Han ser ut som en helt vanlig liten farbror. Tunnhårig, lite rödlätt hy, bryn jacka, blå brallor. Jag tror jag är aningen längre än han. Antagligen starkare också.
Jag och gubben har ibland samma tidtabell, så det händer att han stiger på den buss jag redan sitter på. Det här är en buss som ofta är halvtom, så sätet bredvid mig brukar vara ledigt.
Där vill gubben sitta. Och när han gjort det bekvämt för sig sätter han igång. Han kliar sig, han krafsar, han låtsas leta efter någonting djupt ner i fickorna på de blå byxorna, han pillar loss små skinnflagor från sina händer och buffar till mig gång på gång. I sidan, på benen, på armarna, buff buff, pet pet.
Så här håller han på de 25 minuterna det tar att åka in till centrum. 25 minuter som är väldigt obekväma för mig. 25 minuter som jag vanligtvis brukar ägna åt att svara på e-post, läsa nyhetssajter, kolla sociala medier eller bara ha lite tid för mig själv. Det är 25 viktiga minuter för mig, och de dagar gubben sitter bredvid mig förstör han dem.
Ibland försöker han prata också. Ganska jobbiga politiska åsikter med en gnutta rasism. De första gångerna var jag artig och svarade, tänkte att det var synd om honom om hade sådan klåda. Andra gånger har jag låtsats lyssna på podcast eller sova. Men då petar han bara ännu mera på sig själv. Jag har testat att vara direkt otrevlig också, vara en sådan person man verkligen inte vill sitta bredvid på bussen. Men han vill sitta bredvid mig ändå, också när bussen är tom.
Imorse händer det igen. Jag sitter och skriver på min telefon och märker inte att han stiger på. Jag har väskan bredvid mig och reagerar först på hans lukt. Han luktar "liten farbror som inte tvättar sig så ofta och har samma kläder varje dag". Sekunden därpå dimper han belåtet ner på sätet, min fina väska blir platt.
Och nu händer någonting ovanligt. Jag blir så fruktansvärt arg. Jag tar spjärn mot fönstret och knuffar hårt till gubben medan jag ryter "Där sätter du dig inte" med samma kraft som Gandalf när han förbjöd balroggen att ta sig över bron.
Gubben blir förstås helt perplex och kravlar upp sig på en ledig bänk på andra sidan gången.
De andra i bussen är säkert häpna. Vilken otrevlig kvinna, kräver att ha hela bänken för sig själv och knuffar till en gammal man.
Men jag bryr mig inte. Jag åker buss för att ta mig till jobbet. Inte för att agera portabel sexleksak för en perverterad atopiker.
Det är antagligen #metoo-energin som bubblade upp inom mig. Jag är tacksam. Det kändes fruktansvärt befriande att ignorera att min väluppfostrade och snälla sida pep "men tänk om du har missförstått och han inte menar något illa" och bara säga ifrån.
Det enda jag grämer mig över är att metoo inte hade skett är jag var 15. Det finns så många gubbar jag önskar att jag hade knuffat, men jag vågade inte.
