Tanter tåntar runt i Tartu

Hälsningar från Tartu! Här lever vi som drottningar med bubbel och bakelser från morgon till kväll! 

Att inleda dagen med att dricka champagne och äta blommor, det borde en göra oftare! Vi bor på hotell Antonius, som är helt ljuvligt! 

IMG_1402.JPG

Turist javisst!  

IMG_1401.JPG
IMG_1369.JPG

Jag vill också frekventera en pub där stamkunderna får egna stop som hänger på väggen!  

IMG_1396.JPG

Gamla domkyrkan. Lite dragig. 

IMG_1395.JPG

Bakelsepaus på Werner Kohvik. 

IMG_1399.JPG

Hoppsan! Jag brukar knäppa mina mest konstnärliga bilder när jag egentligen försöker lägga undan kameran. 

IMG_1403.JPG

Och så en drink på den saken.  Närmare bestämt en Aperol Rose (samma som Spritz men med Fentimans rosenlemonad istället för Prosecco) på Meat Market Cocktail bar.

IMG_1398.JPG

Ikväll blir det mera mat (kommer inte att rymmas i mina Eurovisa-kläder på måndag, gaah) och imorgon ska vi ta oss till det nya Nationalmuseet. Sedan hem igen.  

Men konstaterar redan nu att detta är den perfekta destinationen för en mini-break. Flygresan tog 45 minuter, mat och dryck är otroligt förmånligt och stadens centrum så litet att man hinner utforska det mesta på två dagar. Jippii! 

Det är bökigt att göra tv!

Jisses, är helt slut. Nästa vecka ska vi spela in De Eurovisa. Jag ser oerhört mycket fram emot inspelningsdagarna, för de är alltid himla roliga. Att sminkas och fixas och få prata om världens intressantaste ämnen - Eurovisionen! - men en rad härliga gäster, ibland känns det helt absurt att få betalt för sådant! 

Men det är en bit dit ännu. Insertar ska speakas och klippas, manus ska skrivas, artistinfo om 43 olika artister ska researchas. Och så meddelar Ukraina att de vägrar släppa in Rysslands artist i maj, och det blir ett himla hulabaloo och jag försöker som eurovisionsexpert hänga med i svängarna och uttala mig klokt. 

Samtidigt pågår sista piffet och fixet med förlagens höstkataloger, så omslag ska godkännas, och katalogtexter kollas. I något skede borde jag hinna slå mig ner med manuset också och göra den där ack så viktiga slutredigeringen. Ojoj. 

Men first things first, nu är det De Eurovisa som gäller. Hade tröstmössan på mig i dag så huvudet inte skulle bli allt för snurrigt. Det funkade! 

IMG_1319.JPG

Vad jag shoppade i dag

En vinflaska, en brödrost och en hepatitspruta. Nu vet ni det. 

Och så klippte jag mig hos världens bästa Nora på Naps.

Nu är jag snygg, mätt och vinlullig efter en mysig bokklubbsträff. Hepatitsprutan får någon annan hjälpa till med imorgon. 

Det här var en av de där dagarna då jag blev tilltufsad flera gånger. Fick ett nej för ett jobb jag sökt och ett förmodat nej på ett stipendium jag hoppats på. Ingenting enormt och avgörande, men sådant där smått som gnaver på självtilliten och framåtandan. Men vin, pladder och en ny frisyr gjorde susen.

Imorgon ska jag göra comeback! 

IMG_1311.JPG

Bästa snabbmaten (nyttig dessutom)!

Jag har en tendens att bli ganska fantasilös när det gäller vardagsmat. På veckosluten orkar jag spana in nya recept, pillra ihop spring rolls, låta grytor puttra i timmar och så vidare. Men på vardagar, örk.

Men denna rätt har jag faktiskt uppfunnit helt själv och den tröttnar jag inte på! Den tar ungefär tio minuter att röra ihop, dessutom är den hyfsat hälsosam. 

IMG_1273.JPG

Bulgursallad med räkor!

 

Du behöver (för 2 portioner)

1 påse djufrysta räkor

2 dl bulgur

0,5 dl pinjefrön

några schalottenlökar (beror lite på hur stora de är) 

1 avocado

1 vitlöksklyfta

persilja (eller annan ört) 

några skvättar olivolja  

salt och peppar  

 

Gör så här: 

Koka bulgur enligt anvisningarna. Om du glömt att tina räkorna (det gör jag alltid) är det bara att slänga in dem i mikron någon minut. 

Rosta pinjefröna i en torr stekpanna så de blir bruna. Lägg undan dem på en tallrik. 

Finhacka löken och vitlöken, stek dem mjuka i olja. Finhacka persilja, skär avocadon i småbitar. 

När bulgurn är klar rör du ihop alltsammans i kastrullen: Bulgur, räkor, lök, vitlök, avocado, pinjefrön och persilja. Smaka av med salt och peppar och häll över lite extra olivolja. 

Servera med en klick turkisk yoghurt så blir det extra smarrigt. 

 

Jag lovar, det är beroendeframkallande gott! Testa! 

 

Påskpynt!

IMG_1289.JPG

Jo men snälla Eva, säger ni bekymrat. Det är ju nästan en hel månad till påsk!  

Jag vet, jag vet, men saken är att jag älskar påsk! Som jul, men utan stress och med mera dagsljus! Tulpaner, memma och mustigt rödvin. Långfilmer, långpromenader och feltajmat påskgräs. 

