Det är rätt roligt med facebook som varje dag påminner mig om saker jag skrivit om eller länkat till för exakt siochså många år sedan.
Igår var det ett år sedan jag inledde det jag kallade hälsokur. Hade tvingats inse att min stackars kropp var i ganska dåligt skick, med blodvärden som raskt var på väg i galen riktning. Och ja, vikten var väl inte helt optimal heller, fast jag ville inte hänga upp projektet på det eftersom jag har en ganska snårig historia gällande just bantning och hälsa.
Men sagt och gjort. Jag är envis som en treåring vid glassdisken när jag väl bestämt mig. Jag kämpade på. Jag har medvetet valt att inte lägga ut före- och efterbilder på bloggen eller skriva ut exakt hur mycket jag gick ner i vikt för jag vet ju hur många som för samma kamp som jag och hur en hakar upp sig på just kilomängder och foton som får en att må dåligt snarare än inspirerar. Men mina blodvärden blev tippetoppen, och det tillät jag mig skryta lite med.
Hur står det till nu då, ett år efter starten?
Inget vidare, faktiskt. Och det har inte med kroppen att göra. Vikten är kvar ungefär där den landade efter kuren. Blodvärdena är säkert också bra, dem har jag inte kollat. Kroppen är stort sett bra. Ryms i snygga klädesplagg i en mindre storlek än förr. Den är tålig och seg. Den putar ut där den ska puta ut och buktar in där den ska bukta in.
Knoppen, däremot. Vad fasen hände?
Ofta går en ju omkring och föreställer sig saker i stil med "oooh, jag skulle nog vara mycket lyckligare om jag vägde 7 kilo mindre". Pöh.
Våren blev turbulent och konstig för mig. Jag gick minsann inte omkring och njöt av mitt hälsosamma nya jag. Tvärtom blev jag bara mera förvirrad och nedstämd. Då jag fick alopecia för några år sedan var jag lite i samma mode, men den gången tyckte jag inte det var så konstigt. Ursäkta nu, jag tänker deppa lite här nu, för jag har tappat allt mitt hår, dammit.
Men nu? När alla drömmar gått i uppfyllelse. När jag gett ut en bok, fått pris, hade roliga arbetsuppgifter, fick göra tv, bodde i drömhuset, hade en toppenfin familj och till på köpet kände mig snygg för första gången sedan dagismaskeraden 1986, då minsann skulle det deppas.
Så jag kände mig skamsen och försökte ignorera nedstämdheten. Jag har absolut ingenting att deppa över. därför får jag inte deppa.
Bortskämd och otacksam, det är vad jag är.
Den här sommaren var ingen hit. Jag har periodvis mått riktigt uselt. Varit väldigt otrevlig mot mina närmaste. Skrikit som en banshee åt barnen. Blivit helt för full några gånger och haft minnesluckor. Gjort idiotiska saker. Haft ångest. Lipat, snorat och sovit dåligt. Febrilt fumlat på med gröna smoothies och ingefärsshots i en strävan att ändå vara sund och pigg. Misslyckats.
Simma i svinkallt vatten en augustimåndag - stolleprov. Men skönt.
Så den här hösten har jag ett nytt hälsoprojekt på gång. Rädda knoppen.
Är redan igång med familjeterapi och psykiatri. Hoppas komma in i rullorna och hitta en bra terapeut. Samt få en diagnos av något slag, det lutar mot depression och ångest men ska undersökas lite till innan det är definitivt.
Jag känner mig redan betydligt bättre, för bara det att acceptera att allt inte stod rätt till var ett stort kliv. Det var också skönt att höra psykiatern bekräfta att jag verkade deprimerad, att detta inte var vare sig konstigt eller ovanligt och att det ska gå att hitta tillbaka till mig själv igen.
Det finns säkert många som tycker att det här är saker en ska hålla för sig själv och inte trumpeta ut i en blogg.
Kanske det. Kanske jag söker ett jobb en dag och arbetsgivaren googlar fram denna text och tänker "henne kan vi ju inte ta, hon är bevisligen loco". Kanske någon som på riktigt har det kämpigt, med penningbekymmer eller svåra sjukdomar i familjen, blir tokprovocerad av det jag skriver och tänker "men herregud, sluta gnäll, prinsessan på ärten".
Kanske det ja. Men kanske någon läser och känner igen sig. Och för en stund känner sig lite mindre ensam.
Då var det värt det.