Den är besynnerlig, tillvaron som författare. En stor del av året är det inte alls konstigt om man vill vara i fred. Det är ju lite fint att vilja isolera sig och vara kreativ.
Men i något skede blir boken förhoppningsvis klar och då måste författaren krypa fram ur sin håla. Eller nej, det måste hen egentligen inte, till exempel Juha Itkonen som i höst ger ut en bok om det smärtsammaste av ämnen (att förlora ett barn) har valt att minimera medierumban. Och boken har fått en massa uppmärksamhet ändå, så bevisligen finns det alternativ.
Det är nu tredje året jag får uppleva den så kallade bokhösten med allt vad den innebär.
Och den innebär massvis med roliga saker! Redan i augusti kan man börja pricka in författarkollegers releasefester, som ofta är öppna för alla som villl höja en skål och köpa en signerad bok. Bibliotek och skolor hör av sig och undrar om författaren skulle kunna komma och berätta om sin senaste bok. Det är ofta roligt det också.
I bästa fall får man några intervjuförfrågningar och en och annan vänligt sinnad recension också. Lite nervigt för den som just öppnat gluggen till skrivhålan men helt okej.
Men i mitten av hösten tornar den upp sig. Ja, bokstavlingen tornar, i form av några hotelltorn precis invid Liseberg: Göteborgs bokmässa.
Redan långt före jag debuterade förstod jag att Göteborgs bokmässa är the shit.
Mässan lockar ju inte bara till sig skönlitterära författare, för var och varannan svensk stil-, tränings- eller livsstilsprofil ger ju också ut en bok och skickas till mässan av sitt förlag. Det innebär att bokmässesurret börjar i alla podcaster man kan tänka sig redan fler veckor före mässan.
För finlandssvenska författare är situationen lite annorlunda, förutom för den handfull som är så kända och etablerade i Sverige att deras närvaro på mässan är given. (Och det är människor som arbetat hårt och skrivit förbannat bra i många herrans år, så jag missunnar dem ingalunda denna status)
Vi andra får göra lite som i Kalle och chokladfabriken.
Hoppas att chokoplattan innehåller en guldbiljett. Eller nä den metaforen haltar, för det är ju ingalunda en lotteri. Snarare en tävling. Vem klarar gallringen? Vem duger för Sverige?
Förlagen skriver förslag, mailar och lobbar. Och så till sist faller domen. Du får åka, men inte du och du. Jaha du har visst fixat ett stipendium och betalar själv, kom med då. Men inte du, sorry. Du var inte tillräckligt intressant för Sverige i år heller, men vi försökte i alla fall. Nästa år kanske?
Efter att ha iakttagit denna ruljangs några gånger med växande avsmak för hela evenemanget bestämde jag mig i fjol för att Göteborgs bokmässa helt fick vara för min del. Vill inte mässan ha mig så vill inte jag ha mässan. Enkelt.
Men i år fann jag sedan ändå mig själv i det öronbedövande vimlet. Hur gick det till?
Nåh. Det var egentligen Crimetimes fel. Medan min avsmak för bokmässan har grott har också drömmen om att få delta i deckarfestivalen Crimetime vuxit till sig.
Crimetime som i flera år har ordnats bland ruiner och rosenbuskar i Visby. Många har vittnat om att festivalen har varit någonting helt unikt, både för författare och publik. Så roliga ämnen, så spännande gäster, verkligen en fest för alla som älskar kriminalgenren! Och varje år tycktes man ta in också några gäster som inte var jättekända och etablerade deckarförfattare, så jag tänkte att jag kanske kunde få chansen nu när jag skrivit tre deckare.
Antiklimax 1: Crimetime flyttade från Visby till bokmässan i Göteborg. Äsch. Men mitt förlag föreslog mig ändå, varför inte, liksom?
Antiklimax 2: Crimetime ville inte ha mig. Oh well, chansen var ju aldrig så stor ändå.
