Puh, det är arbetsamt att ha semester!
Vi kom från Kroatien igår, och här hemma väntade min nya Ellos-soffa som Jonas inte hade packat upp ännu eftersom han antog att jag prompt ville göra det själv (han antog rätt).
Soffan är ursnygg och tillräckligt bekväm, så härnäst gällde att bli av med den gamla soffan, som vi har lyckats fisa hål i.
Jag hyrde hurtigt en skåpbil, och när vi nu väl hade den tyckte vi att det var läge att skaffa en ny säng till Tyra i samma veva (det stackars barnet har fått dras med en växa-säng på tok för länge, det har ungefär sett ut som när monsterbabyn i Riget växte ur sin sjukhusbädd) och så har vi surrat fram och tillbaka mellan hem, soptipp och Ikea dagen lång.
Nåja, nu står alla möbler där de ska, men vi har också en innovativ hinderbana bestående av förpackningsmaterial längs med golven och nu tog allas krafter slut. Det får vi ta imorgon.
Mitt i rumban åkte vi på det andra ultraljudet! Det är ju alltid lite nervöst. Babyn sparkar och viftar där inne så levande tycks hen vara, men man vet ju aldrig. Något kan ju vara galet ändå.
Storasystrarna krävde att vi skulle fråga om barnets kön också. Själv hade jag kunnat vänta till förlossningen men blir man nedröstad så blir man.
Allt såg fint ut där inne. En lång bebis med stora fötter, två hjärnhalvor, en snopp, tio tår och näpen profil är det.
Om 135 dagar ska vi träffas, påstår min gravid-app. Jag ska hinna med mycket före det, har jag tänkt. Lansera två böcker och en podcast, resa till London och Göteborg, komma igång med en femte roman bland annat.
Men nu ska jag fortsätta stirra på högarna med papp och bubbelplast ett tag. De kanske snurrar ihop sig i prydliga små rullar, får ben och traskar iväg till sopsorteringen på egen hand om jag knäpper med fingrarna och visslar ”A spoonful of sugar”? Värt att testa!
Njä.