Hörni, nu måste vi diskutera det här med kindpussande. Bloggprisgalor, lillajulsfester, mingeldingeldong coming up, finlandssvenskar som hälsar på bekanta och obekanta - men hur?
Jag är ingen kindpussare, har aldrig varit det. Om nån ger sig in för att hälsa mig med en kindpuss tar jag förstås inte illa upp utan försöker lite tafatt fatta galoppen och smacka den i örat så där som man väl ska. Men det känns inte naturligt. Lite löjligt. Lite fejk. Lite "ojoj nu ska lilla Eva leka att hon är kontinental, bonjour bara, mwah mwah".
Jag är ingen vidare kramare heller, för den delen. Jag kramar gärna sådana som jag känner om jag har nån orsak att gratulera dem, om de fyller år, fått barn, skrivit böcker eller så. Eller om jag inte sett dem på länge. En liten kram kan vara rätt naturlig. Men pussarna, näe.
Människor som jag inte träffat förr brukar jag skaka hand med. En vänligt leende, ögonkontakt, ett fast handslag, det är min grej. Men ibland blir det riktigt underligt, när sådana som jag är beredd att hälsa med en handskakning dyker ner över mig för att kindpussa. I värsta fall blir jag så stel att handen förblir framsträckt, men påföljden att jag drämmer till dem i magen (eller ännu värre: i skrevet om det är en lång kindpussare).
Så ska man ju inte göra.
Men jag är nyfiken, ni som läser bloggen. Är ni kindpussare eller ej? Och hur förhåller ni er till kindpussande?
Jag är ingen kindpussare, har aldrig varit det. Om nån ger sig in för att hälsa mig med en kindpuss tar jag förstås inte illa upp utan försöker lite tafatt fatta galoppen och smacka den i örat så där som man väl ska. Men det känns inte naturligt. Lite löjligt. Lite fejk. Lite "ojoj nu ska lilla Eva leka att hon är kontinental, bonjour bara, mwah mwah".
Jag är ingen vidare kramare heller, för den delen. Jag kramar gärna sådana som jag känner om jag har nån orsak att gratulera dem, om de fyller år, fått barn, skrivit böcker eller så. Eller om jag inte sett dem på länge. En liten kram kan vara rätt naturlig. Men pussarna, näe.
Människor som jag inte träffat förr brukar jag skaka hand med. En vänligt leende, ögonkontakt, ett fast handslag, det är min grej. Men ibland blir det riktigt underligt, när sådana som jag är beredd att hälsa med en handskakning dyker ner över mig för att kindpussa. I värsta fall blir jag så stel att handen förblir framsträckt, men påföljden att jag drämmer till dem i magen (eller ännu värre: i skrevet om det är en lång kindpussare).
Så ska man ju inte göra.
Men jag är nyfiken, ni som läser bloggen. Är ni kindpussare eller ej? Och hur förhåller ni er till kindpussande?