Eftersom jag dessutom kommer att vara upptagen med resor och jobb under de närmaste veckosluten tog vi tillfället i akt denna första riktigt våriga söndag och pyntade loss. Vårt påskpynt är ganska tacky, en salig blandning av vackert handmålade dekorationsägg och dagispyssel. Börjar ha rätt mycket av det dessutom, så det är bra att ta fram allt det fina i god tid. Glad påsk! 

IMG_1288.JPG
IMG_1290.JPG
IMG_1287.JPG

Helsingfors bästa sushi, bästa binge-podden och andra tips

Välkommen till den nya upp-pimpade Baksidan! Hoppas att så många som möjligt hittar hit!

Inleder starkt med en hel drös heta tips! Igår hade jag och maken date-night. Eftersom det inte blir av allt för ofta satsade vi enbart på säkra kort. Och rusade iväg från biosalongen för att hinna till 23.17-bussen hem, för det är viktigt att vi old folks får ordentligt med nattsömn. 

Men nu till tipsen. 

Stans godaste cocktails

Dem dricker man på Shaker i Tennispalatset. Baren är varken stor eller vacker, men här kan de blanda drinkar! Alla cocktails kostar 10 euro och med tanke på att det är riktiga små konstverk som bärs fram tycker jag detta är ett mycket rimligt pris. Jag försöker testa olika drinkar varje gång, men ofta blir jag ändå så snål på en MaiTai att det blir en sådan i slutändan. Perfekt ställe för den som vi ta en snabb med delikat drink före middagen. 

 

Stans bästa sushi

Vi fortsätter på temat "inte så stort och inte så vackert" när vi beger oss till restaurang Umeshu vid Hesperiaparken. Här är det nästan alltid  fullsmockat, så det kan vara värt att boka bord. Restaurangen är liten och murrig, men personalen är vänlig och sushin överjordiskt god.

Vi bestämde oss för att köra total sushifrossa och fick in 50 bitar (så i dag kan jag inte gå, bara göra grimaser och skriva lite lojt på laptoppen).

Ett extra plus för att Umeshus sushibitar är så pass små att man kan äta dem i en munsbit. Det är väl så man ska äta sushi "på riktigt", men en del restauranger serverar så stora makin att en måste bita av dem, och då ramlar ju allting ut och det blir bara bökigt. 

En klart sevärd film

Vi såg Hidden figures, om de svarta kvinnornas avgörande men undanskymda roll inom NASA. Den var precis så bra som jag hoppats. Mycket viktigt att personer som Katherine G.Johnson, Dorothy Vaughan och Mary Jackson lyfts fram i ljuset, fast det sker på tok för sent. 

MV5BMjQxOTkxODUyN15BMl5BanBnXkFtZTgwNTU3NTM3OTE@._V1_SY1000_CR0,0,674,1000_AL_.jpg

 

Dessutom kändes det på något sätt livsbejakande och sunt när den ganska unga lördagsbiopubliken flera gånger skrek högt av frustration när kvinnorna på bioduken utsattes för öppen och fräck rasism. En bit på vägen har vi kommit, fast det fortfarande är långt kvar. 

Och slutligen: En podcast för Binge-lyssning

Är ni som jag och älskar att upptäcka poddar som gått ett tag så man kan sträcklyssna på allt man missat? Då kan jag rekommendera en podd som tydligen diskuteras mycket i USA som bäst. 

Känner ni till Richard Simmons? Träningsguru som slog igenom någon gång på 70-80-talet, med stort burrigt hår, tassiga små träningsplagg och fruktansvärt mycket energi? Han har spelat sig själv i otaliga filmer, så jag visste ju nog vem han var, men hade ganska dålig koll på vad han egentligen gjort.

Nå, nu är han i alla fall försvunnen och har varit det i flera år. Han lär ska leva dock, men har blivit någon sorts eremit. Hans vänner försöker ta reda på vad som hänt och genom denna podcast få fram budskapet att de saknar honom. Låter som ett underligt upplägg, men det fungerar! Även om det är någonting lite fishy med det hela, för var och en ska väl ha rätt att dra sig undan om en så önskar. Hursomhelst, det här är en podcast det kommer att snackas mycket om också framledes, så hoppa på tåget redan nu! 

Sök efter Missing Richard Simmons så borde ni hitta rätt 

 

 

Flera svar: Så länge tar det mig att skriva en bok

Dags att besvara några frågor till! De här kom från BJ!

Hur gör du när du skriver en bok? Har du en plan klar för hela boken från början eller ändras saker vartefter? Hur länge tar det att skriva klart den första versionen?

Jag utgår ifrån en miljö, gärna en som existerar i verkligheten. Sedan kanske jag måste förflytta miljön lite geografiskt och göra vissa justeringar för att den ska fungera. Men det här verkar faktiskt vara min metod, fast den har uppstått mer eller mindre av misstag. Här har vi en ö/ ett blått hus/ ett nedlagt sjukhus. Vad kan jag hitta på att har hänt här?

Handlingen i Sommarön och Blå villan har vuxit fram lite an efter. I båda fallen hade jag skrivit en god bit innan jag visste vem som var den skyldiga till brottet. Men jag är ganska systematisk, skriver envist på från början till slut och gör inget synopsis på papper.

Jag behöver ungefär ett halvår av mindre fokuserat skrivande och fantiserande, sedan räcker det med någon månad av heltidsskrivande för att det ska bli ett riktigt manus. Det här nu på basis av de tre böcker jag petat ihop hittills.

