckor, därefter börjar jag raka vägen på Radiohuset. Snabba ryck. Men det tänker jag inte fundera på nu, är för mätt.

Tror jag ska avsluta slapparhelgen med en hederlig hemmaspa-kväll a la FRIDA. Hårinpackning, fotvård, ansiktsmask, skumbad etc. Blir kanske lite förvirrande för Morgonöppet-kollegerna när jag svävar in på redaktionen som Botticellis Venus (fast med kläder och i en Kovanenbil och inte en snäcka) på min sista dag efter att ha hasat in med ögonpåsarna i knähöjd i 1.5 år...

 Om man testar alla produkter i de senaste två Liv-boxarna på en gång ser man ut så här. Hur sa? INgen större förändring från det normala? Nej jag vet.

 Hallon är extra goda när de plockats med hjälp av barnarbetskraft. (Mina barn, om nån hann uppröras av det politiskt inkorrekta skämtet)

Pioner! Billiga! Plantagen! Ebba von Sydow!  Bokbabbel! Ser ni?

 Jag sär jag sär. De bästa burgarna i världen serveras i Kitteldalen.

Min vrå. Är så glad att jag köpte det lilla gråa bordet ifjol. Och lika glad att jag köpte en MacBook i år. Fast den är inte betald ännu på länge, länge...

Jag är ett konstverk

Tycker ni som befinner er i Helsingfors ska spana in utställningen The Perfect Imperfections på Tila Galleria. Ciin Svenfors knäppte några bilder av mig när jag just hade skippat peruken. Och det är det som är poängen med utställningen, att de porträtterade vågar visa upp de egenskaper om de kanske inte är mest stolta över.


Jag gillar bilden jättemycket. Hade några ganska tunga självförtroendeår bakom mig, det kändes inte aktuellt att lägga ut ego-bilder med smickrande insta-filter när jag inte riktigt kände igen min egen spegelbild. Men när den här bilden togs hade det just börjat vända. Inte bara för att håret börjat växa, utan för att jag hade fått fatt i känslan att allt nog skulle gå bra i alla fall.

Tycker jag ser ut som en hoppfull sagofigur.

Hemma igen

Oroa er icke, jag ska knåpa ihop ett ordentligt Skiathos-inlägg vid tillfälle, men just nu är jag lite vimsig och överväldigad. Tycker ni ska läsa mammas rapport under tiden. Det var en underbar resa och jag hoppas innerligt att jag får tillfälle att åka tillbaka mången gång.


Det har blivit en märklig liten tradition att J hittar på något fuffens i fixarväg medan vi andra är bortresta. För tre år sedan hade han spacklat vår öppna spis. Året därpå möttes vi av en halv lekstuga när vi kom hem. Förra året hade våra Billy-hyllor fått krusidull-karmar. Det är tydligen någonting i den lugna hemmavistelsen som får honom att förvandlas till Martin Timell.

Jag var nästan lite nervös för att han skulle ha smällt upp en altan eller gjort nånting annat överambitiöst, mannen håller trots allt på att återhämta sig efter en obehaglig infektion i benet. Men ingen fara, på gården ståtade bara den Ikea-aviljong som jag suktat efter i flera månader men som ständigt varit slut i lager.

Myyys! 


Fick en smärre chock när jag tittade ner i min örtlåda också. Jag brukar ju med nöd och näppe klara av att så påskgräs.

Det enda kruxet just nu är att jag så gärna skulle fortsätta att hänga i paviljongen tuggandes på en persiljekvist, men imorgon ska jag på jobb. Det gick inte att lösa redaktionens semesterpussel på något annat sätt, så jag jobbar en vecka och fortsätter semestern sedan. Väckning kl 05 alltså. Ojoj. Hoppas kollegan Cessi har stenkoll, för själv är jag ungefär lika alert som en stifadokruka.

Öarnas ö

Skiathos är en härlig ö! Dessutom är maten osannolikt god här, vi har lyckats pricka in två helt osannolika restauranger som hakat på ekologiskt och närproducerat-trenden. Traditionell grekisk mat med en modern twist. Olive land hette den ena och Marmita den andra. Förmånliga priser och otrolig mat.

Har ett litet experiment på gång och försöker skippa kött den här veckan. Det har gått oväntat smidigt. Fisk, grönsaker och ost, vem hinner sakna kött?

Annars har vi shoppat, bilat och simmat. 










Grymma förebilder

På sistone har flera gripande artiklar cirkulerat på sociala medier. Det här är en av de senaste, om hur ödesdigert det är när mammor dissar sig själva inför sina barn:

When your mother says she's fat

Och den här har säkert många redan sett. Ett bra förslag på hur man ska kommunicera med småtjejer utan att sätta fokus på yttre attribut.

How to Talk to Little Girls

Ja, jag har ju också bloggat om saken.