Chock: Göteborgs bokmässa ville plötsligt ha mig i år! Och då var det för sent att sätta sig på tvären eftersom jag ju redan sagt att jag kunde tänka mig en tur till Göteborg i september, dock för ett lite annat sammanhang.
Så plötsligt stod jag där med min Willy Wonka-biljett, var lika utvald som Harry Potter och hade en lika bad feeling about this som Han Solo.
Så jag svalde min stolhet och förkastade mitt tidigare beslut att aldrig delta i mässan, packade ihop några outfits, tjoade lite halvhjärtat på sociala medier och åkte iväg. Försökte bygga upp en iver, för jag har ju så många bekanta som uppriktigt älskar mässan.
Och jo, allt med bokmässan är ju inte hemskt. Här kommer några positiva saker:
Om man är tillräckligt fancy får man gratis smoothies och kokosbollar. Jag var tydligen tillräckligt fancy, och det var kul att sitta i författarloungen och smygkika på Björn Ranelid, Kattis Ahlström, Athena Farrokzhad och alla möjliga.
Allt var fint organiserat. Mysigt hotell, trevliga måltider, jag och min mage erbjöds taxiskjuts hela tiden.
De första dagarna är evenemanget en branchmässa för bland annat svensklärare och bibliotekarier, och det kändes ändamålsenligt och viktigt! Hade några riktigt upplyftande samtal med främmande människor under torsdagen då det var ganska lugnt.
Det är mysigt att träffa trevliga bekanta. Gemytligt att hänga med de bussiga typerna på mitt förlag och återförenas med skrivande vänner som jag bara ser någon gång per år. Iofs skulle jag kunna uppleva allt detta på hemmaplan också, men ändå.
Att intervjuas av och diskutera med människor som läst mina böcker är ju sjukt smickrande och spännande! Ett verkligt privilegium, även om jag mest satt och var imponerad av alla smarta saker de andra sa och inte kom på så mycket själv.
Göteborg var ju fint. Hade aldrig besökt staden förr, verkade trevlig.
Mindre positiva saker med bokmässan
Kaoset, oljudet, vimlet, värmen. Gäller förvisso på alla typer av mässor, men Göteborg var nog värst hittills.
Förnedringen i att stå vid ett signeringsbord som alla tar långa lovar kring. Gällde förstås inte bara mig, jag såg också ganska välkända svenska författare som stod där med pennan redo vid stora bokhögar utan att någon brydde sig om dem.
Att sitta och försöka berätta om sin bok fast absolut ingen hör. En del för att de inte är intresserade utan slog sig ner för att titta på sin telefon ett slag, andra för att man i båset intill spelar Diggiloo Diggiley på högsta volym.
Den ständiga känslan av att inte ändå få vara med på riktigt. Att på kvällarna i sitt Instagramflöde se att det pågår fester runt om på stan medan man själv sitter på hotellet. Att en del bjuds på mässans officiella mottagningar och mingel och andra inte. Om bokmässan i Göteborg var ett barnkalas skulle vi kräva att den ställdes in omedelbart, för så här får man ju inte behandla folk. Speciellt inte i Bamselandet Sverige. Antingen ska alla vara med eller så blir det inget, brum.
Så ja. Min bokmässa blev nu ungefär som jag hade föreställt mig den.
Jag är tacksam för att jag fick åka, förstås! Roligt att förlag och arrangörer tyckte det kunde vara värt det. Någon enstaka bok sålde jag säkert och förstås ska man aldrig underskatta det här med att bli en erfarenhet rikare.
Men om jag skriver flera böcker och får uppleva en ny bokhöst ger jag gärna min Göteborgs-biljett till en av dem som gillar mässan. Som lägger ut många kompisbilder och lyckas ta sig in på de där innefesterna. Som lyckas planera sin vistelse och gå på några seminarier mellan varven, själv gav jag upp, tappade bort min seminariekatalog och gömde mig i kokosbolls-loungen.
Jag och bokmässan gav varandra en chans, men nu svajpar vi vänster och går vidare.