Läser du mycket deckare? Har du några bra boktips? (Jag som nästan har förläst mig på Agatha Christie och Dorothy Sayers genom åren har nyligen upptäckt Gladys Mitchell, som skrev lite vansinniga och väldigt underhållande engelska deckare)

Jag har alltid älskat att läsa deckare men just nu vågar jag inte läsa allt för många eftersom jag är rädd för att drabbas av mindervärdeskomplex, haha. Men klassiker som Agatha Christie och Maria Lang läser jag gärna, likaså de svenska deckardrottningarna Läckberg, Jungstedt, Rudberg (främst som ljudböcker just nu faktiskt, då börjar jag inte jämföra med mitt eget skrivande på samma sätt). Thrillerförfattare som Lars Kepler och Thomas Harris går också bra om jag är på det humöret.

Läser du mycket bloggar? Något särskilt bra tips där?

Har lite tappat bort mig i bloggvärlden de senaste åren, kanske mest för att mammabloggar inte längre känns så aktuella för mig. Mest läser jag mina kollegers bloggar (vilket ju nästan är lite onödigt eftersom vi hinner tjattra en del face to face), men Hannah, Anne och Julie tittar jag gärna in hos. Och Maria och Kugge, som skriver om sitt skrivande och ger mig inspiration. Gällande svenska bloggare förblir jag Ebba von Sydow, Lady Dahmer och Underbara Clara trogen. Vi mognar liksom i takt.

Vad är det för cocktail du har i handen på bilden?

Det var en Morjens, den officiella partydrinken på Den finlandssvenska kryssningen (här skulle ungdomen säga "cringe"). Den var riktigt god, innehöll vodka, rhubarb sour, hallon, Russian och Sprite, om jag minns rätt. 


Svar på frågorna, del 1: Om att gå från hårig till skallig och till hårig igen

  1. Vad kul att några vänliga själar förbarmade sig över min frågestund och ställde väldigt intressanta frågor dessutom! Här ska svaras! Men är dålig på att fatta mig kort, så får nog göra flera inlägg. 
  2. Börjar med Irenes fråga som jag tycker tarvar ett helt eget inlägg.
Jag är nyfiken på om du tror att något speciellt orsakade både ditt håravfall och sen att ditt hår kom tillbaka? Jag har själv tappat allt mitt hår för ett par år sen och funderar förstås på om det någonsin kommer att komma tillbaka. 

Jaa du. Ingen läkare kunde ge mig några svar, men min egen teori är att håravfallet var en reaktion på att väldigt mycket sket sig på samma gång i mitt liv. Och det var inte ens fråga om några jättetragedier, ingen blev sjuk eller dog, men det var så mycket som strulade samtidigt att helheten blev rätt mastig. Vi byggde ett hus och mitt i projektet vägrade banken låna det belopp vi räknat med, yngre dottern fick en dagisplats i fel ända av staden, jag skulle tillbaka på jobb efter föräldraledigheten men fick meddelandet att jag skulle placeras på en redaktion jag inte alls ville arbeta på. Och så vidare. Jag fattade nog inte själv hur mycket allt det här påverat mig innan håret började trilla av i stora tofsar. 

Prognosen för att håret ska växa tillbaka är rätt dålig, sägs det. När jag lugnat ner mig efter den första skallighetschocken bestämde jag mig för att ta kontroll över andra saker istället. Håret kunde jag ju inte göra något åt, liksom. Så jag åt bättre, tränade mera, gjorde vad jag kunde för att sova bättre osv. Tänkte väl att vare sig håret kommer tillbaka eller inte är det ju aldrig bortkastat att satsa på det egna välmåendet, liksom. Jag bloggade ivrigt om mina tankar kring alopecian, fick härlig respons och kände mig lite behövd och viktig. 

Jag vågade verkligen inte hoppas att håret skulle växa ut igen, men tänkte väl att om jag hittade på andra saker att fokusera på och vara stolt över skulle det inte vara lika knäckande att vara ofrivillig hårlös. Och det funkade! Efter något år var jag rätt glad och stabil igen, mådde bra och allt det som strulat med hus och dagisplatser hade löst sig. Alopecian var inte en så big deal längre. 


 2008. J har just hjälpt mig att klippa bort de sista hårtestarna. 


 Våren 2009. Det ironiska att ha världens hårfagraste bebis när man själv är kal som ett bowlingklot...


 Marmoreringsfasen...


Januari 2012. En frisyr! 

Och ytterligare ett år senare började håret växa! Ojämnt och fläckvis men med faslig fart. Fick raka huvudet varannan dag för perukerna hölls inte på. Jag minns att jag var arg, för jag hade börjat tycka att min skalliga hjässa var rätt cool. Men den här marmorerade varianten var bökig. 

Efter ett tag var utväxten ändå så pass jämn att det blev något som kunde kallas frisyr. Då skippade jag perukerna och så fick jag småningom tillbaka mitt egna hår.

Så stressen fick håret att ramla av, det är jag säker på. Men jag vet ju inte om håret skulle ha återvänt om jag fortsatt att vara ledsen och stressad. På något sätt tror jag inte det. 

Det är förstås en och annan alopetiker som hoppfullt undrat hur jag bar mig åt för att få håret tillbaka, och det kan jag ju inte ge något bra svar på. Men jag kan rekommendera följande till alla som hamnar i den jobbiga situationen:

- Sörj ditt hår. Det är inte fånigt eller fåfängt. Var ledsen precis så länge som det behövs. Jag gick till en psykolog när jag var som mest sorgsen, det var väldigt bra. 

- Ta kontroll över andra saker, sådant som ger dig en energiboost. Jag gjorde till exempel en rejäl garderobsrensning och skaffade nya kläder som passade min nya skalliga stil. Lite coola androgyna grejer kändes rätt, tyckte jag. 

