Igår rapporterade Vega Huvudstadsregionen om en kvinnlig Securitasvakt som blev mobbad på jobbet. Inte av de andra vakterna, ånej, utan av kassörskorna i matbutiken där hon arbetade. "Är du säker att du klarar det här" och "vi kommer alla att döööö" tjoade de dagligen. Tills väktaren tog upp saken med sin arbetsgivare - och fick sparken! Men jag är egentligen mest upprörd över att kvinnliga butiksanställda hade mage att behandla väktaren så här. Varför gör kvinnor så?
En kvinna som intervjuades för ett inslag i Morgonöppet nyligen skickade med tre chokladapor till oss programledare, med hälsningen "så ni kommer ihåg att sluta tjattra som apor". Raffinerad elakhet kamouflerad som välvilja. Snyggt. Varför gör kvinnor så?
Nu när jag igen har varit oförståndig nog att visa upp mitt tryne i tv får jag räkna med kommentarer av alla de slag. Intressant dock att män som kritiserar programmet skäller på det innehållsmässiga. Oskarpa bilder, dåligt språk, för mycket svordomar etc. Den kritiken tar jag gärna till mig och funderar på om den var befogad eller inte. Men en kvinna (signaturen antydde i alla fall det) klargjorde att hon inte klarar av den beskäftiga Eva och därmed inte ens tänker titta. Som beskäftighet skulle vara någonting man kan vänja sig av med så där bara. Hon har ju all rätt i världen till sin åsikt, men att skrika ut den på nätet har bara syftet att såra. Varför gör kvinnor så?
Jag är en grubblare som rätt ofta börjar rannsaka mig själv av olika anledningar. Mest orolig blir jag om jag får för mig att jag oavsiktligt har sårat någon.
Jag undrar just om de här kvinnorna nånsin drabbas av den där iskalla tanken mitt i natten. Odjuret som låg under Alfons Åbergs säng, det dåliga samvetet som skaver och inte låter en somna.
Tänk om vi gick för långt med hon vakttjejen i dag, tänk om hon blev ledsen på riktigt?
Alltså det där med aporna, det var ju inte speciellt roligt nu när jag tänker efter, snarare skitelakt.
Hmm, jag måste börja hejda mig innan jag kommenterar på nätet, de på tv är ju också människor...
Nä inte gör de det ändå. Pisspottorna.
En kvinna som intervjuades för ett inslag i Morgonöppet nyligen skickade med tre chokladapor till oss programledare, med hälsningen "så ni kommer ihåg att sluta tjattra som apor". Raffinerad elakhet kamouflerad som välvilja. Snyggt. Varför gör kvinnor så?
Nu när jag igen har varit oförståndig nog att visa upp mitt tryne i tv får jag räkna med kommentarer av alla de slag. Intressant dock att män som kritiserar programmet skäller på det innehållsmässiga. Oskarpa bilder, dåligt språk, för mycket svordomar etc. Den kritiken tar jag gärna till mig och funderar på om den var befogad eller inte. Men en kvinna (signaturen antydde i alla fall det) klargjorde att hon inte klarar av den beskäftiga Eva och därmed inte ens tänker titta. Som beskäftighet skulle vara någonting man kan vänja sig av med så där bara. Hon har ju all rätt i världen till sin åsikt, men att skrika ut den på nätet har bara syftet att såra. Varför gör kvinnor så?
Jag är en grubblare som rätt ofta börjar rannsaka mig själv av olika anledningar. Mest orolig blir jag om jag får för mig att jag oavsiktligt har sårat någon.
Jag undrar just om de här kvinnorna nånsin drabbas av den där iskalla tanken mitt i natten. Odjuret som låg under Alfons Åbergs säng, det dåliga samvetet som skaver och inte låter en somna.
Tänk om vi gick för långt med hon vakttjejen i dag, tänk om hon blev ledsen på riktigt?
Alltså det där med aporna, det var ju inte speciellt roligt nu när jag tänker efter, snarare skitelakt.
Hmm, jag måste börja hejda mig innan jag kommenterar på nätet, de på tv är ju också människor...
Nä inte gör de det ändå. Pisspottorna.