Min duffelnostalgiska stund på spårvagnen bringade av en slump också fram ett riktigt hemskt minne från skam-sektionen i min hjärna.
Det slog mig att min vän P-M hade en likadan duffel. Men det är egentligen irrelevant, för det skamliga inträffade några år tidigare. På skolbussen.
P-M var ett år äldre än jag, men vi fann varandra på skolgården. Vi var båda väldigt lillgamla, mest intresserade av att diskutera virkning och böcker och byta glittriga klistermärken. Och ludna klistermärken, oj minns ni dem? Minns ni ställningen med tarra-rullar i den där lilla butiken i Forum? Där kunde jag stå i timtal och välja, för jag fick ju bara ett litet ark i taget.
Sorry, sidospår. Tillbaka till P-M. Hon bodde en bit ifrån mig, och det innebar att hon satt på skolbussen när jag steg på. Varje morgon slog jag mig ner bredvid henne och så åkte vi kringelkroken från Kårböle via Norra Haga och Malmgård till skolan. (Melli fanns antagligen med på bussen också) Vi var ju inte bästisar eller nånting så dramatiskt, men vi var busskompisar och jag njöt av våra ganska tantiga men trevliga dagliga pratstunder.
En dag ville det sig så väl att jag hamnade i samspråk med de tuffa tjejerna på en rast. Vilken lycka! De hade hål i öronen, moonboots och permanent! Och de gillade mig! "Imorgon ska du inte sätta dig med den där P-M på bussen. Du ska komma längst bak med oss" befallde den snyggaste tjejen nådigt. Tänk!
Nästa morgon klev jag på bussen och seglade världsvant fram med mittgången. Mössan hade jag knölat ner i fickan för länge sedan, jackan hade jag öppen fast det var skitkallt och ryggsäcken bar jag nonchalant slängd över bara ena axeln. På vägen mötte jag P-Ms blick, hon log glatt och flyttade som vanligt sin väska från sätet intill så att jag skulle kunna sitta ner. Men icke, jag riktade blicken mot permanentligan på bakbänken och pep ett tillgjort "Mooooiii!"
Så här en 20 år senare undrar jag: Vem fan trodde jag att jag var? Hur kunde jag? Och till vilken jävla nytta?
I tioåringens värld fanns inte heller alternativet att säga "Hej P-M, tjejerna undrade igår om jag inte skulle vilja sitta med dem i dag, men jag skulle i så fall jättegärna vilja att du också hängde med. Vad säger du? Ska vi sitta med dem? Annars sitter jag lika gärna här med dig som vanligt." Det existerade inte.
Jag tror att P-M kom över detta ganska fort, hon hade flera och förhoppningsvis bättre vänner än mig. Men sådana är minnen kan ibland hoppa fram och daska till mig.
Jag var grym. Och inte med den där nymodiga positiva innebörden.
Det slog mig att min vän P-M hade en likadan duffel. Men det är egentligen irrelevant, för det skamliga inträffade några år tidigare. På skolbussen.
P-M var ett år äldre än jag, men vi fann varandra på skolgården. Vi var båda väldigt lillgamla, mest intresserade av att diskutera virkning och böcker och byta glittriga klistermärken. Och ludna klistermärken, oj minns ni dem? Minns ni ställningen med tarra-rullar i den där lilla butiken i Forum? Där kunde jag stå i timtal och välja, för jag fick ju bara ett litet ark i taget.
Sorry, sidospår. Tillbaka till P-M. Hon bodde en bit ifrån mig, och det innebar att hon satt på skolbussen när jag steg på. Varje morgon slog jag mig ner bredvid henne och så åkte vi kringelkroken från Kårböle via Norra Haga och Malmgård till skolan. (Melli fanns antagligen med på bussen också) Vi var ju inte bästisar eller nånting så dramatiskt, men vi var busskompisar och jag njöt av våra ganska tantiga men trevliga dagliga pratstunder.
En dag ville det sig så väl att jag hamnade i samspråk med de tuffa tjejerna på en rast. Vilken lycka! De hade hål i öronen, moonboots och permanent! Och de gillade mig! "Imorgon ska du inte sätta dig med den där P-M på bussen. Du ska komma längst bak med oss" befallde den snyggaste tjejen nådigt. Tänk!
Nästa morgon klev jag på bussen och seglade världsvant fram med mittgången. Mössan hade jag knölat ner i fickan för länge sedan, jackan hade jag öppen fast det var skitkallt och ryggsäcken bar jag nonchalant slängd över bara ena axeln. På vägen mötte jag P-Ms blick, hon log glatt och flyttade som vanligt sin väska från sätet intill så att jag skulle kunna sitta ner. Men icke, jag riktade blicken mot permanentligan på bakbänken och pep ett tillgjort "Mooooiii!"
Så här en 20 år senare undrar jag: Vem fan trodde jag att jag var? Hur kunde jag? Och till vilken jävla nytta?
I tioåringens värld fanns inte heller alternativet att säga "Hej P-M, tjejerna undrade igår om jag inte skulle vilja sitta med dem i dag, men jag skulle i så fall jättegärna vilja att du också hängde med. Vad säger du? Ska vi sitta med dem? Annars sitter jag lika gärna här med dig som vanligt." Det existerade inte.
Jag tror att P-M kom över detta ganska fort, hon hade flera och förhoppningsvis bättre vänner än mig. Men sådana är minnen kan ibland hoppa fram och daska till mig.
Jag var grym. Och inte med den där nymodiga positiva innebörden.