- Gör vad du kan för att bygga upp självförtroendet igen, för det får sig minsann en törn. Jag har alltid tyckt att skalliga kvinnor kan vara hur snygga som helst, men hade väldigt svårt för att acceptera min egen spegelbild. Men att så långt pengarna räckte testa peruker, pigmentering, olika huvudbonader och smink piggade upp mig. Jag såg ens lite ut som mig själv igen, tyckte jag. 

Okej, nu låter det som om jag skulle försöka säga typ "om du inte funderar på hårlösheten så växer nog håret ut igen". Lika hemskt som att säga "bara ni inte grubblar för mycket blir ni nog med barn snart" till ett par som varit ofrivilligt barnlösa i flera år. Självklart är det inte så enkelt. Men det är aldrig bortkastat att kämpa för att må bättre. 

Om jag hade förblivit skallig tror jag att jag vid det här laget skulle ha skippat peruken och en skallig kvinna, helt enkelt. När jag ser på bilder av min själv utan hår tycker jag det ser rätt häftigt ut. Och jo, det kan ju hända att jag hamnar där igen, alopecia går ju inte om. Men om mitt hår ramlar av igen vet jag ju i alla fall vad jag ska göra den här gången. 

Jag hoppas att det skulle finnas mera forskning kring alopecia, för det är en tung sjukdom fast den drabbar det yttre snarare än det inre. Varför drabbas en del? Det kan ju inte alltid vara stressrelaterat, till exempel kan ju helnöjda och stabila barn plötsligt tappa håret fast de inte stressat alls. Men det verkar gå väldigt långsamt på forskningsfronten. 

Men i väntan på det är jag glad att det börjar finnas gott om fotomodeller och artister som stolt visar upp sina kala hjässor. Det tror jag är superviktigt just för de barn som drabbas och känner sig udda bland sina hårfagra kompisar. 

Jösses vilken uppsats det blev. Men en massa kramar och anfäkta anamma till alla er skallisar där ute! Den styrka som byggs upp på insidan då man blir skallig på utsidan skulle många betala dyrt för. 


Saker som är roligare än att fundera på samarbetsförhandlingar

- Baka muffins med banan och durramjöl och iaktta familjens miner då de provsmakar (tror jag lika gärna kunde ha matat i dem varsin slev tabasco).

- Köpa en överprissatt juice med grönkål och gurka och leka trendig, nyttig och likgiltig när jag stegar över Narinken.

- Gå till barnens skola på utvecklingssamtal och råka höra när en 10-årig pingla säger "Alltså din mamma har faktsikt snygg klädstil" till T. Det lever jag på länge. Hoppas hon inte var ironisk.

- Läsa vitserna i Kampratposten (Har du ett hål i strumpan? Nää. Hur fick du då in foten???)

- Allt.

Frågestund!

Ursäkta en åldrande bloggstofil, är det helt passé att ordna frågestunder i bloggar?



Hoppas inte. För jag har äntligen byggt upp tillräckligt med mod för att be er att i kommentarsfältet ställa frågor som jag sedan besvarar. Har alltid tyckt att det skulle innebära pinsamhetsdöden om inte en enda fråga kom in. Att mitt anseende för evigt skulle vara ödelagt, mitt självförtroende i spillror. Vem tror hon att hon är? En storbloggare eller någåt, hå hååå".

Trams. Om ni inte ställer frågor får jag väl intervjua mig själv. Men roligare är det om ni gör det.

Och frågorna får förstås gälla vad som helst. Att skriva böcker, Eurovision, mediejobb, alopecia, cocktails eller någonting helt annat. Jag är medelbegåvad inom många områden och underhållande usel på resten.

Sätt igång!


Nu är jag smalare. Men inte ett dugg bättre än för ett år sedan.

Jag har gjort en ganska radikal omställning med min kropp den senaste halvåret och är några klädstorlekar mindre än förra våren. Förändringen gjorde jag av hälsoskäl, vilket jag också berättat om här i bloggen. Jag ville få bukt på dåliga blodvärden, och i den processen försvann också en del kilon.

Och det hjälps inte, jag vill på inga villkor tjockskamma vare sig mig själv eller någon annan, men det här med kläder är så himla mycket roligare när en är lite mindre.

Det beror ju iofs inte på kroppen i sig utan på tillgången till roliga plagg i storlekar som passar! För ett år sedan var jag just på gränsen, XL var ofta för liten. Bara att lämna affären utan inköp, ibland kanske jag unnade mig ett nagellack som tjockiströst.

Jag kände mig dock inte speciellt tjock utan pigg, snygg och glad och extremt shoppingsugen. Men att shoppa kläder var helt enkelt inte roligt. Jag kanske hade en kul vision om att jag ville ha en härligt böljande maxiklänning till semestern. Men tyvärr, ifall det fanns någon som sytts i en större storlek var de största storlekarna alltid slut.

"Vi tar in rätt få för efterfrågan är inte så stor" har expediterna lärt sig att säga. Det är humbug. Om de nu var så vanskligt att ta in för stora mängder av ett plagg i en viss storlek, hur förklaras då de mängder av 32-or som ligger i travar när det är rea på H&M?

Det är riktigt hisnande att nu kunna traska in i nästan vilken affär som helst och kunna utgå ifrån att de ska ha plagg som ryms på mig. Jag tar per automatik med de största tillgängliga storlekarna till provrummet och får ibland kuta efter en mindre storlek. Det här är jag inte riktigt van vid.

