Det finns ett mänskligt beteende som förbryllar mig lite. Beteendet kanske kunde summeras med "att vara mäkta stolt över att inte ha koll".
Bloggar är ett bra exempel. Efter att jag fick bloggpris har de flesta i min omgivning blivit medvetna om att jag är en sådan där bloggare. Också äldre människor, som samtidigt medger att de inte riktigt förstår sig på sådant men att det säkert är hemskt trevligt. Dem har jag inget problem med alls. Rätt ofta får jag också höra lite urskuldande kommentarer av människor i min egen ålder som nu helt enkelt inte har fastnat för det där med bloggar, kanske rent av blir lite intimiderade av den massa av texter och info som ligger där ute på nätet som ett Mount Everest av offentliga dagböcker. Det är också jätteokej. Jag blir inte det minsta stött av att någon bekänner att den aldrig spanat in min blogg.
De som gör mig konfunderad hör till en egen kategori. Hit hör de som medger att de aldrig läst bloggar och minsann aldrig kommer att göra det heller. Som är tvärsäkra på att det inte finns något av intresse för dem inom genren och därmed inte ens av nyfikenhet ger bloggar en chans. Att jag ofta skulle kunna ge dessa personer tips på en eller två bloggar som garanterat skulle falla dem i smaken, det spelar ingen roll för så långt kommer vi inte. Problemet med den här kategorin är att de, eventuellt omedvetet, ju i samma andetag förringar nånting som de vet att är viktigt för mig. Det är ju faktiskt ganska ofint!
Samma sak kan gälla tv-program. Jag nämner nånting roligt jag sett på tv och får svaret "Mmm. Själv ser jag ju inte på tv, förstår faktiskt inte hur du hittar tiden för sådant". Eller varför inte facebook: "Hååå, jag har noll intresse av att läsa vad folk har ätit till lunch och se bilder på deras katter".
Noll koll - men enorm stolthet!
Jag själv skäms lite över att jag har så oerhört dålig koll på sport. Jag är helt enkelt inte tillräckligt intresserad för att följa med idrott på tv. Men jag kan gott och väl begripa att sport är viktigt för många, även jag har nån gång fastnat framför en ishockeymatch och skrikit som ett brandlarm av upphetsning. Och jag tycker faktiskt att en viss koll på det som är på gång inom idrottsvärlden hör till allmänbildningen. Men denna koll saknar jag, och det skulle inte falla mig in att skryta med detta faktum. Pinsamt, tycker jag.
Är det måntro fråga om nån sorts defensmekanism? Att man försöker dölja sin förlägenhet med självgodhet, med följden att man blir snudd på hånfull? Kanske det går att dra paralleller till mången finskspråkigs attityd gentemot svenska språket också. Istället för att medge att skolsvenskan helt enkelt var för tråkig eller för svår drar man på sig det tvärsäkra flinet och förkunnar att Suomessa puhutaan suomea.
Brister gör oss mänskliga och mänskligt är fint. Och okunskap är ju ingen obotlig åkomma. Jag sprutar ur mig djupa sanningar som en konfettikanon här. Men ni kanske hängde med i mitt resonemang?
Bloggar är ett bra exempel. Efter att jag fick bloggpris har de flesta i min omgivning blivit medvetna om att jag är en sådan där bloggare. Också äldre människor, som samtidigt medger att de inte riktigt förstår sig på sådant men att det säkert är hemskt trevligt. Dem har jag inget problem med alls. Rätt ofta får jag också höra lite urskuldande kommentarer av människor i min egen ålder som nu helt enkelt inte har fastnat för det där med bloggar, kanske rent av blir lite intimiderade av den massa av texter och info som ligger där ute på nätet som ett Mount Everest av offentliga dagböcker. Det är också jätteokej. Jag blir inte det minsta stött av att någon bekänner att den aldrig spanat in min blogg.
De som gör mig konfunderad hör till en egen kategori. Hit hör de som medger att de aldrig läst bloggar och minsann aldrig kommer att göra det heller. Som är tvärsäkra på att det inte finns något av intresse för dem inom genren och därmed inte ens av nyfikenhet ger bloggar en chans. Att jag ofta skulle kunna ge dessa personer tips på en eller två bloggar som garanterat skulle falla dem i smaken, det spelar ingen roll för så långt kommer vi inte. Problemet med den här kategorin är att de, eventuellt omedvetet, ju i samma andetag förringar nånting som de vet att är viktigt för mig. Det är ju faktiskt ganska ofint!
Samma sak kan gälla tv-program. Jag nämner nånting roligt jag sett på tv och får svaret "Mmm. Själv ser jag ju inte på tv, förstår faktiskt inte hur du hittar tiden för sådant". Eller varför inte facebook: "Hååå, jag har noll intresse av att läsa vad folk har ätit till lunch och se bilder på deras katter".
Noll koll - men enorm stolthet!
Jag själv skäms lite över att jag har så oerhört dålig koll på sport. Jag är helt enkelt inte tillräckligt intresserad för att följa med idrott på tv. Men jag kan gott och väl begripa att sport är viktigt för många, även jag har nån gång fastnat framför en ishockeymatch och skrikit som ett brandlarm av upphetsning. Och jag tycker faktiskt att en viss koll på det som är på gång inom idrottsvärlden hör till allmänbildningen. Men denna koll saknar jag, och det skulle inte falla mig in att skryta med detta faktum. Pinsamt, tycker jag.
Är det måntro fråga om nån sorts defensmekanism? Att man försöker dölja sin förlägenhet med självgodhet, med följden att man blir snudd på hånfull? Kanske det går att dra paralleller till mången finskspråkigs attityd gentemot svenska språket också. Istället för att medge att skolsvenskan helt enkelt var för tråkig eller för svår drar man på sig det tvärsäkra flinet och förkunnar att Suomessa puhutaan suomea.
Brister gör oss mänskliga och mänskligt är fint. Och okunskap är ju ingen obotlig åkomma. Jag sprutar ur mig djupa sanningar som en konfettikanon här. Men ni kanske hängde med i mitt resonemang?