Förmiddag på Bokmässan, rena rama myrstacken redan vid entrén.
Du seglar lite världsvant förbi köerna och kaoset, du är ju författare, bevars, ingen vanlig mässbesökare. Ni VIP-are har egen garderob där det inte kostar 4 euro att hänga sin jacka. Lyx. Eller ja, det är nu en skrubb. Du försöker lite smidigt byta om till deckarklackarna stående på ett ben eftersom det inte finns något att sitta på, tappar balansen och trampar författaren bakom dig på foten med den ena stilettklacken. Anteeksi. Nå, Juha Hurme klarar sig säkert utan höger lilltå, man har ju två ...
Nu hurtigt vidare!
Du hittar rätt scen efter lite förvirring. På podiet sitter Merete Mazzarella och berättar om sin senaste bok. Det är fullsatt. Jejeee. Bra location, tydligen. Gott om plats för alla fans. Utmärkt.
Nu är Merete klar och försvinner. Det gör tyvärr publiken också. Aj då. Men ingen fara, här kommer ju en hel skolklass och slår sig ner!
Hm. De ser rätt unga ut.
Du inser att du kanske måste tänka om lite nu, anpassa snacket till den unga läsaren. Men ungdomen är framtiden, så det är värt besväret. Yo yo.
Publiken ser ju riktigt bra ut, det är inte Merete-fullt men inte tomt heller. Förutom högstadieeleverna sitter också en av dina förlagsredaktörer på en stol och ser uppmuntrande ut. Och en liten farbror som redan tycks ha köpt en massa böcker. Säkert en hängiven deckarläsare som är nyfiken på nya förmågor inom genren.
Nu är det dags. Hon som ska intervjua dig svävar in, fräsch, påläst och lugn.
“Är du beredd?” frågar hon och du nickar självsäkert.
Då kommer en stressad modersmålslärare rusande.
“Är det här ni sitter??? Jag har letat överallt! Ni ska inte vara här, ni ska vara där borta”, frustar hon.
Skolklassen ser motvilligt upp från sina telefoner, samlar ihop jackor, väskor och broschyrer och lufsar iväg.
En pigg liten tant petar till deckarfarbrorn på sista raden.
“Kom nu Gunnar, vi ska ta ett glas vin med Ulla. Har du alla mina kassar?”
De försvinner också. Förlagsredaktören ler uppmuntrande.
Nåja. Det är så här det ska vara på mässor, folk kommer och går.
Intervjun börjar och du snarvlar tappert på utan att riktigt veta vad du försöker få sagt. Till all lycka styr intervjuaren upp det hela genom att dra smarta slutsatser av ditt svammel och skratta hjärtligt åt dina tarvliga försök till humor.
Till sist är det klart. Herregud så skönt. Fast vilan blir kort för nu ska du till en annan scen och göra ett uppträdande till.
Den här gången kommer det i alla fall inte att vara tomt i publiken eftersom du ska intervjuas tillsammans med Den Etablerade och Älskade Författaren (härefter DEÄF). Snålskjuts, kunde man kanske kalla det. Men du tackar och tar emot.
DEÄF är förstås briljant.
Publiken vrider sig av skratt, rörs till tårar och nickar instämmande. Du är inte riktigt lika hänförande men knogar på.
Tiden går fort när man uppträder med DEÄF, plötsligt är uppträdandet klart. Nu ska du och DEÄF signera böcker i förlagets monter. Trettiofem kvinnor ställer sig i kö framför DEÄF, som skriver autografer så pennar glöder. Du ler vänligt. Det är viktigt att se trevlig ut. Vem vill köpa en bok av någon som är surare än Professor Snape?
Och här kommer ju nu en dam som helt tydligt vill prata med dig och inte DEÄF! Hon armbågar sig fram och ställer sig vid podiet. Du har pennan redo. Här ska signeras med snyggaste handstilen.
“Säg nu till nån av dina chefer att inga orkar lyssna på den här hemska musiken i Vega. Och varför flyttade ni på Kaffekvarnen???” ryter damen och ångar vidare.
Hoppsan. Jaha ja.
Nu är det tre timmar till nästa show. Du vimsar omkring i vimlet och försöker fördriva tid. Äter en räksmörgås, man ska tydligen äta sådana på bokmässor. Träffar bekanta som generat berättar att de inte läst din bok. Du säger att det är jättejätteokej och menar det.
Du köper en julkalender. Dricker en kopp kaffe. Hänger lite i ditt eget förlags monster. Rätar till några bokhögar som hamnat på sned. Det blir riktigt prydligt. Fötterna värker, deckarklackar är inte så bekväma.
Äntligen har tre timmar gått. Nu ska du uppträda igen, på finska denna gång.
“Kiitos kiitos”, säger du kavat när intervjuaren presenterat och välkomnat dig.
Sedan händer något märkligt. All finska försvinner ur ditt huvud. Det är som om någon komponent där inne skulle ha lossnat. Du glor förvirrat på intervjuaren. Vad sa hen?
“Juukylläminä … tota, eli tämä kirja … erittäin silleen, että dekkari talvella on liksom kylmää …” förklarar du.
Intervjuaren avrundar intervjun lite i förtid av någon anledning.
Du vinglar upp till VIP-garderoben. När du byter skor ser du en fläck på golvet som eventuellt är lite Finlandiapristagarblod.
Du hoppas att det bara är kaffe.