På jobbet fick de ta mina mått på nytt inför inspelningarna av De Eurovisa. Stylisten blev ivrig. "Nu tycker jag vi ger dig en helt annan stil när du har en helt annan kropp", sa  hon glatt och plockade fram en rad små fodral som jag var helt säker på att skulle sitta som korvskinn. Men det gjorde de inte. De passade fint, en del måste till och med sys in lite grann.

Det var fasligt roligt att stå och åbäka sig framför den stora spegeln i Yles klädförråd. En riktig ego-boost dessutom. Jag är ju glödhet, asså.



Men så slår det mig. Tammefan. Det är inte rätt att bara den som är tillräckligt liten ska få känna så här. En större kropp ska också kunna få gå i affärer utan att behöva känna sig förnedrad! Det finns massvis med kvinnor som är lika stora som jag för ett år sedan eller större. De vill också shoppa, kråma sig framför spegeln och känna sig kanonsnygga och egoboostade.

Varför är det så glest mellan affärerna som erbjuder de större kunderna detta? Är tjockisarnas pengar mindre värda?

En liten parentes-eloge här till Lindex som har struntat i att ha en separat avdelning för de större damerna och helt enkelt sytt upp största delen av sortimentet i storlekar från 32 till 52.

Jag inser att det är nära till hands för en som gått ner i vikt att mentalt gå över till andra sidan. Bli en sådan som applicerar det faktum att hon själv fixade en viktnedgång på alla andra. "Kunde jag så kan du, alla kan gå ner i vikt, trallallaa". Det är inte sant. Det vet jag mycket väl.

Jag blir förstås smickrad och glad om någon kommenterar min viktnedgång, för det är förstås vänligt menat. Och så jobbade ju jag ju ganska hårt för att få förändringen till stånd, så det är ju trevligt att resultatet noteras.

Men jag är inte ett dugg mera värd som kvinna, modeälskare, människa, mamma, förebild eller programledare nu är då. Sådesså.

På väg mot 40 - en checklist

I höst blir jag 37. Det betyder att jag snart blir 40. Det är helt fantastiskt! Tänk att jag har tagit mig så här långt! 40 verkar suveränt.

Hallå! Jag heter Eva! Jag har redan några snygga rynkor! Pilutta! 

Här följer min checklista inför 40-årsdagen.

- Skaffa en vuxen garderob. Obs vuxen, inte tantig/tråkig. Trosor där resåren gett upp och sladdriga reatoppar ska ut. In ska istället förnuftiga och snygga basplagg och enstaka salighetsinköp som jag tvingats spara lite till.

- Skaffa dyra solglasögon. Med dyra menar jag allt som kostar mera än 50 euro. Jo, för ett par Ray-Bans tar en hand om. Putsar, polerar och lägger undan försiktigt i litet fodral. Inte som Indiska- eller Lindexbrillorna som jag vårdslöst brukar lägga lite här och där och sätta mig på. Aj. Krätch.

- Skaffa kroppen. Nej den behöver inte vara Sports Illustrated-kompatibel. Den får gärna vara lite dallrig och gropig, det är bara trevligt. Men den ska vara tålig och stark både inuti och utanpå. Blodvärden ska vara bra, vikt rimlig. För att uppnå detta ska jag äta hälsosam mat som JAG tycker är god, inte mat som familjen nådigt äter utan att voja sig (=ugnskorv). För jag är viktigast. Jag ska reservera tid för att ägna mig åt motionsaktiviteter som JAG gillar. Yoga är toppen. Löpning är kul. Gym är tråkigt, ingen idé att gå dit.

- Umgås med vänner. Skratta. Skvallra. Flamsa. Ofta, länge. Barnen klarar sig, de är ju stora, gubevars.

- Skriva två deckare till om Anna Glad. Hon är fin. Hon har det inte så lätt, men vi kämpar på. I höst får ni lära känna henne. Var snälla med henne.

- Jag ska lyssna på massvis med bra musik. Det gjorde jag hela tiden förr i världen, Vet inte varför jag kom av mig. Okej, radiojobbet gjorde ju att jag helst ville att det skulle vara tyst på fritiden. Och hemma och i bilen är det oftast någon annan som valt musiken. Men nu ska det spelas Eva-musik. Varje dag.

- Inte stagnera på jobbet. Det går undan i medievärlden. Varje dag dyker någon ny komplicerad app upp och så kommer de diginativa och äter upp oss old farts så bara de dyra solbrillorna blir kvar. Nå nej nå. Jag ska hänga med bäst jag kan och försöka ha roligt varje dag.

Det blev ju inte så fasligt många punkter. Jag kanske fyller på an efter.


Den stora vårgallringen

I dag skiner solen. Det är både härligt och obarmhärtigt. Dammråttor, råddhögar och fläckar kliver ut i rampljuset och hojtar "Tjolihooo! Här är vi! Vi har kamouflerat oss i mörkret den senaste tiden, men vi är här".



Så jag har putsat, fejat och röjt upp. Vi skjutsade iväg en drös gamla möber till Återvinningscentralen just, flera kassar med riktigt fina kläder hamnade i UFF-lådan (jag har gått och påstått att jag ska sälja allt på loppis och förtjäna en hacka, men nu var det bara att ge upp och skänka bort alltsammans) och nu ligger ännu några påsar med lump i tamburen, redo att föras till H&M:s textilinsamling.

Skönt. Att göra av med saker är lite som att gå ner i vikt. Allt känns plötsligt smidigare och lättare.

