Vecka 14 på gång nu. Det känns okej. Våren var kämpig eftersom jag mådde väldigt alternativt mellan varven och har varit ofattbart trött.
Eurovisionsresan nojade jag rätt mycket för på förhand. Det blir ju många extremt långa arbetsdagar på raken och jag har sällan klarat av att vaka längre än till kl 23 de senaste månaderna (i vanliga fall är jag som piggast vid midnatt). Dessutom kände ingen till mitt tillstånd utom Pöll. Hade upplyst honom om situationen så han inte skulle bli förvånad om jag började Exorcisten-spuggla mitt i en semifinal.
Men resan gick svinbra, jag mådde okej och lyckades tackla tröttheten genom att klämma in power naps mellan varven. Att vara spiknykter på diverse stimmiga eurovisionspartyn var också intressant. Och nu är det flera veckor sedan jag senast mådde riktigt pyton.
Fast nu minns jag att det här är den del av graviditeten jag gillar minst.
I början har man fullt upp med att hålla låg profil, dessutom går man bara och väntar på den där magiska 12-veckorsgränsen så man ska kunna börja ställa in sig baby på allvar. De vanliga kläderna ryms ännu på, fast det kan vara lite trångt om saligheten.
Från vecka 20 framåt brukar jag också vara nöjd och glad. Då känner man sig ju verkligen gravid, magen är rund och fin, babyn sprattlar mysigt och jag har haft förmånen att inte drabbas av några värre krämpor utan varit pigg och frisk (hoppas att samma sak gäller den här gången fast jag har en tio år äldre kropp).
Slutet av graviditen är ju allmänt absurd, men vid det laget är det lika bra att släppa allt. Ingen aning när barnet kommer, ingen aning hur stor magen kan bli, ingen aning hur jag kan väga fem kilo mera i dag än i går, ingen aning om min snippa är kvar för jag såg den senast i augusti. Fråga någon annan, jag är bara en farkost här.
Men vecka 14- 20. Blä.
Ni ska veta att jag önskar att jag var en avslappnad person som generöst kunde omfamna det där degiga och oformliga som just nu är min mage. Men det går inte. Jag har för mycket issues med min kropp.
Inte för att jag har något emot degiga magar på andra människor, tvärtom! Jag tycker på riktigt det är fint, blir så lycklig varje gång något underklädesmärke vågar anlita en kvinna med plufsmage som mannekäng. Men då det gäller mig själv har jag någon slags låsning.
Degigt = dåligt.
Jag vantrivs i den kropp jag har just nu eftersom den påminner om en kropp jag hade när jag inte riktigt tog hand om mig, var ledsen över att jag inte rymdes i vanliga kläder och ständigt planerade att ta itu med saken utan att komma igång. 14-veckorskroppen slussar mig helt enkelt tillbaka till det tillståendet och det är inte kul.
Ni ser ju själva vilken självcentrerad ärkekokosnöt jag är.
Ett livets mirakel tar form i min kropp och jag går och surar över att konsistensen på mitt mellangärde inte är till belåtenhet. Men jag kan inte rå för det.
Jag är ärligt talat lite nervös den här gången. Har jag trixat så mycket med min kropp att jag inte kommer att kunna bli bekväm med att den nu växer, sväller, pöser och utformas lite som den behagar under de närmaste månaderna? Kommer jag att hasa omkring i ett konstant självförakt istället för att njuta av att slippa de vanliga kraven och fokusera på hur jag mår? Ska jag banna mig för varenda kladdkaka, pastaportion och glass som slunkit ner för att jag var extremt gravid och hungrig eller vara lite bjussig mot mig själv?
Jag har hittills skämts bort med relativt lätta graviditeter. Har så många bekanta som tampats med orimligt illamående och svåra smärtor då de väntat sina barn. Den här insikten får mig att känna mig ännu asigare. Att jag täcks.
Vi får väl se. Just ju försöker jag ta sikte på vecka 20, då magen börjar vara fast och rund istället och det kanske går att känna att någon finns där inne.
Jag hoppas jag blir en förståndigare människa senast då.