Det är knepiga saker. Och helt klart är ju att sådant som sägs och görs i hemmet påverkar våra barn oerhört mycket. Men de här sakerna kan vi alla fall försöka påverka genom att läsa på, tänka efter och diskutera saken med de andra vuxna i våra barns närhet. Vuxna som fäller mukamasvitsiga kommentarer om barnens kroppar bör bestraffas omedelbart och brutalt (I'm thinking livstida ensamansvar för fönstertvätt).

Men sen har vi faktorerna som vi inte kan påverka. Förebilderna.

Jag har snöat in mig på Isabel och Rebeccas podcast, som just nu är en av Sveriges absolut största. De är  underhållande! Jag gillar att Isabel Adrian och Rebecca Simonsson ogenerat pratar på om ytligheter och mänskligheter i en salig röra. Båda är delvis bosatta i USA och deras verklighet är så fullständigt annorlunda än min att det blir ett festligt fluga-på-LA-väggen-scenario när jag lyssnar på dem medan jag kutar runt i Ladusvedsskogarna. 

Tonen i podcasten har dock blivit alltmer allvarlig, för nu har tusentals unga tjejer (och tydligen en del killar också) börjat ty sig till damerna med sina innersta och svåraste problem.   En del mail som skickas till podcasten är direkt hjärtskärande. Och Isabel och Rebecca kämpar tappert, men det känns som att man borde ha lite mera utbildning, erfarenhet eller ens vanligt snaju för att tackla så här stora spörsmål.

I senaste avsnitt undrade en flicka med panikångest om I&R hade erfarenheter av ångestattacker. Och Isabel pladdrade glatt på om att hon nog ibland kan känna sig lite stressad i sitt jobb (som solglasögondesigner eller vad det nu egentligen är hon gör) men då brukar prata lite med sin man (Swedish House Maffia-medlemmen Steve Angello). Och det var liksom det. Känns kanske inte helt tillämpbart om man är femton år och går i högstadiet och har så svår ångest att man inte kan andas.

En annan lyssnare berättade att hon hatade sin kropp och inte visste hur hon skulle klä sig. Isabel Adrian tyckte att hon skulle klä sig i svart från topp till tå. (Jag tror jag förstår hur hon menade, att flickan ska hitta kläder hon känner sig trygg i och sen börja ta ut svängarna och skapa en stil. Men det blev lite abrupt i ponden)

Nästan alla mail inleds med meningen "Tack för en fantastisk pod, ni är grymma och så bra förebilder".

Det känns orättvist att skälla ut I&R för deras ibland ganska tarvliga och orealistiska tips, för rollen som relations/utseende/självförtroende-gurun har de inte roffat åt sig. Det bara blidde så. De försöker köra på med egoboost och pepp och det är fint. Men jag undrar om de riktigt inser vilket enormt ansvar de har tilldelats. Det som skulle bli en rolig och pladdrig pod om det lyxiga livet har pga lyssnarna utvecklats till en livlina för unga som har det jobbigt.

Både Isabel och Rebecca är smala och vackra. Isabel har fixat brösten, det håller hon inte hemligt utan kan dra en väl inövad argumentationsradiramsa om någon ifrågasätter saken. Både framhäver gärna att de arbetat hårt för att bli till dem de är i dag (jag har ingen anledning att inte tro på det) men exakt vad de det är de gör är lite flummigt. Designa en kollektion här, hänga med på en festival där. Åka till Ibiza, göra en plåtning för Mama. Det är en vardag som ganska få får uppleva men säkert många drömmer om. Därför blir Isabel och Rebecca "grymma förebilder".

 I sig är detta ingenting nytt. Jag tor det är fråga om jakten på den tuffa och smarta storasystern. När jag var tonåring fick tidningar som Frida och Sugar vara ställföreträdande storasyrra. Det var inte optimalt det heller. Men kanske lite närmare min egen tillvaro än de bloggar och podar som dagens fjortisar får ty sig till. 

 Tycker det skulle vara så coolt om det dök upp förebilder som är lite knubbiga och vare sig har råd med shellac eller extensions. Som är matbutikskassor eller sjuksköterskor eller dagistanter och tycker detta är toppen. Som har blivit lite tilltufsade i livet men knogat på och förblivit fabulous. Som förmår inspirera och intressera utan att leva i en Barbie-tillvaro. 

Vem som helst kan ha en blogg eller en pod, man behöver inte ett mediehus bakom sig för att komma igång. Men det krävs självförtroende och drive. Och skinn på näsan när de taskiga kommentarerna dyker upp.

Jag är säkert lite naiv som hoppas på att det skulle dyka upp flera potentiella förebilder av den typen innan mina döttrar börjar läsa bloggar och lyssna på poddar... Men man kan ju i alla fall få drömma.