När jag röjt klart åkte jag till Ikea och införskaffade flera paket med trägalgar så jag kan ha likadana byglar hela vägen. Sedan färgsorterade jag mina kläder och ojojoj så prydligt det blev i klädrummet.


Det här är efter-bilden. Tyvärr tog jag ingen före-bild. Men jag kan intyga att det inte var en vacker syn.

Jag äcklas verkligen av att jag samlat på mig så mycket skit. Billiga klädtrasor som tappat formen efter en tvätt, kuliga spontaninköp på olika resor etc. Nu vill jag verkligen bli en sådan som shoppar med eftertanke, enstaka lite dyrare grejer, övervägda inköp och sånt.

Problemet är att jag i ivern slängde nästan alla mina trosor, eftersom jag tyckte de var så slitna och eländiga. Så jag får panikbyka ikväll. Eller gå kommando på jobb imorgon...


Blå villan på två språk!

Nu har det hänt roliga saker igen! Jag har ju tidigare berättat att Blå villan, boken jag knogat på med under hösten, blivit antagen av Schildts &Söderströms. Men för någon vecka sedan visade det sig att Kustantamo S&S också vill ge ut den. Den ska alltså översättas till finska och ges ut samtidigt på båda språken! Helt otroligt!

Så i fredags dansade jag till Bulevarden och skrev på två kontrakt. Och eftersom det råkade vara fredag eftermiddag korkade vi bubbel också. Nu tänker jag kräva bubbel varje gång jag skrivit en bok, för det blev riktigt högtidligt!

Anna Friman, jag och Mirjam Ilvas försöker posera ledigt och okonstlat med bubbelglas och bokkontrakt i högsta hugg


Nu skulle det säkert vara creddigast att spela cool och oberörd, men det är inte min stil. Jag är stolletoklycklig över detta! Gör regelbundna små glädjeskutt à la Skalle-Per (exklusive fjärt). Den potentiella läsekretsen blir ju enormt mycket större med en finsk översättning! Nervöst men fruktansvärt kul! Och så blir det ju bråttom också, om översättaren ska hinna göra sitt måste jag vara färdig med manuskriptet till sportlovet ungefär. Inte alls lika stillsam tidtabell som med Sommarön, den gick jag och småfilade på hela förra våren. Men jag är ju en deadline-människa, såg nog sjutton ska jag fixa det!

Jo! Och så fick jag äran att gästblogga på Debutantbloggen i dag! Roligt om ni vill läsa :)

Gillar Skam och känner ingen skam

Oj jösses. Har knappt kunnat gå in på facebook i dag eftersom samma diskussion försiggått på flera bekantas konton och jag blivit så irriterad. Inte på kompisarna, men på tematiken. 

Skam alltså. Serien som varit den stora snackisen den senaste månaden (eller kanske veckorna, nu när Svenskfinland upptäckte serien). Norsk ungdomsserie, fasansfullt välskriven och med otroligt begåvade unga skådisar. 

Jag fastnade inte direkt,  men efter två-tre avsnitt var jag fast och eftersom julhelgen bjöd på både långa bilfärder (obs, jag var passagerare, inte förare) och programfria kvällar hade jag snart slukat samtliga tre säsonger. Den tredje var min favorit. 

Och det finns ingenting unikt i mitt beteende, väldigt många bekanta verkar ha gjort precis samma sak som jag. Det vill säga till sin egen förvåning blivit uppslukade av en serie, trots att de inte alls hör till den primära målgruppen. Det har uppstått en enorm hype kring Skam. Så går det ibland när vuxna får upp ögonen för ungdomskultur och förivrar sig. Det hände med Hunger Games. Det hände med Engelsfors-trolgin. Det hände med böcker om en liten pojke med en blixt i pannan, fast det börjar vara ganska länge sedan. 

Men sakta i backarna, så är kan vi ju inte ha det! Inte kan vi ju låta folk gå omkring och vara uppslukade av en välgjord tv-serie hur som helst, inte! Nejnej. Vi måste problematisera. Teoretisera. Kolumnist-gissa oss fram lite grann. Och idiotförklara alla de enfaldiga lämmel-människor som dragit med i hypen. Usch! Vad tror ni att ni är? Typ tonåringar? *mogen vuxen ögonrullning*

Här har vi den ena kolumnen. "Nooras åmande skär i mig" lyder rubriken, Zara Kjellner har skrivit den för Expressen. Kjellner har en och annan poäng, till exempel är det lite slött att säsong 1 och 2 av serien kom att handla om de "snygga tjejerna" i gänget. Men säsong 3 handlar lite oväntat (för mig i alla fall) om Isak och hans resa från odräglig valp till ansvarstagande ung man. Jag ser så sjukt mycket fram emot en säsong om Sana! Eller egentligen vem som helst, eftersom de karaktärer som står i fokus för en säsong skickligt förvandlas till tittarens favorit. 

Men jag undrar emellanåt om Kjellner och jag ens har sett på samma serie. Eller kanske hon inte såg hela säsongen? Bara några bits and pieces, lagom för att kunna tota ihop en raljerande kolumn som förlöjligar dem som tidvis kunnat relatera till Noora Saetre? 

"I sexscenerna ligger Noora stel som en vandrande pinne. Ibland svankar hon utmanande med rumpan och kastar lite lojt med håret. Kameran ligger hela tiden i linje med ”mannens” blick, och här får tittaren verkligen känna på hur det är att vara Noora Saetre, inkapslad i en sorts hyper-självmedvetenhet, totalt alienerad från sig själv." skriver Kjellner. 

