Att springa Naisten 10 har blivit något av en tradition. Jag sprang första gången året då jag drabbats av alopecia. Var skallig som ett bowlingklot och frustrerad på allt. Bestämde mig för att ta kontroll över sådant i min kropp som jag kunde påverka (till skillnad från hårväxten då) och började jogga.
Den gången kändes det som världens bedrift att klara av att löpa i 10 km. Jag hade börjat pretty much från noll. Numera är sträckan inte så hujsig för mig, men alltid en bra målsättning för vårens löpträning.
En del år har evenemanget krockat med Eurovisionen, men jag har för mig att detta var mitt sjätte lopp.
Hade lite hoppats på att klara sträckan på mindre än en timme men det sket sig. 1 h 5 min tog det. Men ja. Trängseln i början gjorde att jag mer eller mindre promenerade första biten. Dessutom var det rätt kämpigt med årets första löprunda i ordentlig värme. Så jag ska inte vara allt för purken. Ska nog pressa min miltid här ännu.
Efteråt blev det skumpa och grillmat. Barnen hade till och med bakat en tårta till mig och mamma, som också deltog i tian.
En bra söndag med andra ord!
