Linnea med bloggen Häxbrygd har gjort en intressant analys av texten i Krista Siegfrids UMK-låt Marry me. Och Linnea har ju rätt, om man analyserar texten som en dikt är det ju ryslig läsning. Jaget vill bli gift till varje pris, och är beredd att uppoffra sig hur långt som helst för saken. Känns inte som ett fräscht kvinnoporträtt a la 2013, precis
Det här har dock inte besvärat mig, eftersom jag tycker hela Kristas show pyr av ironi och självironi. Jag har tolkat den som en glad parodi på nån sorts bridezilla-stereotyp, sådana har det ju vimlat av både i långfilmer och dokusåpor de senaste åren. Föreligger det verkligen nån risk för att unga kvinnor ska ta texten bokstavligt och tro att det där med slave och master och walk of shame är ett ideal? I dunno.
Men började fundera lite på vad vinnarlåtarna i Eurovisionen har handlat om de senaste åren.
Ifjol var det ju då Loreen som var euforisk fast hon snarare såg miserabel ut. Hon och hennes älskade skulle vara euforiska intill tidens slut och så skulle de upp upp upp upp. Visst? Min analys: det handlar om hederligt fyllesex och ingendera vågar somna för då blir det morgon och båda har huvudvärk och dålig andedräkt.
Ell och Nikki med Running scared var så betuttade av varandra av de sprang och var rädda. Det var ju lite skumt. Vad är de rädda för? Nikis rika make som hittat en babyface-toyboy i garderoben?
Lenas Satellite var ju lite som en förstadium till Marry me. Här hade vi en böna som lackade tånaglar och köpte blå underkläder och ansträngde sig alldeles rysligt fastän föremålet för de stora känslorna ibland var riktigt elak. Äsch. Lena borde ju ha gjort allt detta för sin egen skull och varit fab och självständig! Eller var det kanske så att hon hade samma ironi-kort i ärmen som Krista?
Och Alexander Rybak hade satt sin barndomskärlek på en piedestal så hög att hon blev en sagofigur. Inte heller det en stabil bas för ett långvarigt förhållande.
Summamsummarum. Besynnerliga förhållanden och självuppffring går hem i Eurovisionen. Den som använder ESC-lyrik som relationshandledning är antagligen ganska ensam i nuläget.
Ding dong and carry on.
Det här har dock inte besvärat mig, eftersom jag tycker hela Kristas show pyr av ironi och självironi. Jag har tolkat den som en glad parodi på nån sorts bridezilla-stereotyp, sådana har det ju vimlat av både i långfilmer och dokusåpor de senaste åren. Föreligger det verkligen nån risk för att unga kvinnor ska ta texten bokstavligt och tro att det där med slave och master och walk of shame är ett ideal? I dunno.
Men började fundera lite på vad vinnarlåtarna i Eurovisionen har handlat om de senaste åren.
Ifjol var det ju då Loreen som var euforisk fast hon snarare såg miserabel ut. Hon och hennes älskade skulle vara euforiska intill tidens slut och så skulle de upp upp upp upp. Visst? Min analys: det handlar om hederligt fyllesex och ingendera vågar somna för då blir det morgon och båda har huvudvärk och dålig andedräkt.
Ell och Nikki med Running scared var så betuttade av varandra av de sprang och var rädda. Det var ju lite skumt. Vad är de rädda för? Nikis rika make som hittat en babyface-toyboy i garderoben?
Lenas Satellite var ju lite som en förstadium till Marry me. Här hade vi en böna som lackade tånaglar och köpte blå underkläder och ansträngde sig alldeles rysligt fastän föremålet för de stora känslorna ibland var riktigt elak. Äsch. Lena borde ju ha gjort allt detta för sin egen skull och varit fab och självständig! Eller var det kanske så att hon hade samma ironi-kort i ärmen som Krista?
Och Alexander Rybak hade satt sin barndomskärlek på en piedestal så hög att hon blev en sagofigur. Inte heller det en stabil bas för ett långvarigt förhållande.
Summamsummarum. Besynnerliga förhållanden och självuppffring går hem i Eurovisionen. Den som använder ESC-lyrik som relationshandledning är antagligen ganska ensam i nuläget.
Ding dong and carry on.