Det går inte att kommentera detta utan att spoila, så varning. 

Under säsongens gång förklaras det ju åtminstone delvis varför Noora är så distansierad, sval och mån att upprätthålla en perfekt fasad. Hon har diverse bagage, en avgörande sak är att hon förlorat oskulden på tok för tidigt med en kille som svek henne och gjorde henne ordentligt illa. Och det håller på att gå illa igen. En lång stund är hon övertygad om att hon blivit drogad och våldtagen av en annan riktig rövhatt till kille.

Men trots detta lyckas hon, med väninnornas hjälp, resa sig, anmäla övergreppen, ta revansch och till sist bygga upp tillräckligt med självkänsla och tillit till pojkvännen för att göra ett hytt försök med sex. Initiativet tar hon själv, medan Snoop Dogg och Akon hjälpsamt sjunger "I wanna fuck you" för att förtydliga. Ja, om hon då under akten är lite stel där mellan lakanen tycker jag det är helt naturligt. Hemskt onödigt av en kolumnist att förlöjliga detta. 

Snarare är det väl värt en eloge att många norska ungdomar efter att ha sett denna säsong av Skam vågade anmäla sexuella övergrepp som de gick och skämdes för, inspirerade av scenen där Noora och kompisarna på självaste syttende mai tågar in på läkarstationen och får hjälp. 

Nåja, medan Zara Kjellner marrar på Expressen har hon en likasinnad på Aftonbladet, Kristin Lundell som skriver "När det gäller Skam är ni inte riktigt kloka".

Lundell skriver bland annat detta: "Någon måste säga det men när det gäller ”Skam” är ni inte riktigt kloka.
Alla som är under 25 år går fria från anklagelsen men egentligen är också det alldeles för generöst. Gränsen borde snarare gå vid 20. Alla däröver är vuxna människor och varför skulle någon vuxen frivilligt vilja bevittna skoltiden en gång till?"

Jaa, liksom. Gymnasiet var jobbigt, så det är freakat osunt att se på serier om ungdom. Fast hej, slaveriet var också jobbigt, så visst är det vrickat att titta på filmer som 12 years a slave. Och förintelsen var ju också sjukt störig, varför bevittna den på nytt genom att se på Schindler´s list, hallåå? 

Jag förbehåller mig rätten att snöa in mig på precis vad jag vill. Ibland är det folk som slåss om en tron och flyger omkring på drakar. Ibland är det fiktionaliserade dramaversioner av verksamma regenter. Ibland den absurda världen där en familj bor i ett slott och inte ens kan klä på och av sig utan tjänstefolkets hjälp. Ibland den animerade berättelsen om en vithåring ung kvinna som sjunger så vackert medan hon genom att veva lite med armarna bygger snärtiga hus av is. 

Jag förbehåller mig också rätten att inte förstå mig på The Wire trots upprepade försök. Inte riktigt The Affair heller. Men ifall det är någon annans tekopp är det ju alldeles utmärkt. 

Men ja, hur skulle väl världen se ut om man icke finge himla med ögonen åt sina medmänniskor? Så här som jag gör just nu åt vissa drittsekkar till kolumnister? 

Varthän 2017?

Sådärja. Det var 2016 det. Ett sunkigt år för världen, men ett väldigt händelserikt och roligt år för mig personligen. 2017 har alla förutsättningar att bli minst lika kul. Fast jag kanske inte kommer att vara lika clueless den här gången, och det är ju bra.

Nyårslöften är jag ju alltid lite kluven till, men det här ser jag fram emot under det kommande året.

- Eurovisionsåret kör igång tidigare än vanligt eftersom UMK avgörs redan i slutet av januari. Ingen i De Eurovisa-teamet har riktigt hunnit slå klorna i planeringen ännu men det ska bli så förbaskat roligt! Det blir en säsong 5 av De Eurovisa på tv alla fall, den saken är klar. Våren susar förbi när man arbetar med ESC.

- Fast helst ska den inte susa alltför fort, för jag borde ju bli klar med Blå villan också. Alltså bok nr 2. Mycket redigering kvar och högst oklart var jag ska hitta tid för det. Och fokus. Halade just fram manusbunten men drar mig för att börja läsa igenom och tänka. Hence blev det ett blogginlägg istället... Men ja, när boken väl är klar ska det bli skoj med mässor, jippon och allt det där igen. Recensionsdagen ser jag inte fram emot alls, eftersom jag förvandlades till ett neurotiskt vrak sist, men jag kanske har härdats sen dess?
Årets första powerwalk, check! Nu choklad. 

- Under hösten lyckades jag ju lägga om matvanorna och få bukt på både blodvärden och vikt. Julen har förstås satt sina spår, men det tar jag ingen stress över. Däremot inser jag ju att jag inte har några muskler alls. Så någon form av styrketräning måste jag försöka införa i mina rutiner. Jag är ingen gym-människa, har testat i flera olika omgångar, så det får nog bli nån sorts hemmaträning. Vid sidan av yoga och löpning/powerwalks/stavpromenader då. Men det är hemskt roligt att ha en kropp som ryms i vanliga kläder! igår gick jag på nyårsgalej i en plajettklänning i storlek M. Bara en sån grej.

- Resor. Jag tror att 2017 kan bli alla tiders rese-år för mig! Redan nu är Berlin och Kreta bokade (och en hemlig grej när Jonas fyller 40 men den kan jag inte skriva om ifall han nu mot förmodan skulle hitta in på bloggen). I höst har vi dessutom 10-årig bröllopsdag så ambitionen är att vi nu sent om sider skulle komma iväg på vår bröllopsresa. När vi gifte oss var Tyra bara ett år gammal och då ville jag inte vara borta från henne så länge. Därför var drömdestinationen Japan inget lämpligt alternativ, men nu borde det ju gå bra. Om vi sparar flitigt... Ja, och så kan det ju bli lite Ukraina också, ännu oklart.


