Det absolut bästa sättet att få en snygg kropp är som följer:
Börja tycka att din kropp är snygg.
Jag vet. Det är lättare sagt än gjort. Men det går. Och en utmärkt metod för att komma igång är att sluta väga sig.
Sedan jag var 11 år och en odiplomatisk skolhälsovårdare upplyste mig om att jag var knubbig har jag vägt mig regelbundet. Periodvis flera gånger per dag, tidvis någon gång i veckan, ibland tagit långa pauser men dagligen ängsligt plirat på badrumssvågen i vetskapen att jag nog säkert borde väga mig, för det ska man ju göra. Man ska inte vara rädd för vågen, säger de.Och rädd kanske jag inte har varit, men lite blyg och obekväm.
En tid vägde jag mig varje fredag, och redan på torsdag kväll dök knuten i min mage upp. Vad har jag gjort, vad har jag ätit, varför lär jag mig inte, varför är jag inte striktare, mindre glupsk, mer disciplinerad, mindre intresserad av mat och vin etc???
Jag är på tok för bra för att klå upp mig själv inombords på det sättet. Jag förtjänar det helt enkelt inte.
Min bekantskapskrets består till stor del av starka, moderna och tuffa kvinnor som kämpar benhårt för att våra döttrar (och i viss mån söner också) ska få växa upp i en mindre utseendefixerad värld. Vi kan allt om ätstörningar, vi vet att barn som rör på sig och äter mångsidigt inte ska behöva bry sig om vad skolhälsovårdarens våg visar. Vi är bra på att förklara för våra barn att de är utmärkta, smarta, fina (jo det säger jag ibland), och duktiga (ounou det säger jag också).
Men det här säger vi inte till oss själva.
Viktfixeringen får ny fart när man har fött barn, verkar det som. Också den starka, tuffa och moderna kvinnan blir rädd för vågen. Och målet är givetvis att man ska väga det samma som före graviditeten. Tio kilo kvar. Sju kilo. Fem kilo och de försvinner bara inte! Gaaah! Vad gör jag fel? Jag som tränar och tränar och inte har ätit en glass sedan 2009! Jag som står på mig och dricker te istället för vin den där enda kvällen på hela våren som jag lyckats fixa barnvakt och kommit iväg på träff med kompisarna. Förtjänar inte jag ett litet minus på vågen nurå? Vavava?
Jovars, det kanske du förtjänar. Men tyvärr är vågen ingen logisk och rättvis kumpan.
Framför allt förtjänar du att slänga ut vågjäveln! Varför tillåta att en tingest som mest av allt förorsakar dålig stämning tar plats i ditt hem? Om det var en extremt ful vas skulle du "råka" fälla den i golvet. Misslyckade reainköp säljer du på loppis. Kläder som du inte använt på fem år för du hurtigt till UFF-lådan, för det är bra och sunt att gallra.
Men vaddå väga samma som före graviditeten. Varför det? Kroppen är sig ändå inte lik längre. Vi accepterar mer eller mindre moloket att brösten är helt annorlunda och att magen korvar sig, men vikten tycker vi ändå ska vara exakt den samma. Varför blicka bakåt?
Med risk för att låta som en trasig grammofon eller en ovanligt tradig ringsignal: skit i vågen skit i vågen skit i vågen!
Jag har aldrig känt mig så nöjd med mig själv som under månaderna sedan jag gjorde slut med vågen. Den är lite som barndomsvännen som man inte längre kommer överens med. Tidigare var umgänget naturligt och lite påtvingat, men numera funkar det helt enkelt inte. Du drar dig för träffarna och blir oftast besviken och irriterad. Sådana kompisar slutar man träffa.
Nu kanske ni tror att jag har gått in i total denial och kommer att svälla upp tills jag ser ut som Gilbert Grapes mamma. Icke. Jag har nog aldrig varit så sund och aktiv som den här våren. Det är lite trixigt att få ihop ett träningsprogram när man jobbar morgnar och har familj. Men jag strävar helt enkelt efter att göra nånting som jag blir svettig av (höhö) minst tre gånger i veckan. På sistone har det varit att jogga och simma. En del kvällar får det räcka med plankor och armhävningar (har laddat ner den där 100 pushups-appen och gått från noll till femtio). I gymnasiet kunde jag varken jogga, planka eller göra armhävningar, så visst tusan föredrar jag min nuvarande kropp fast den lär ska vara 20 kilo tyngre (det vet jag inte, ty jag väger mig icke).
Och vad maten beträffar tycker jag att föjande tumregel är mycket enkel: håll igen i veckorna (dvs ät gott och nyttigt men skippa desserter och vin) men gör vad fasen som helst på veckoslutet. Tumregler får man förresten bryta om det vill sig. Bara det inte händer superofta är det helt okej.
Jag har köpt mycket kläder på sistone. För helt plötligt tycker jag inte att den där figuren i provrumsspegeln är en grådegig massa som inte passar i ett enda klädesplagg. Jag inser att de där äckliga röda digitala siffrorna på vågens display förföljde mig konstant. Det går inte att intala sig att man är slank och snygg om "BMI lätt övervikt" hänger över en som en skugga.
I spegeln ser jag armmuskler, snygg hy, ett trevligt fejs som smize-ar modigt. En del plagg sitter förstås inte (mikroshorts, tänk inte ens tanken) men det är ju bara att hänga tillbaka dem och gå vidare. Jag har köpt kläder i färger jag aldrig skulle ha vågat mig på förr. Jag har upptäckt läppstift! Såå roligt!
Nu tänker jag ju inte heller bli nån anti-våg-fanatiker. Om en läkare till exempel behöver veta exakt vad jag vägen stiger jag förstås snällt upp på vågen.
Men i vardagen uppmanar jag faktiskt alla och en var att göra slut med vågen. Du kommer inte att ångra dig.
