Låt mig nu säga det här genast så är det gjort: det är inte jättesynd om mig. Jag har inte gått i konkurs och min familj har hållit sig frisk. Jag vet att det är många som har det otroligt kämpigt just nu, och jag har det ju helt okej.
Men det här är min blogg så här får jag faktiskt vältra mig i självömkan en liten stund.
Om några veckor fyller jag 40 år och detta hade jag tänkt fira storslaget.
I London, faktiskt. Jag hade lagt undan pengar från royalty-utbetalningar och sparat en del av Runeberg junior och hyrt ett helt townhouse i Kentish Town för fyra nätter.
Där skulle vi bo, maken, barnen, mina föräldrar och jag. Med mamma skulle jag gå på handväskutställning på V&A och Afternoon Tea på Ritz. Med pappa på pub-runda. Med döttrarna på Harry Potter-teater. Med Jonas på någon spännande restaurang utan barnmeny och några otroliga cocktails på någon legendarisk cocktailbar.
Allt bokades redan 2019. Var helt pirrig över allt fantastiskt vi skulle hitta på i min favoritstad. Dels skulle familjen få uppvakta mig, dels skulle jag få skämma bort familjen. Perfekt!
Det blev förstås ingenting av de här planerna, men jag gaskade hurtigt upp mig och bokade bord på favoritrestaurangen i Tallinn (som har lekrum) istället och rum till alla på mysigt hotell.
Igår avbokade jag allt det här också.
Får bli hemmamiddag istället, och det är i vanliga fall inget fel på det. Men den här gången känns det snopet.
Jag hade förstås tänkt ha fest för vänner också.
Min 30-årsdag blev lite halvdan, jag hade precis tappat allt mitt hår och var ganska ynklig. Ville inte visa mig ute bland folk mera än nödvändigt, så det blev ingen större fest den gången. Närmaste kompisgänget kom och firade och det var härligt, men jag tänkte redan då, år 2010, att tusan också så jag ska fira min 40-årsdag istället. Med eller utan hår, då ska jag vara glad igen och fira storslaget.
Men nä. Det går ju inte.
Just nu vet jag inte ens om jag kan bjuda hem de närmaste kompisarna, vi bor nästan alla i Nyland, höstsnuvorna härjar och coronablinkern kanske blinkar till så innerligt att jag till sist sitter ensam här hemma vid festdukat bord.
Som Filifjonkan i Farlig midsommar.
Jag tänker avundsjukt på mina årsbarn som fyllde år i somras då det gick att festa loss utomhus med blomkrans i håret och 70+arna på armlängds avstånd.
Utomhusfest i höstrusket är inget vidare alternativ.
Jo, det går förstås att skjuta fram allting och fira 41-årsdagen med buller och bång istället. Om man nu ens vågar hoppas på det. Kanske bäst att ta sikte på 42 med en gång. Eller 45. Eller 50.
Men det är inte samma saaaaaaak.
Dessutom har de där pengarna jag lade undan för resan sipprat iväg när en massa författargigs och ESC ställdes in så att mina inkomster snörptes åt.
Nä. Det här är inte hela världen.
Det finns större motgångar och viktigare saker att bröla om än inställda kalas och resor.
Men för mig blev det inställda 40-årsfirandet kulmen på eländet. Jag har ställt in releasefester, resor och spännande jobbuppdrag med gott mod och tänkt att födelsedagen ska jag väl ändå kunna fira. Tagit besvikelserna med jämnmod och hoppats att pandemin mirakulöst skulle en liten paus i början av november, ens så stor att man kunde boka ett stort bord på en trevlig restaurang och låta champagnekorkarna vina genom luften. Men nu blev det inte så.
Nu ska jag sätta mig i en knut och brodera en bitter bonad i korsstygn.
“Se aldrig fram emot något så slipper du bli besviken” ska det stå.