- Vänner. Jag har sådana kanonfria vänner! Och det enda felet jag hittar med 2016 på det personliga planet är att jag inte alls har umgåtts med dem så mycket som jag skulle önska. Tror hela gänget tänker i samma banor, livet rullar på med sådan faslig fart och en har ständigt ett febersjukt barn, en bortrest partner, en jobbresa, en dubbelbokning osv som gör att den sociala biten prioriteras bort. Men det hjälps inte, man måste envist boka in flera vinträffar, bruncher, middagar etc. Dessutom fyller min fantastiska bokklubb 10 år nu i januari! Det ska förstås firas!

Så jo, det ska bli bra det här, har jag bestämt.


Vilken himla höst!!

Jag lever och har det bra! Måste bara börja med att proklamera detta, utifall att någon undrat. Vem det nu skulle vara. Det är väl bara mina närmast sörjande som läder bloggen, och de har ju koll.

Men enihuu.

Det har varit en otroligt fullspäckad höst, det här. Kommer inte på något vettigare sätt att summera den än att köra med franska streck.

- Jag har skrivit en bok till och den har redan antagits av S&S! Blå villan heter den, en deckare igen. Den utspelar sig i bloggvärlden, det ni. Nästa höst ska den ges ut, vilket är lite läskigt för den är nog inte riktigt färdig. Men jag hinner. Tror jag. Just nu är jag lite överväldigad av alltsammans, precis när jag kommit över yrseln kring Sommarön går Hallonbacken och får pris och så blir Blå villan antagen nästan samtidigt. Tre böcker på två år, det är nästan Francine Pascal-takt på det hela.

- Jag har gjort en mastig omställning gällande min kropp. Eftersom jag själv har en tendens att bli viktfixerad tänker jag inte ens säga hur mycket jag gått ner, men det är en hel del. Senast jag vägde så här pass lite var strax före jag började vänta Tyra. Desto viktigare är att mina blodvärden, som var rätt dåliga för ett år sedan, nu är TOPPEN! Socker, kolesterol, allt fint inom de rekommenderade gränserna, fick beröm av hälsovårdaren! Och det känns ju verkligen. Har en helt annan energi än jag brukar så här års. Har till och med spring i benen i vintermörkret, vilket ju är potentiellt livsfarligt så jag lägger band på mig.



- I början av hösten var min kalender full av trixiga grejer som gjorde mig lite nervös. Författarbesök, deckaraftnar, kulturkarneval. Och nu är alla dessa grejer avklarade, och allt gick bra och var himla roligt! Jag har lärt mig mycket och definitivt klivit utanför min comfort zone, men det var värt det.


- Vinterbad. Jag älskar vinterbad. Eller nä, jag hatar vinterbad, men älskar känslan efteråt. Helt otroligt!

- Jobbet är just nu tidvis småstressigt men varierande och roligt. Ena dagen intervjuar jag lucia, nästa dag yrar jag runt i presidentens slott eller går på pressinfo med Günther. Uttråkad hinner jag aldrig bli.


Det var en förvirrad lägesrapport, men som synes händer det mycket just nu. Men snart ska det bli lite lugnare hoppas jag.



Skalet av det som en gång var Anneli Auer


Den här kvinnan har jag sett rätt mycket av de senaste veckorna. Vi är ju båda bok-debutanter, bevars. Då ska man närvara på bokmässor. Där tar likheterna slut, inte minst eftersom hennes bok väl säljer ungefär tusenfalt så mycket som min. Men som jag undrar över henne.
Ibland fick jag känslan av att vart jag än vände mig på Åbo och Helsingfors bokmässa så satt hon där med ganska exakt samma min som på bilden här. Blont lockigt änglahår, ofta vita skjortor (oskuldens färg, you know). Och så den fullkomligt tomma blicken.
Speciellt en gång när hon satt ensam i en soffa i utställarnas backstagerum på mässcentret hade jag lust att sätta mig ner för att se vad som skulle hända om jag bara inledde en diskussion om vad som helst. Som "har du märkt att vi får rabatt i kafeterian med våra passerkort?" Eller "jisses vilket trafikkaos här i Böle, hur månne det kommer att se ut när de nya husen är klara?". Men det gjorde jag inte, för jag har så svårt att bestämma mig.
Det finns ingen gråzon med Anneli Auer. Antingen är jag rädd för henne eller så tycker jag så innerligt synd om henne. Men hur det än är får jag känslan av att det här inte är en person längre. Det är ett skal av någon som en gång var en person. Eventuellt en hemsk person, men i alla fall en av kött och blod. Men alla vill se henne. På mässorna har hon varit den som lockat störst publik av alla. Det beror förstås på att alla är lika konfunderade som jag, önskar en lösning på gåtan. Men tänk att så många kommer farande för att de vill höra de ord som skalet av det som en gång var Anneli Auer lyckas få fram. Det är märkligt. Och obehagligt.
Och så är det min tur att uppträda, jag intervjuas och pratar lite skojigt om mord och intriger som jag själv har hittat på. Några scener bort sitter Anneli Auer och berättar om ett mord som var mycket verkligt. Vare sig hon begick det eller inte var det väl där allts förändrades.
Och kvar blev bara skalet.